TIDSBILD

 

SPEKTAKLET VID LINDALSSUNDET

 
Någon sammandrabbning blev det inte vid Lindalssundet när Stefan Löfving enligt egen uppgift skrämde iväg ryssarna på egen hand. Berättelsen visar starka likheter med andra sägner som berättas i skärgården. Det dramatiska porträttet är gjort av Carl Larsson.

Någon sammandrabbning blev det inte vid Lindalssundet när Stefan Löfving enligt egen uppgift skrämde iväg ryssarna på egen hand. Berättelsen visar starka likheter med andra sägner som berättas i skärgården. Det dramatiska porträttet är gjort av Carl Larsson.

Stefan Löfving är en av skärgårdens mest myt­omspunna figurer vid tiden för det ryska anfallet mot Stockholms skärgård. Han drog sig inte för att göra en bra historia ännu bättre genom över­drifter. En av hans berättelser är den om hur han avstyrde ett ryskt anfall mot Stockholm genom att lura ryssarna när de, efter att ha bränt Grinda, närmade sig Lindalssundet och förberedde en attack mot Vaxholm. Så här beskrivs det av Roland Palmquist, som inleder med ett citat ur Löfvings egen dagbok.

”Den 15 augusti for jag med fem man åt Djurhamn, på vilken väg mig mötte hela ryska flottan, jagade mig till Sundby/Sund på nordöstra Värmdölandet/, där måste jag till lands, och tog ryssen min lilla båt.

Det är enligt Löfvings dagbok upptakten till spektaklet vid Lindalssundet. Troligen mötte han ryssen i Vindö strömmar. Det måste ha varit en rejäl chock att bakom en udde ett tu tre möta galärer bemannade med 200–300 man, skärbåtar och mindre slupar. Löfving flydde in i Sundsviken med sin båt men sen var det stopp. Han var tvungen att lämna båten och fly till fots från Sund till Siggesta. Där fick han tag i hästar:

Red till Lindal ryssen i möte, sköt med två små stycken /kanoner/ och slog alarm; ryssen, som först ärnade förbi Lindal, vände strax till Vårdholmen /Vårholma/ och blev där över natten.

Löfving och hans fem man lurar alltså ryssen att det finns en större svensk trupp vid Lindalssundet. Han måste ha hållit till vid udden strax väster om Skärmaräng. Därifrån har man god utsikt över Vårholma. Viken nedanför arkitektprofessor Claes Grundströms underliga Rhenborg på Vårholma kallas förresten fortfarande Ryssviken efter ryss­arnas uppehåll där den 15–16 augusti. Borgen är förstås inte från den tiden. Det är en typisk medel­tidsromantisk punschborg, byggd av professorn själv 1890.

Under natten begav sig Löfving till Vaxholm för att ge amiral Taube möjlighet att bese de ryska trupperna. Men Taube var inte vidare villig till ut­flykter:

Det ska fan fara utom Vaxholm, sa han till sin djärve spanare, och stannade bakom Vaxholms bom och fästning. Det låter inte vidare modigt, men kanske var det klokt. De stora och minst sagt svårmanövrerade svenska örlogsfartygen var inte mycket att sätta upp emot ryssarnas skärgårdsanpassade galärer. I skärgården gjorde sig våra skepp bäst för ankar med kanonerna riktade mot öster.

* * *

Den lilla halvön där Löfving och hans män spelade upp sitt spektakel är lätt att ta sig till både med bil och båt. En promenadstig leder ner till viken alldeles innan bebyggelsen i Skärmaräng börjar. Med båt går det lämpligen att förtöja på halvöns västsida. Där är mycket djupt. Det gäller dock att inte förtöja stäven alltför nära land. Vaxholmsbåtarna stryker rätt tätt utanför i leden. Längst in i viken finns en utmärkt sandstrand som väl lämpar sig för bad.

Med bil tar man av till höger strax före Rindö­färjan vid Stenslätten. Vägen går till Vreta, Östra Skägga och sedan till Skärmaräng.”