LÅNGLÄSNING

 

ANFALLET MOT SKÄRGÅRDEN

 
Efter att ha samlats på Åland skickades nästan hela den ryska Östersjöflottan mot den svenska ostkusten. 200 fartyg med 20 000 soldater och kosacker for fram i Stockholms skärgård medan de större slagskeppen vaktade utanför. Målning av fartyg i tsar Peters flotta, Eugene Laceray.

Efter att ha samlats på Åland skickades nästan hela den ryska Östersjöflottan mot den svenska ostkusten. 200 fartyg med 20 000 soldater och kosacker for fram i Stockholms skärgård medan de större slagskeppen vaktade utanför. Målning av fartyg i tsar Peters flotta, Eugene Laceray.

 
 

De 250 ryska fartygen rodde på linje hela den ljusa men dimmiga sommarnatten. Havet fylldes av galärer och skärbåtar, roddarflottan mätte över fem kilometer mellan sina yttersta flanker. Ljudet från tiotusen åror som doppades i vattnet och gnisslade mot årtullarna rullade över ett spegelblankt Ålands hav.

Ombord fanns över tjugofem tusen båtsmän, soldater och kosacker samt ett stort antal hästar. Bland båtfolket fanns många svenskar, ålänningar och finländare som tagit sold frivilligt eller befann sig ombord under hot. Deras uppgift var att lotsa flottan genom den svenska skär­gården.

Kursen gick västsydväst mot Söderarmsl­eden. Klockan tio på förmiddagen lördag den 11 juli, tretton timmar efter avfärden från Åland, siktades den väldiga flottan genom den lättande dimman av en ensam svensk galär som låg på vakt vid Söderarmsbåken. Den skräckslagna besättningen sköt enligt sina instruktioner en kanonsalva och slank sedan hastigt iväg bland de skyddande skären.

Ljudet rullade över havet och strax tändes vårdkasar i norr och söder. Nyheten att ryssen hade siktats spreds snabbt i skärgården. Redan innan fartygen kommit till land senare den eftermiddagen visste hela skärgården att vad de så länge gått och fruktat till sist hade inträffat; ryssen hade kommit.

Från Söderarm fortsatte rodden västerut med något lägre fart. Fartygen passerade de yttre skären och rodde in mot Rådmansö. Klockan fyra på eftermiddagen nådde de Kapellskär och ankrade upp i vattnen mot Koholma i norr. Rodden över Ålands hav hade tagit nitton timmar och slitit hårt på armar och ryggar.

Ankomsten bevittnades av förutvarande arrendatorn av Ortala järnbruk, Mårten Alander. Han befann sig vid vårdkasen vid Södersund på Väddö och beskrev synen när galärflottan närmade sig skärgården på följande sätt för undersökningskommissionen sex år senare:

”Den 11 Juli kl. 6 om morgonen, i det en av vaktkarlarna kom och berättade det havet var fullt av Ryska Fartyg, varpå jag mig strax till ber:de vård-kase begav, därest jag beklagligen måste anse Fienden med hela dess Galär flotta, gående i sina vissa och Reguljära Divisioner, vilka till antalet 36 räknas kunde, men hur många fartyg uti varje Division vara månde, kunde jag inte så hastigt finna. Vidare gingo dessa fientliga fartygen med Roende i lugnt och stilla Väder in i farvattnet åt Kappelskärs sidan, varifrån den dagen ej vidare om den förspordes.”

Svenskarna flyr

Något svenskt motstånd var det aldrig tal om vid Roslagskusten. Vid Kapellskär fanns en samling bönder som kommenderats till vakthållning. Där fanns också ett tjugotal soldater ur Karelska dragonerna under befäl av kapten J.B. Balck. De hade inte ens en kanon. Ett par kilometer längre norrut, vid Räfsnäs, fanns ytterligare ett tjugotal dragoner.

När den kolossala flottan blev synlig från stranden skingrades soldaterna som löv för vinden och flydde för livet västerut, för att återsamlas vid en postering vid Nenningesund någon mil därifrån, väl utom ryssarnas räckhåll.

Knappt hade galärerna kört upp sina stävar mot stranden förrän hästar och kosacker sprängde fram i den vackra sommarkvällen på Rådmansö. Först stack de krogen i Kapellskär i brand, sedan gick jakten efter tolkar, men landsbygden låg öde.

Var de än drog fram var gårdarna övergivna. De föste ihop boskap som de hittade i hagar eller i skogen och slaktade djuren som sedan togs ombord som proviant för kvällen och det förestående härtåget. Natten mot söndagen blev ändå lugn. Bygden var tom på svenska soldater och allmogen hade flytt. Det ryska manskapet vilade inför sitt kommande uppdrag.

Larmet går

Allmogen var inte sen att följa soldaternas exempel och lägga benen på ryggen. Skärfolket hade väntat på anfall i flera år och på senare tid hade de nåtts av uppgifter om att ryssarna låg i Ålands skärgård och att invasionen var nära. Inte minst i kyrkan varnade prästerna för ett nära förestående anfall.

När vakten vid Söderarm sköt sitt varnings­skott tändes vårdkasarna, eller bötarna som de också kallades, längs hela kusten. De första att tändas var de som låg inom höravstånd från Söderarm: Tjockö, Gisslingö, Arholma, Kapellskär, Räfsnäs och andra kringliggande öar. Sedan dröjde det inte länge förrän ett femtiotal kasar brann över hela skärgården och befolkningen visste vad som väntade.

De flesta hade nog gömt sina mest värdefulla ägodelar och kört ut djuren i skogen. Sedan lämnade de vad övrigt de ägde och tog sin tillflykt dit de kunde. Somliga gjorde djuren sällskap i skogen, andra gick eller rodde till säkrare platser.

Propagandakrig

På tsar Peters befallning skulle soldaterna bränna alla gårdar de såg. De hade självklart även tillstånd att röva de byten de kunde tänkas finna bland skärgårdens torp och gårdar. De rövade också kyrkans egendom men fick inte bränna kyrkorna och skulle också undvika att skada befolkningen i onödan. Fångar togs, men släpptes i allmänhet efter förhör om de inte kunde vara till någon nytta.

Tsar Peters avsikt var att skärfolkets ilska skulle vändas mot den svenska kronan som inte accepterade hans villkor men som heller inte kunde försvara och beskydda sina undersåtar. Enligt hans åsikt förhalade svenskarna fredsförhandlingarna och vägrade acceptera de generösa villkor som erbjöds.

För att förmedla detta budskap till befolk­ningen hade fartygen med sig avskrifter av ett manifest som spikades upp vid kyrkor och större gårdar. Däri deklarerade Peter sin fredslängtan och frustration över den svenska regeringens långsamhet och han klargjorde att anfallet mot skärgårdens fattiga fiskarbönder endast var ett sätt att påskynda freden.

Att sprida sådana manifest med propaganda var inte något nytt ens vid denna tidpunkt. Karl XII hade använt samma psykologiska krigföring i Norge ett par år tidigare där han motiverade anfallet med samma påståenden.

Regeringen i Stockholm oroades över hur allmogen skulle reagera på Peters manifest. I ett försök att motverka denna krigspropaganda lät drottning Ulrika Eleonora skriva ett genmäle, en varning till hennes ”trogne undersåtare”. Drottningens motskrift lästes upp från predik­stolen i alla landets kyrkor.

Idag kan denna propaganda verka lätt att genomskåda. Retoriken är enkel och enfaldig. Naturligtvis är anfall ett sätt att få motståndaren att kapitulera – eller gå med på fred om man så vill – det är ju krigets hela avsikt. Men att skylla ett angrepp på den angripnes inkompetenta ledarskap görs fortfarande.

Propagandan verkar heller inte ha satt några djupare spår hos befolkningen. Endast några få fall av medlöperi rapporterades, från Norrköping. I övrigt hade nog skärgårdsborna fullt upp med att rädda sina liv.

Ankomsten till Sverige
Ankomsten till Sverige Lördagen den 11 juli 1719 kom den ryska armadan med cirka 250 fartyg och 25 000 man till Kapellskär utanför Rådmansö. Fartygen lades i vattnen mellan Långön, Koholma, Storholmen och Kapellskär. Den första dagen brändes och härjades krogen på Kapellskär, i övrigt verkar bebyggelsen ha lämnats orörd. Lägret bestod endast under två dagar. Redan dagen efter ankomsten, den 12 juli, härjades ett antal öar i omgivningarna och på måndag den 13 juli avseglade fartygen. En mindre del av flottan, bestående av ett 50-tal fartyg, roddes norrut för att härja kusten upp till Gävle. De återstående fartygen seglade samtidigt söderut och brände bebyggelsen i skärgården och längs kusten ända ned till Norrköping. Bortsett från Nykrogen i Kapellskär hade Rådmansö skonats och många drog nog en suck av lättnad. Men det skulle visa sig förhastat. Armadan skulle återkomma mer än en månad senare och bränna allt de såg.
 

Underhåll

En styrka på 25 000 man och hundratals hästar kräver ett visst dagligt underhåll. Mat, vatten och hygien måste fungera och vuxna män som ror ett tiotal timmar per dygn eller mer kräver kanske mer underhåll än de flesta andra. Vilka ransoner besättningen fick är okänt, men som exempel kan nämnas att soldater i Karl XII:s armé ansågs behöva 800 gram kött och lika mycket bröd per dag.

Vi får kanske anta att ransonen handlade om ostyckat kött med ben och andra oätliga delar. Men även då skulle det innebära att galärflottan förbrukade 250 kor och 15–20 ton spannmål per dag under hela vistelsen. Det verkar orimligt att de fick tag i sådana mängder.

Galärerna hade endast med sig det allra mest nödvändiga och fartygens konstruktion var också sådan att den i stort sett saknade sovplatser, förråd, matlagningsmöjligheter eller andra bekvämligheter.

Uppehåll på öarna var därför nödvändiga för att besättningen skulle kunna vila, samla mat och vatten samt uträtta andra behov. Maten lagades antingen över öppen eld eller i så kallade ryss­ugnar, enkla stenugnar som soldaterna byggde på de platser där de gjorde uppehåll. Sådana ugnar finns kvar på många håll i skärgården.

Ryssarna hade också behov av mer permanenta baser på strategiskt viktiga platser. På Singö, Arholma, Möja, Rånö, Utö och Muskö fanns sådana läger där soldater stannade under i stort sett hela fälttåget. Kanske fanns de även på fler öar.

Anfallets plan

Apraksins anfallsplan gick ut på att först ta hela roddarflottan över Ålands hav till Kapellskär. Där skulle den delas i två enheter, en mindre som skulle härja den uppländska kusten norrut till Gävle, och en större som skulle härja i Stockholms skärgård och kusten ned till Norrköping. När uppgiften var utförd skulle flottorna återsamlas i Kapellskär för hemfärd i mitten av augusti.

För Stockholms skärgård innebar det att ga­lärerna först passerade söderut och härjade vad de kunde finna, innan de rodde vidare mot Trosa, Nyköping och Norrköping. Den fjärde augusti återkom de på väg norrut mot Rådmansö.

Vid återkomsten stannade flottan upp i den södra skärgården, framför allt i vattnen kring Dalarö, Värmdö och Möja, någon vecka. Efter ett allvarligt men misslyckat försök att forcera avspärrningarna vid Baggensstäket och ta sig in mot huvudstaden, fortsatte flottan norrut till ­Kapellskär igen. Där brändes slutligen Råd­mansö, Tjockö och Norrtälje innan fartygen ­rodde hemåt igen den nittonde augusti. Sammanlagt hade de då varit fem veckor i svenska vatten.

Systematisk ödeläggelse

Galärernas angrepp följde ett bestämt mönster. Flottan drog fram mellan öarna men utom räck­håll från fastlandet när de kunde. Mindre öar angreps av en eller ett fåtal galärer medan stora öar angreps av tjugo till trettio galärer samtidigt. Så snart fartygen fick landkänning släpptes kosackerna lösa och ryttarna sprängde fram för att leta reda på boskap och gårdar. Soldater och båtsmän angrep de byggnader som låg närmast angöringsplatsen.

Tsar Peters propaganda till trots är det ingen tvekan om att anfallet var ett systematiskt och brutalt angrepp på skärgårdsbefolkningen. Att trupperna inte skulle bränna skärgårdens kyrkor hade nog inget med hänsyn till allmogen att göra. Istället var det antingen ett utslag av Peters tro eller kanske var avsikten att öka tro­värdigheten i den ryska propagandan. Många kyrkor plundrades på silver och andra klenoder.

Skärfolket fick sina liv förstörda när gårdar, grödor och skogar brändes, djuren slaktades, båtarna sänktes och alla tillhörigheter plundrades. De grödor som inte brann trampades ned, redskapen demolerades eller brändes och ryssarna var särskilt noga med att helt förstöra alla eldstäder, spisar och andra järnföremål.

De stackare som dröjt sig kvar vid gårdarna jagades ned och alla som kunde infångas togs som fångar. En del behandlades humant och släpptes medan andra blev utsatta för tortyr.

Även andra övergrepp förekom. Barn kidnappades och kvinnor våldtogs. Många män och ett flertal kvinnor rövades bort och fick tjänstgöra på galärerna. När anfallen mot Sveriges skärgårdar var över fick de tillbringa flera år i ryska fängelser och många försvann för alltid. Ett antal svenskar dödades också, i strider eller av tortyr.

Gård efter gård lades i aska och skövlades. Några sociala skyddsnät fanns inte, befolkningen var hänvisad till sin egen förmåga för att över­leva när vintern kom. Det enda stöd som myndigheterna senare erbjöd var några års skatte­fri­het. En klen hjälp för den som blivit av med allt.

Men ryssarnas brutala beteende var inget ena­stående, det var så krig fördes. Under hela det stora nordiska kriget hade karolinerna betett sig likadant eller värre mot befolkningen i Ryssland och Polen. I Norge och Danmark slapp allmogen lindrigare undan.

Uppenbarligen fanns det en sorts samhörighet mellan de nordiska folken även under krig, medan ryssar och polacker betraktades med avsky. Karolinerna for ofta fram som slaktare på den ryska och polska landsbygden där de högg ihjäl alla de kom åt. Tortyr användes också av svenskarna, även mot barn.

Anfallet börjar

Flottan som låg i Kapellskär den första natten utgjorde i stort sett hela tsar Peters fruktade roddarflotta. Den bestod av 132 galärer, över hundra skärbåtar och mer än 26 000 soldater.

Dagen efter ankomsten till Kapellskär, sön­dag den 12 juli, helgades inte sabbaten. Ett tjugotal galärer och lika många skärbåtar roddes norrut, men de kom inte långt förrän stormingarna började. De första öar som anfölls var Tyvön, Gisslingö och Idö och därefter härjades Arholma där ryssarna även upprättade en bas som bestod under hela aggressionen.

Men aktiviteten hos de trupper som var kvar på Rådmansö låg ingalunda nere. Kosacker genomsökte hela bygden. Vid Mons äng, i trakterna av Nenningesund, tillfångatogs några svenska spejare, bland dem en länsman Anders Lindberg från Norrtälje som blev förhörd och torterad för att sedan tvingas tjänstgöra som lots på galärerna under hela kampanjen.

Han tvingades sedan följa med till Åbo där han tillbringade två år i fängelse innan han kunde återvända hem efter freden 1721.

På kvällen återvände några av galärerna i den lilla division som hade härjat på Arholma till Kapellskär. Ombord fanns enligt vissa uppgifter två kvinnor från Vätö som hade ”snappats” på Arholma. Dessutom hade kosackerna som härjade på Rådmansö samma dag med sig ett gott krigsbyte i form av spannmål och kött samt länsman Lindberg och ett antal andra fångar som efter förhör bedömdes kunna göra sig nyttiga ombord. Kanske blev de galärslavar eller lotsar.

Den dagen hade ryssarna bränt byarna på Tyvön, Gisslingö, Arholma och Idö. Vidare hade ska de ha satt eld på bebyggelsen på Gåsstens och Måsstens fiskeskär utanför Singö. Enligt vissa uppgifter var det denna dag som även krogen i Grisslehamn brändes, tillsammans med fem postbåtar och bryggorna.

Norrut

När måndagen den 13 juli randades gjorde sig flottan vid Kapellskär beredd att dra vidare. Fartygen var uppdelade i sex divisioner. En av dessa, bestående av 21 galärer och 12 skärbåtar, hade dagen innan gett sig iväg norrut och låg nu vid Arholma. Befälet fördes av ett irländskt råskinn till greve vid namn Peter von Lacy.

Ombord fanns fem tusen soldater och trettio kosacker. Under de kommande veckorna skulle de sprida skräck och elände. Som en eldstorm drog de fram längs den helt obevakade norduppländska kusten och lade byar och järnbruk i aska. Slutligen skulle de möta motstånd i Gävle där svenska soldater och allmogen samlade sig till försvar och slog tillbaka anfallet.

Men detta för oss en bra bit norr om den vedertagna gränsen för Stockholms skärgård, Arholma. Vi nöjer oss därför med att översiktligt följa deras framfart under de första dagarna av deras räder.

Den första anhalten den 13 juli blev Björkö där de ställde till med en våldsam förödelse och vissa påstår att det var på Björkö som de två kvinnorna rövades och sedan tvingades följa med på galärerna hela vägen till Norrköping. Om denna uppgift stämmer måste kvinnorna på något sätt ha flyttats över till den södergående flottan innan den norra divisionen for vidare norrut, vilket verkar långsökt, men inte omöjligt.

Ryssarnas väg genom Roslagen
11 juli: Ankomst Kapellskär
12 juli: Arholma, Idö, Gisslingö, Tyvön
13 juli norrut: Björkö
13 juli söderut: Furusund, Yxlan, Blidö, Östra Lagnö, Västra Lagnö, Hästede, Norra Ljusterö, Husarö, Äpplarö, Brottö, Svartsö, Träskö, Lådna, Hjälmö, Karklö, Norra Stavsudda, Södra Stavsudda, Gällnö, Möja, Södermöja
15 augusti norrut: Grinda. Lindalssundet
16 augusti: Älgö, Betsö, Fåglarö
17 augusti : Huvön, Ålön, Fermsholmen, Östanå, Norra Ljusterö, Siarö, Själbottna, Smedsholmen, Yxlan, Sikmarö, Blidö, Söderöra, Norröra, Oxhalsö, Vidinge
18 augusti: Ålandet, Marö, Gräskö, Rådmansö, Tjockö, Lidö
19 augusti: Norrtälje, Norrtäljeviken, Väto och Söderarm. Galärflottan ror tillbaka till Åland.
 

Den fortsatta färden gick öster om Björkö och Väddö. Framåt aftonen landade galärerna på Singö, norr om Väddö. Trehundra man landsattes och liksom tidigare åstadkom de en fruktansvärd förödelse. Men Singö drabbades kanske värre än de flesta, liksom Arholma. Ryssarna ansåg att båda öarna var strategiskt viktiga och upprättade baser som befolkades av ryska soldater.

Vid midnatt mot den 14 juli fortsatte större delen av divisionen mot nya nedslag i Väddö­viken och norrut i den stilla sommarnatten.

Söderut

Samtidigt som von Lacy ledde sin division från Kapellskär norrut, rodde huvudstyrkan söderut under befäl av Fjodor Apraksin. Trots decimeringen var det en ansenlig flotta med över tvåhundra fartyg och tjugo tusen man.

På vägen söderut höll sig flottan undan från fastlandet och de stora öarna där sikten var dålig och det fanns många trånga sund och vikar med höga sidor där svenska fartyg kunde lurpassa. De ville undvika möten med svenska fartyg och hade säkert hört att de höll sig innanför Vaxholm, men säkra kände de sig nog ändå inte.

Fartygen opererade divisionsvis. Ibland höll de ihop, men när omständigheterna så krävde delade de på sig och härjade vart och ett på sitt håll. Om det var gott om små öar som skulle rekognoceras eller härjas splittrades divisionerna och fartygen opererade på egen hand. Men hela tiden återsamlades de när så var möjligt. Liksom den norrgående flottan upprättade även den södergående tillfälliga baser på strategiskt viktiga öar.

Med sina drygt tvåhundra fartyg gick Apraksins flotta med sydvästlig kurs från Kapellskär. Först på tur stod Blidösund med Furusund, Yxlan och Blidö och därefter sjutton andra öar, byar eller gårdar i snabb följd: Östra och Västra Lagnö, Hästede, Husarö, Äpplarö, Brottö, Svartsö, Träskö, Lådna, Hjälmö, Karklö, Norra och Södra Stavsudda, Gällnö, Gällnönäs, Möja och Södermöja.

Det finns uppgifter om att även flera gårdar och säterier på Farstalandet vid Baggensfjärden skulle ha drabbats denna dag. Det verkar osannolikt – från Kapellskär till Baggensfjärden är avståndet över nio mil, eller ungefär 50 distansminuter, den närmaste vägen. Att ro den sträckan med galärer skulle ha tagit minst tretton timmar utan rast eller andra avbrott.

En sådan rodd är ingen omöjlighet, men längs den väg ryssarna då måste ha rott fanns också många gårdar, byar och öar som bevisligen inte härjades denna dag men drabbades under någon av de följande dagarna. Att galärerna skulle ha passerat dem för att ta sig in i Baggensfjärden och Farstaviken verkar inte troligt. Det kan finnas en rimlig förklaring, men i brist på annan information är uppgifterna tveksamma.

Men ryssarnas dagsverke var imponerande ändå. När solen gick ned på kampanjens andra dag stod 22 öar i den norra och mellersta skärgården i brand, från Singö i norr till Möja i söder, en sträcka på över fem mil.

Sommarnatten lystes upp av brinnande bål och röken låg tät i skärgården. Inom loppet av två dagar hade tsar Peters galärflotta förvandlat hundratals torp och gårdar till aska och grus. Och det var ändå bara början.

Mellanskärgården och södra skärgården

På kampanjens tredje dag, den fjortonde juli, rodde flottan söderut från Möja redan i den tidiga gryningen. Anfallen fortsatte ned mot Vindö, Djurö, Runmarö, Sandhamn, Ingarö-, Värmdö- och Fågelbrolandet, Nämdö och en lång rad andra öar.

På den fjärde dagen gjordes ett misslyckat försök att ta sig in i Baggensstäket. Många har ansett att ryssarnas mål var att ta sig in till Stockholm, men på senare tid har det ifrågasatts.

Det var en division med galärer som härjade kring Baggensfjärden som prövade lyckan men möttes av svenska trupper. Efter ett kortare slag avlägsnade sig galärerna och återförenades med resten av flottan i vattnen kring Dalarö. På vägen passade de på att ödelägga Älgö och Gåsö samt sätta eld på Erstavik.

Vid Dalarö skans låg tjugotvå handelsfartyg som kungen ville undsätta sedan de hade blivit stoppade på sin färd mot Stockholm. Nu kom fartygen inte längre på grund av ryssarnas offensiv och svenskarnas blockader i farlederna. Men ryssarna vågade sig inte för nära skansen som var beväpnad med kanoner, även om frestelsen måste ha varit stor.

På säkert avstånd från skansen fortsatte galärerna sin framfart i området runt Dalarö och i södra skärgården fram till den nittonde juli. Efter att ha stuckit Nynäs, Torö och Landsort i brand rodde galärflottan söderut och lämnade Stockholms skärgård under några veckor. Efter sig lämnade de ett tiotal baser med ryska trupper och fartyg som patrullerade vattnen.

Stockholm ser på

I Stockholm följde befolkningen med fasa utvecklingen utan att kunna göra något. Ständigt kom nya berättelser med de flyktingar som strömmade in i staden. Regeringen fick också regelbundna rapporter från spanare som följde ryssarnas förehavanden.

När huvudflottan passerade Värmdö och gjorde ett försök att ta sig in i Baggensstäket var det uppenbart att ryssen inte skulle försöka inta Stockholm genom att landstiga i Roslagen. Marktrupperna norr om stan förflyttades då söderut – i Täby och Åkersberga gjorde de i alla fall ingen nämnvärd nytta.

Däremot fanns det fortfarande risk för en invasion över Södertörn eller en ny inbrytning via Baggensstäket. Blockaden i det trånga sundet förstärktes med fler fartyg, vilket skulle visa sig välbetänkt.

Prins Fredrik och Didrik Evert Taube var fortfarande oense om försvarets strategi, trots att det var alldeles för sent att stoppa fienden till havs. Fredrik insisterade på att flottan skulle skickas utanför Vaxholm för att ta upp striden med de ryska fartyg som patrullerade till havs, men Taube vidhöll att de begränsade resurser som han förfogade över inte kunde stoppa ryssarna.

Fartygen måste stanna innanför Vaxholm för att skydda huvudstaden:”Det är af fast större wikt och angelägenhet att betäcka Stockholm, hwarpå hela Rijkets öfriga wälfärd och con­servation nu högel. ankommer än att bewara en del i Skärgården belägna Herrgårdar och bondebyar.” Det mindre måste offras för det störres välfärd.

Fredrik gav sig inte. När den ryska huvud­flottan lämnade skärgården söderut begärde han igen att Taube skulle sända fartyg utanför spärrarna vid Vaxholm, han ville skicka en eskader till Dalarö för att eskortera de 22 han­delsfartyg som låg och väntade på att gå in till Stockholm.

Taube vägrade än en gång. I ett brev daterat den 29 juli skrev han att någon sådan åtgärd inte kom i fråga eftersom hela området var fullt av ryska fartyg som skulle angripa eskorten och inte bara oskadliggöra de svenska örlogsfartygen, utan dessutom kapa handelsfartygen när de kommit en bit från Dalarö skans. I slutänden var det också Taube som bestämde och någon eskort blev det aldrig.

Ryssarna kommer tillbaka

Två veckor efter att den ryska flottan rodde sö­derut förbi Landsort var det så dags igen. Den fjärde augusti återkom galärerna på väg norrut och bärsärkagången i Stockholms södra skärgård började igen. Den här gången härjade de ryska soldaterna på öar där de tidigare hade glömt någon gård.

Den 13 augusti gjordes ett nytt och betyd­ligt allvarligare försök att tränga igenom Baggensstäket. Efter hårda strider slogs dock ryssarna tillbaka och därefter är flottans rörelser osäkra, troligen delade den upp sig.

Den 15 och 16 augusti härjade de både på Ingarölandet, norra Värmdölandet och kring inloppet mot Stockholm vid Lindalssundet, Stegesund och Saxarfjärden. Enligt flera uppgifter rodde en mindre division om tjugotvå fartyg runt Värmdölandet mot Vaxholm, medan huvudflottan gick till Möja där den låg några dagar och avvecklade lägret. Sedan gick färden vidare norrut mot Kapellskär där trupperna skulle mötas.

Hemåt igen

Något försök av den mindre flottan att ta sig förbi Vaxholms fästning gjordes aldrig. Efter en sägenomspunnen konfrontation med enmansarmén Stefan Löfving i Lindalssundet, rodde de ryska fartygen fram till Stegesund och brände Grönbergs krog innan de tog sig norrut mot Trälhavet och öarna i Betsöfjärden. Att ge sig på Vaxholms fästning och Taubes samlade flotta vågade de inte.

Istället styrde ryssarna norrut längs fastlandet och brände fler gårdar, bland andra öarna i Betsöfjärden den 16 augusti och säteriet Östanå dagen därpå, följt av flera byar på norra Ljusterö, Siarö, Själbottna. Färden verkar sedan ha gått söder om Yxlan och öster om Blidö till Oxhalsö, Söderöra och Norröra, sedan norrut till Gräskö och de andra små öarna söder om Rådmansö. Kanske fortsatte en del av flottan längs Furusundsleden.

Under tiden rodde huvudflottan norrut från Möja och kanske var det fartyg ur den flottan som gjorde misslyckade försök att ta sig i land på Svartlöga och Rödlöga, för att sedan bränna gårdarna på Vidinge.

Men det kan som sagt ha gått till på ett helt annat sätt. Vi vet väldigt lite om hur flottan delades upp och datumen är osäkra. En uppgift är exempelvis att en del av den mindre grupp som hade bränt Östanå sedan fortsatte norrut genom Furusund.

Galärerna återsamlades vid Kapellskär där ryssarna sedan gjorde en kraftsamling. Den 18 augusti brändes över tjugo gårdar på Rådmansö och det var troligen den kvällen eller på natten till den 19 augusti som alla arton hemman på Tjockö samt byggnaderna på Lidö brändes. Därpå beslöt Apraksin att även våga sig på ett större byte.

På förmiddagen den 19 augusti rodde en mindre del av flottan in genom den långa Norrtäljeviken. Vid fyratiden på eftermiddagen gick 300 soldater i land vid Gärdsudden, som numera har det romantiska namnet Kärleksudden. Innan kvällen stod hela Norrtälje med över 200 hemman i brand. Försvaret var förvirrat och staden brann som ett bål i sommarnatten.

Därefter seglade de ryska fartygen hemåt igen. De hade dock inte mer bråttom än att det fanns tid att bränna några gårdar i Roslagsbro, på Vätö och på Rådmansö på vägen.

Apraksins skärgårdsanfall var över för denna gång. Antagligen trodde både han och tsar Peter att svenskarna nu skulle acceptera de ryska villkoren och kapitulera. Men någon fred blev det inte förrän 1721. Dessförinnan hade galärerna också sett sig tvingade att härja och bränna längs den norrländska kusten ända upp till Piteå. Allt i fredens tjänst, naturligtvis.