TIDSBILD

 

ÖRESUNDSTULLEN

 
Örlogsfartyg i stiltje vid Kronborg. Ehrenfried Wahlqvist, 1862. Sjöfartsmuseet.

Örlogsfartyg i stiltje vid Kronborg. Ehrenfried Wahlqvist, 1862. Sjöfartsmuseet.

 

Öresundstullen var en tullavgift för passage genom Öresund som togs ut av danska staten 1429–1857. Från början var den främst riktad mot Hansan. För ändamålet anlades slottet Krogen i Helsingör, vilket senare ersattes av det nuvarande Kronborg. Från början togs samma tullavgift för alla fartyg, men senare blev tullen en ren varutull, där fartygen fick betala i förhållande till hur mycket deras last var värd.

När tullen infördes 1429 ingick Sverige och Danmark i Kalmarunionen, så svenska fartyg var då automatiskt undantagna. När unionen upplöstes 1523 lyckades Gustav Vasa utverka att Sverige skulle vara befriat från tullen även i fortsättningen.

Detta lyckades Sverige upprätthålla även under 1500- och 1600-talens fortsatta krig mellan länderna och sedan Skåne hade blivit svenskt 1658. I freden i Knäred 1613 befästes den svenska tullfriheten, men med vissa förbehåll, såsom att fartyg från de svenska Östersjöprovinserna inte var befriade från tull och inte heller utländska fartyg som förde svenska varor.

Öresundstullen innebar en stor intäkt för den danske kungen och blev med tiden en riktig kassako. I början av 1600-talet inregistrerades cirka 5­ 000 tullpliktiga skepp varje år i Helsingör. 1618 införde Kristian IV hårdare tullkontroll och intäkterna ökade genast till det dubbla, cirka 200 000 riksdaler årligen.

För denna tullavgift kunde den danske kungen skapa sig ett odödligt eftermäle i form av påkostade byggnadsverk som Rosenborgs slott, Fredriksborgs enorma palats, Börsen i Köpenhamn med sin egendomliga djurspira med mera. Under slutet av sin levnad fick kungen allt större ekonomiska bekymmer och beslutade om en höjning av Öresundstullen.

Inkomsterna fortsatte att öka. 1637 inbringade tullen 229 000 riksdaler, 1638 ökade summan till 482 000 riksdaler och ett år senare inkasserades 616 000 riksdaler, trots att antalet skepp under dessa år hade minskat påtagligt.

För att få en bild av värdet på dessa summor kan de jämföras med den svenska statens årliga inkomst 1719, som var knappt 1,8 miljoner riksdaler och att det kostade cirka 350 000 riksdaler att sätta upp en armé.

Kung Kristian IV:s tullhöjning var en viktig orsak till Sveriges anfall på Danmark 1643. I freden i Brömsebro 1645 lyckades Sverige åter få fullständig tullfrihet. Nästa tur i frågan kom genom freden i Frederiksborg 1720, då den svenska tullfriheten upphörde, trots att ena sidan av Öresund var svenskt sedan ett halvsekel.

Visserligen hade Sverige nu ordentligt med kust norr om sundet, så det gick att föra in varor utan att behöva ta dem genom Öresund, men kommunikationerna i landet var bristfälliga.

För att kringgå den danska tullen beslutade Gustav IV Adolf i början av 1800-talet att bygga en kanal mellan Vänern och Vättern och att förlänga kanalen ut till Östersjön.

I den så kallade Öresundstraktaten avskaffades tullavgiften 1857. Andra länder köpte sig fria från framtida avgifter genom att betala 30,5 miljoner danska riksmynt. Sveriges del var 1,28 miljoner som betalades av med 32 000 per halvår under tjugo år.