LÅNGLÄSNING

 

STORA NORDISKA KRIGET

 
Karl XII med sina systrar Hedvig Sofia (till höger) och Ulrika Eleonora. Hedvig gifte sig med en av Karls bästa vänner, Fredrik IV av Holstein-Gottorp och blev regent i hertigdömet, men dog redan 1708, endast 27 år gammal. Den yngre Ulrika Eleonora gifte sig med en annan Fredrik, Fredrik av Hessen, och övertog kronan när Karl XII dog. Redan året därpå abdikerade hon och hennes man blev kung. Porträtt av David Klöcker Ehrenstrahl. Nationalmuseum.

Karl XII med sina systrar Hedvig Sofia (till höger) och Ulrika Eleonora. Hedvig gifte sig med en av Karls bästa vänner, Fredrik IV av Holstein-Gottorp och blev regent i hertigdömet, men dog redan 1708, endast 27 år gammal. Den yngre Ulrika Eleonora gifte sig med en annan Fredrik, Fredrik av Hessen, och övertog kronan när Karl XII dog. Redan året därpå abdikerade hon och hennes man blev kung. Porträtt av David Klöcker Ehrenstrahl. Nationalmuseum.

 
 

Sveriges kungar hade länge drömt om att ha kontroll över hela Östersjön, att det bräckta innanhavets stränder i alla väderstreck skulle tillhöra Sverige. Då kunde kungadömet hålla fiender på behörigt avstånd samtidigt som tullar och andra skatter fyllde kassakistorna. Genom att kontrollera havet fick kronan både makt och inkomster.

Som en följd av de landvinningar som gjordes under det trettioåriga kriget hade det svenska kungahuset kommit närmare målet. Riket var större än någonsin. Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän hade erövrats från danskarna och Sverige hade sedan tidigare kontroll över hela Finland ända upp till Ishavet, behärskade hela Finska viken, Karelen, Inger­manland och sjöarna i öster liksom stora delar av Baltikum, delar av den polska och tyska kusten samt hade protektorat söder om Danmark.

Men det fanns fler som ville vara med och dela på kakan. Sedan gammalt var kungahuset i Danmark en stark konkurrent som i hög grad levde på att utnyttja sitt strategiska läge vid Öresund.

Genom att återta Skåne, Blekinge, Halland och Bohuskusten – områden som hade tillhört Danmark från Harald Blåtands dagar fram till början av 1600-talet – skulle Danmark en­samt kunna kontrollera både handeln och krigs­fartygens rörelser till och från länderna kring Östersjön.

Även i söder fanns en regent som strävade efter kontroll över kusten. Slutet på trettioåriga kriget hade skapat en helt ny politisk karta i Polen och Sachsen, som nu styrdes av en gemensam kung, August den starke. Han hade ambitioner att skapa en ny stormakt, vilket krävde att svenskarna drevs ut från Baltikum.

I öster fanns dessutom Ryssland, som länge hade fört en isolerad tillvaro utan närmare kon­takter med väst. Väldets nye tsar, Peter, hade som främsta mål att göra den jättelika nationen till en europeisk stormakt. Nyckeln till detta var att skapa bättre handelsvägar till Västeuropa genom att tränga undan svenskarna från Finska viken och etablera en rysk hamn där.

Andra länder som bedrev en omfattande handel i Östersjön, främst Nederländerna och England, ställde sig ibland på den ena sidan, ibland på den andra, beroende på vilka allianser som gällde för tillfället.

De var militärt långt överlägsna både Sverige och Danmark och såg med oro på en situation där ett land ensamt skulle dominera Östersjön. Det sades då att ”nycklarna till Öresund ligger på börsen i Amsterdam”.

En karolin och en sjöfarare

Sverige var en stormakt till ytan och militärt, men hade knappt två miljoner invånare, varav drygt hälften i det egentliga Sverige. Religiöst var landet homogent, endast ett litet antal per­soner var ortodoxt kristna, resten bekände sig till den lutherska trosuppfattningen. Kulturellt och etniskt var skillnaderna däremot stora. Inom rikets gränser talades minst tio olika språk som modersmål.

Överallt längs gränserna till denna stormakt hotade mäktiga fiender. Ständigt pågick rustning av flottor och arméer. Politiska och militära allianser knöts genom giftermål och avtal bröts lika lätt som de hade skapats.

Så, år 1682, föddes Karl XII som arvtagare till stormaktskungen Karl XI. Samma år kröntes Pjotr Aleksejevitj, eller Peter I som han kallades i Västeuropa, till tsar i Ryssland vid endast tio års ålder. Redan då var han besatt av krigsfartyg – i sjön Plesjtjejevo hade han en egen flotta av miniatyrfartyg som han och hans vänner seglade med och utkämpade låtsasslag.

Slaget vid Femern 1644 mellan Danmark och Sverige, en av den svenska flottans största segrar någonsin. Målningen är troligen utförd vid samma tid av Jan van de Velde IV. Sjöhistoriska museet.

Slaget vid Femern 1644 mellan Danmark och Sverige, en av den svenska flottans största segrar någonsin. Målningen är troligen utförd vid samma tid av Jan van de Velde IV. Sjöhistoriska museet.

 

Om Karl XII berättas att han vid ungefär samma ålder härdade sitt sinne och styrkte sin arm genom att på sin kammare i Wrangelska palatset på Riddarholmen hugga huvudet av le­vande kalvar, hundar och andra djur. Huvudena slängdes sedan ut genom fönstret till stadsbornas förfäran.

Det blev dessa två, Karl och Peter, som slutligen kom att göra upp om makten över Östersjön. Kanske sade deras övningar som barn något om hur kampen skulle gestalta sig: Peter med sina fartyg och Karl som helst stannade på landbacken och använde värjan.

En pojkkung tar över

Karl XII var den ende överlevande sonen i äktenskapet mellan Karl XI och prinsessan Hedvig Eleonora från Danmark. Paret verkar ha haft ett lyckligt äktenskap och hade även två döttrar, den äldre Hedvig Sofia och den yngre Hedvig Eleonora.

De bodde huvudsakligen på slottet Tre Kronor i Stockholm, men fadern befann sig ofta på inspektionsresor runtom i landet eller på sin favoritgård i Kungsör, där han ägnade sig åt jakt på björn, varg och älg. Modern föredrog att bo på Karlbergs slott på somrarna och Karl XII tillbringade det mesta av sin barndoms soliga somrar där.

Efter en tids sjukdom avled modern 1693, när Karl bara var elva år. Detta tog hela familjen hårt och i april 1697 dog även Karl den XI i cancer. En månad senare brann dessutom slottet Tre Kronor ned till grunden. Karl, som bara var femton år och föräldralös, kröntes till kung av Sverige i december samma år.

Han ärvde en stormakt i gungning. Visser­ligen rådde en bräcklig fred, men runt rikets gränser hotade starka fiender som ville krossa den svenska stormakten. Karl skulle tillbringa resten av sitt korta liv i fåfänga försök att försvara riket och rädda det från angrepp och sönderfall.

Den krigsmakt han ärvde ansågs vara den bästa i Europa. Militären var välorganiserad, väl utrustad och erfaren. Karolinerna var fruktade överallt. Till havs var läget inte fullt lika positivt men ändå tillfredsställande. Flottan hade under några årtionden efter 1650 försummats svårt men sedan byggts upp igen och hävdade sig väl på Östersjön. Ekonomin var också god sedan den hade sanerats av Karl XI genom en reduktion av adelns tillgångar.

Andra härskare

I Ryssland var Peters utgångspunkt en helt annan. När Karl XII ärvde tronen var Peter re­dan 25 år och hade hunnit tillbringa mycket tid i Västeuropa där han lärt sig andra seder och bruk. Hans främsta strävan var att bryta sitt lands isolering och öppna det mot väster. Medan Karl förväntades förvalta en stormakt var Peter inställd på expansion och nydaning.

I ett första försök att skapa bättre sjöfarts­vägar lät Peter i slutet av 1600-talet bygga en flotta vid Archangelsk i norr. I söder förde han krig mot Turkiet och vann slutligen tillträde till Svarta havet under en kort tid innan han blev besegrad och flottan åter blev hänvisad till de isiga vattnen i norr. Peter vände då blicken västerut mot Finska viken, Östersjön och Sverige.

I Danmark grämde sig gamle kung Kris­tian­ V över att svenskarna hade erövrat Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän. Sverige hade också erövrat landområden söder om Östersjön och var allierat med hertigdömet Holstein-Gottorp, som Kristian gärna ville införliva i det danska väldet.

Den danske kungen drömde sig tillbaka till den tid då Öresund var ”en flod som flöt genom den danske kungens besittningar”. Men den svenska krigsmakten var numera stark, särskilt på land. Dessutom var både England och Nederländerna, som dominerade vattnen i norra Europa, allierade med Sverige. Även om den danska flottan var stark och hade ett strategiskt läge, räckte det inte för att rå på svenskarna.

I Warszawa hade August den starke nyligen tagit över kronan för Sachsen och Polen. Han hade fått sitt tillnamn på grund av sin ansenliga kroppshydda, han var över två meter lång, sin förmåga att böja hästskor och andra järnföremål med bara händerna samt sin omättliga sexuella aptit. Han var en sachsisk furste som på dunkelt sätt även blivit vald till kung över Polen och härskade därmed över båda rikena.

Rysslands tsar Peter I, Jean-Marc Nattier, 1717. Eremitaget, S:t Petersburg.

Rysslands tsar Peter I, Jean-Marc Nattier, 1717. Eremitaget, S:t Petersburg.

Fredrik IV av Danmark, son till Kristian V och kung från 1699. Rosalba Carriera. Det Nationalhistoriske Museum, Fredriksborgs slott.

Fredrik IV av Danmark, son till Kristian V och kung från 1699. Rosalba Carriera. Det Nationalhistoriske Museum, Fredriksborgs slott.

August den starke, kung av Sachsen-Polen. Louis de Silvestre d.y.

August den starke, kung av Sachsen-Polen. Louis de Silvestre d.y.

 

Polen var ett av Europas största och folk­rikaste länder, men dess inflytande var litet. Den polska statsapparaten var oerhört ineffektiv. Landet styrdes av ett par tusen adelsmän som måste vara eniga i alla beslut. Även om landet formellt var en neutral republik hade det nu en sachsisk kung som i stort sett gjorde som han ville i militära frågor. Och nu kastade han lystna blickar mot de svenska områdena i Baltikum och längs Östersjöns kust.

Tid för allianser

När Karl XI dog och Sverige krönte den unge Karl XII, öppnades nya möjligheter till kung­liga allianser. Inom loppet av några månader uppvaktades hovet av en rad sändebud med allehanda erbjudanden från nordeuropeiska härskare.

Bland dem fanns baron Juel från Danmark, som föreslog giftermål med en dansk prinsessa. Ett annat bud kom från kung August den starke, som sade sig vilja knyta vänskapliga band. Men Karl var ointresserad av äktenskap och andra nya allianser, varför budbärarna fick åka hem med oförrättat ärende. Sverige hade utmärkta allierade och Karl XII hade ingen tanke på att ändra denna politik.

Istället var det tsar Peter som skapade nya vänskapsband. Den svenske stormaktskungen var död och hade ersatts av en ung och oerfaren valp. Tiden var rätt. Sommaren 1698 for Peter på besök till kung August i Polen och inledde samtal om att göra gemensam sak mot svenskar­na. Det hela utmynnade i att Ryssland, Sachsen-Polen och Danmark ingick en allians för att anfalla Sverige från var sitt håll.

De hade olika målsättningar, men gemen­samt var att den svenska stormakten måste fäl­las. De anade nog inte att de stod inför ett krig som skulle vara i tjugo år och kosta hundratusentals liv. I slutändan var det också bara Peter den store som nådde sitt mål.

Alliansen anfaller

I mars år 1700 var unge kung Karl på björnjakt i Kungsör. I verkligheten sköt han djuren med musköt, men enligt mytologin bedrev han jakten med påk och hötjuga. Mitt under en sådan jakt, enligt uppgift precis då han hade klubbat ned en best och just skulle ge sig på nästa, nåddes han av ett bud som skyndade fram och meddelade att den polske kung Augusts trupper hade anfallit Riga, Sveriges näst största stad.

Karl sägs därvid ha klubbat den återstående björnen och efter kvällens festligheter rest till Stockholm. Där fick han ytterligare ett besked som innebar krig för Sverige: danska trupper hade efter flera provokationer marscherat in i hertigdömet Holstein-Gottorp som Sverige beskyddade.

Nationen var plötsligt i krig på två fronter och kungen handlade raskt. Mot sina rådgivares protester beslutade han att ge sig på danskarna först. Samtidigt beordrade han regementena i Finland och Estland att bege sig mot Riga för att försvara staden mot polackerna. Sedan gav han sig själv iväg mot Danmark för att möta den nye kung Fredrik IV, som bara hade suttit på tronen ett knappt år.

Karl skulle inte återkomma till huvudstaden förrän han bars dit för att begravas, mer än arton år senare.

Svenskarna hade blivit lovade understöd av Nederländerna och England som ville bevara maktbalansen i Öresund. De tre flottorna skulle mötas vid Ven för att sedan gemensamt angripa danskarna.

Väl framme vid Öresund var läget för den svenska flottan svårt. Danskarna blockerade den djupare farleden väster om Saltholm så att de svenska fartygen inte kunde nå fram. Men en blåsig julinatt ledde Karl XII istället flottan genom den grundare Flintrännan, där Öresundsbrons pyloner står idag, och flottan kunde förenas med sina nederländska och eng­elska allierade.

Tillsammans besköt de den danska flottan som tog sin tillflykt till lugnare vatten i Köpen­hamn och svenskarna landsteg med 2 500 sol­dater och slog läger i Humlebæk norr om den danska huvudstaden. Det danska motståndet var litet, ett fåtal soldater och bönder avlossade några skott mot den landstigande svenske kungen och hans manskap innan de sprang in i skogen.

Glad över framgången ska Karl ha varit på ett lysande humör och ”tilltalat bussarne med en oförliknelig charm”. När kulorna ven runt huvudet på honom och hans mannar utbrast han nöjt: ”Detta ska hädanefter bliwa min musik”.

Fienden viker sig

Svenskarna låg stilla i Humlebæk ett par veckor medan förstärkningar anlände och ett angrepp mot Köpenhamn förbereddes. Under tiden roade sig Karl med att jaga den danske kungens hjortar i djurgården.

Men om Karl var ute efter sitt första riktiga slag skulle han få vänta lite till. När trupperna hade samlats och det var dags att tåga mot Kö­penhamn, drog danskarna tillbaka sina soldater i Holstein-Gottorp och fredsförhandlingarna gick plötsligt snabbt. Danskarna lovade att i fortsättningen respektera hertigdömets suve­ränitet och att inte angripa Sverige eller alliera sig med Sveriges fiender.

Karl ville marschera mot Köpenhamn ändå, men nu fanns inte längre något internationellt godtagbart skäl för svenskarna att angripa det danska kungahuset. De engelska amiralerna ville inte heller ha någon del av detta och meddelade frankt att de i så fall skulle ge sig av hemåt. Karl hade inte annat val än att följa med.

Väl tillbaka i Sverige begav han sig till Karlshamn för att utrusta en expedition som skulle undsätta de svenska städerna i Baltikum. Där nåddes han än en gång av dåliga nyheter: den ryske tsaren hade skickat en krigsförklaring och hans trupper hade gått över den svenska gränsen vid Ingermanland.

I en höststorm som sägs ha givit Karl avsmak för krigföring till sjöss för all framtid, seglade flottan mot Pernau på den baltiska kusten. Stor­men skingrade fartygen. En del tvingades vända hem medan andra hamnade längre norrut än de tänkt sig.

Under överresan hade Karl svårt att be­stäm­ma sig för åt vilket håll han först skulle leda sina trupper. Skulle han börja med den polske kung August som härjade runt Riga eller med att stoppa Peters invasion av Ingermanland?

Grubblerierna visade sig vara meningslösa. Väl framme i Pernau fick Karl veta att kung Augusts armé sedan länge givit upp sina an­grepp mot Riga och gått i vinterkvarter. Därmed utgjorde de polska trupperna inget omedelbart hot.

Karl möter Peter

I Ingermanland såg det däremot allvarligt ut. Tsar Peter hade tagit sig långt in på svenskt område med en stor armé och belägrade den viktiga svenska fästningen i Narva. Karl beord­rade genast hela styrkan att bege sig dit för att ”fördriva bemälte patrask och tvinga den kanaljen att vika undan”.

Enligt gamla svenska källor hade Peter ungefär 80 000 soldater, men nutida historiker menar att de var cirka 33 000. Hur det än var med den saken, hade Karl noga räknat 10 200 karoliner och han gick med sina trupper raka vägen genom en plågsam snöstorm mot Narva.

Slaget som följde är en klassisk svensk framgång som beskrivits ingående på många andra ställen och därför inte berörs närmare här. Det räcker att konstatera att det alltigenom var en förkrossande seger för Karl och hans karoliner, som tillintetgjorde Peters styrkor och skickade tsaren hem till Ryssland igen.

Segern vid Narva firades med stor pompa i den svenska huvudstaden medan den unge kungen och hans karoliner gick i vinterkvarter vid ett estländskt slott.

Jakten genom Östeuropa

När vintern rasat ut kom nya trupper från Sve­rige och i maj 1701 begav sig Karl med sin armé söderut för att göra upp med August den starke. Den förkrossande segern vid Narva gav dem alla råg i ryggen och den sommaren körde de iväg polackerna från området kring Riga. Svenskarna fortsatte sedan jakten på August söderut och krossade den ena polska truppen efter den andra i ett enda långt segertåg.

Europa häpnade över den unge kungens framgångar. Inom loppet av ett år hade han med mindre styrkor övervunnit alla de tre arméer som hade angripit Sverige. Dessutom var hans förluster i allmänhet en femtedel av fiendens.

Karl hade nu återtagit allt vad alliansen eröv­rade och säkrat rikets gränser. Många trodde nog att han skulle vända tillbaka norrut, antingen hemåt eller för att en gång för alla göra upp med tsar Peter.

Men istället fortsatte han att jaga August den starke söderut genom Polen. Hans mål med detta härtåg var att avsätta August och placera en välvilligt sinnad regent på den polska tronen.

Krigande var på den tiden långsamt. Att flytta en här på tiotusentals soldater med utrust­ning tog tid. Långa tider fick trupperna ligga still när vädret var dåligt eller när mark och vägar var alltför blöta för att bära trupperna. På vintern låg krigandet mer eller mindre nere.

De stora trupperna – Karl hade cirka 40 000 soldater – behövde mat och andra förnödenheter. Bara av det skälet var hären tvungen att kriga, härja och erövra.

Men August höll sig undan och det skulle dröja fem år innan Karl lyckades avsätta honom från tronen. I samma manöver fick han den polska adeln att välja en ny kung efter svensk smak, den unge Stanisław I Leszczyński.

Efter alla dessa framgångar styrde Karl slut­ligen kosan mot Moskva för att möta den ryske tsaren. Han gick åt sydost med sina trupper och stod 1709 inför sitt stora nederlag, Poltava, där han mötte Peter den stores trupper och hela den karolinska armén gick under samtidigt som Karl själv blev skadad. Många historiker menar att det var slaget vid Poltava som knäckte ryggen på den svenska stormakten.

Flykten undan Peters soldater tog honom så småningom till Turkiet där han tillbringade ytterligare några år i försök att skapa en allians med turkarna mot tsar Peter. Men det blev aldrig någon ordning. Hans vistelse där var en belastning för både turkarna och den svenska kronans kassa.

Karl vände inte hemåt igen förrän 1714 när han fick veta att han höll på att förlora tronen. I släptåg hade han då ett 60-tal turkiska fordringsägare med familjer och tjänare som följde med för att inkassera de skulder som Karl hade dragit på sig under sin långa vistelse i Turkiet. Vissa av turkarna blev kvar i Sverige ända in på 1740-talet eftersom de hade svårt att få sina pengar. Under tiden betalades deras uppehälle av den svenska kronan.

Samtidigt på ett helt annat ställe

Vid slaget i Narva år 1700 fick sig tsar Peter en rejäl läxa, men han gav på inget vis upp sina planer på att tränga undan svenskarna från Ingermanland och ta sig fram till Finska viken. Medan Karl jagade August genom Polen låg inte tsar Peter på latsidan och nu fanns det ingen som kunde stoppa honom.

I kungens frånvaro och med små resurser hade de svenska befälhavarna ingen chans när ryssarna åter angrep svenska områden. Den svenska rådsregeringen i huvudstaden hade också mycket vaga befogenheter och direktiv från kungen.

Peters framfart kring Finska viken var ett segertåg. 1702, drygt ett år efter den omtalade uppgörelsen i Narva och samtidigt som Karl XII var i början av sin långa jakt på August den starke, föll den svenska besittningen i Inger­manland.

Först erövrade Peter fästningen Nöteborg i Ladoga och året därpå föll borgen i Nyen, även kallad Nyenskans, vid floden Nevas utlopp i ­Finska viken. Där inledde Peter samma år bygget av den nya ryska huvudstaden Sankt Petersburg på gammal svensk mark.

Var Peter än drog fram byggde han skepps­varv och de ryska fartygen fyllde snart Finska viken. 1704 hade ryssarna även intagit Narva och större delen av Estland och snart föll även de svenska fästena i Finland.

Många har spekulerat över varför Karl gav sig ut på sitt episka korståg istället för att återvända till Sverige och försvara landets gränser, eller möta tsar Peter i Finska viken. Någon viss­het lär vi nog aldrig få – Karl var en fåordig ­envåldshärskare som sällan behagade meddela sina planer eller skäl för någon.

Kanske hade han tappat omdömet efter sina fantastiska framgångar. Kanske ville han bara fortsätta att surfa på framgångsvågen och till­intetgöra den ena armén efter den andra. Det har också sagts att han var en stor taktiker – han var briljant på slagfältet, men en usel strateg som inte kunde prioritera. Men troligast är att han ansåg att det enda sättet att stoppa Peter för gott var genom att angripa Moskva.

Hur som helst, med Karl ute ur leken mötte Peter litet motstånd från svenskarna på Östersjön och han hade nått sitt mål: en rysk hamn vid Östersjön. Han byggde allt fler och större fartyg och de svenska områdena i Baltikum och Finland förlorades ett efter ett.

När Sankt Petersburg utropades till rysk huvudstad och även Riga föll i ryssarnas händer 1710 satt Karl i Turkiet och smidde planer på ett angrepp mot Moskva med turkarnas hjälp. Men Peters välde över det bräckta innanhavet kunde knappast ifrågasättas längre. Han var kung över Östersjön.

Återkomsten

När Karl år 1715 äntligen återvände till hemlandet och sina undersåtar befann sig Sverige i ett tillstånd av elände och armod. Stora delar av riket var ockuperat av främmande makt, landets ekonomi låg i ruiner och 200 000 soldater hade dött på slagfälten.

Sedan början av trettioåriga kriget hade var tredje vuxen man dött i krigets tjänst. Dessutom hade scharlakansfeber och pest dragit fram och landet hade drabbats av svår missväxt.

Men vid hemkomsten var Karl full av nya planer. Genast beslutade han att anfalla Norge, som då var i union med Danmark. Han införde nödmynt och tvingade folket till ytterligare umbäranden för att få ihop pengar till ett nytt fälttåg, men misslyckades skändligen med att inta Fredrikstens fästning. Slokörad gav han sig hemåt igen med sina trupper medan norrmännen sköt glädjesalut.

Som svar på det svenska angreppet samlade danskarna ihop skepp och trupper från Danmark, Ryssland, Mecklenburg och England, som hade bytt sida och nu stödde danskarna. Meningen var att de allierade trupperna skulle landsättas i Skåne och sedan återerövra de tidigare danska områdena i södra och västra Sverige och det kunde ha gått riktigt illa.

Men det blev inget av det hela eftersom de inblandade makthavarna inte kunde komma överens. Tsar Peter och den nye engelske kungen George avskydde varandra innerligt genom hela livet och den danske kungen tyckte inte om att ha så mycket ryska trupper i sina hemtrakter.

Det hela slutade med att äventyret övergavs och Peter seglade hem igen med sin armada. Skåne och Blekinge blev kvar i svensk ägo och det är de än idag.

Slutet

Karl hade bränt det mesta av sitt krut vid det här laget och av den svenska stormakten återstod inte mycket. Ryssland hade erövrat Finska viken och i realiteten hela Finland. Likaså hade ryssarna lagt under sig de svenska besittningarna i Baltikum medan Polen och tyska stater hade erövrat viktiga delar av de svenska besittningarna vid Östersjöns södra kust.

Året därpå, 1717, befann sig Karls mest betrodde rådgivare, den före detta diplomaten Georg Heinrich von Görtz, i Nederländerna. Han hade nyligen blivit frigiven efter ett halvår i holländskt fängelse på grund av inblandning i ett kuppförsök mot den nye brittiske kungen George I. Han var en tysk kurfurste från Hannover som ärvde den brittiska kronan och bröt den gamla alliansen med Sverige.

I Nederländerna träffade von Görtz ingen mindre än tsar Peter, Karls ärkefiende. von Görtz och Peter kom överens om att det nog var hög tid att inleda förhandlingar om fred.

Sådana förhandlingar inleddes också våren 1718 på Lövö i Ålands skärgård. Karl uppges ha varit ointresserad eller negativ och gick med på förhandlingarna mest för att vinna tid. Tsar Peter begärde att Sverige skulle frånträda rätten till Ingermanland och Baltikum vilket Karl tyckte var oanständigt.

Inte ens då von Görtz fick Peter att erkänna Sveriges rätt till Finland, flytta den finsk-ryska gränsen österut, erkänna Karls bundsförvant Stanisław I Leszczyński som kung av Polen och att hjälpa Karl att erövra Norge, ville Karl lyssna. Förhandlingarna fortsatte ändå under ledning av von Görtz, som även hade börjat förhandla om fred med de, i Karls ögon, svekfulla och otrogna britterna.

Under tiden påbörjade den svenske regenten ett nytt och sista försök att erövra Norge. Med 15 000 man tågade han hösten 1718 över Svinesund samtidigt som den finländske generalen Armfeldt gick med 6 000 man över den jämtländska fjällryggen mot Trondheim. På kvällen den 30 november inspekterade Karl skyttegravar i kulregnet vid Fredriksten och träffades i huvudet av en kula. Han dog omedelbart.

En ny regim

Kungens död utlöste naturligtvis febril och omedelbar aktivitet i Sverige, inte minst i kunga­huset. von Görtz, som var på väg till kungen för att avlägga rapport om fredsförhandlingarna, befann sig i Tanums prästgård i norra Bohuslän den andra december. Där greps han genast av två officerare som skickats ut av Karl XII:s svåger, prins Fredrik av Hessen. De följande dagarna lät prinsen även gripa alla medhjälpare till von Görtz.

Samtidigt skickade prinsen bud till sin maka Ulrika Eleonora och till Gustaf Adam Taube, som var överståthållare i Stockholm och behärskade stadens militär. Ulrika Eleonora kallade hastigt ihop de rådsherrar som hon kunde få tag på och lät sig omgående utropas till landets nya regent tillsammans med sin man.

Efter många turer valdes Ulrika Eleonora och prins Fredrik till slut som nya regenter, men de tvingades acceptera stora begränsningar av den kungliga makten. Rådet hade lärt sig läxan av att ha en enväldig kung och nu fick det vara slut med det. Exempelvis kunde regenten i fortsättningen inte resa utomlands eller påbörja anfallskrig utan rådets godkännande. Likaså skulle rådet utse de personer som ansvarade för uppfostran av regentens arvingar.

Detta blev början av frihetstiden, då en första parlamentarism uppstod under Arvid Horn, utan tvekan den mäktigaste och mest betydelsefulla personen under de kommande åren.

Efter Karl XII:s död knöt det nya kungahuset vänskapliga band med den tidigare fienden, kung George i England, men kriget med Danmark och Norge fortsatte och ett tag såg det riktigt illa ut. Danskarna drog ihop 35 000 soldater i Norge och började gå in på svensk mark. Bland annat erövrades Marstrand och Sverige höll på att mista Bohuslän.

Men den danska offensiven avbröts i juli 1719, samtidigt som ryssarna började härja i Stockholms skärgård. Orsaken var att en engelsk armada seglade in i Öresund för att understödja svenskarna. Nu skulle ny ordning och fred upprättas.

Peter tappar tålamodet

Vid det här laget hade Sveriges nya regenter en hel del ouppklarade affärer med främmande makter att ta hand om. Det var många parter med vilka det skulle föras freds- och skadeståndsförhandlingar. Den främste bland dem var tsar Peter.

Förhandlingarna på Åland fortsatte efter Karls död och gripandet av von Görtz, men de fördes nu inte bara långsamt utan även oskickligt från svensk sida. Tsar Peter blev otålig och anade att de nya regenterna bara försökte förhala förhandlingarna, vilket antagligen var en berättigad misstanke.

På våren 1719 beslutade Peter att öka trycket på svenskarna. Den svenska flottan var illa tilltygad och befann sig huvudsakligen i södra Östersjön och längs den svenska västkusten. Där fanns även den engelska flottan, i väntan på att förhandlingarna om en allians mellan Sverige och England skulle bli klara.

Den svenska ostkusten låg utan sjöförsvar och kunde angripas utan större risk för att möta något allvarligt motstånd. Tsar Peter skickade en stor flotta, huvudsakligen bestående av galärer, att bränna hus och gårdar i den svenska skärgården och – enligt vissa uppgifter – ta sig in till Stockholm. Sommaren 1719 for de ryska galärerna fram och terroriserade och brände alla hus och gårdar de kunde hitta i Stockholms skärgård, längs hela Upplandskusten till Gävle och söderut ända till Norrköping.

Tusentals hemman försvann i lågor under några veckor. Husdjur och boskap dödades, båtar stals eller sänktes, redskap och verktyg förstördes, skogar antändes, skördar brändes eller plundrades. Flera städer brändes ned till grunden och ett tiotal av landets främsta järnbruk ödelades. Befolkningen flydde i panik in i skogarna och än i denna dag talar skärfolket om när ryssen kom 1719.

Endast på två ställen lyckades svenskarna stå emot ryssarnas attacker. I Gävle slog svenska trupper tillbaka anfallet och räddade därmed staden från att förvandlas till rykande ruiner. I Baggensstäket, sydost om Stockholm, lyckades spillrorna av Armfeldts armé slå tillbaka ryska galärer som möjligen försökte göra en inbrytning mot Stockholm. Slaget vid Baggensstäket skulle bli karoli­nernas sista strid.

Spruckna planer?

Historien skrivs som bekant av segrarna. Det saknas inte anledning att ifrågasätta många beskrivningar av händelserna under det stora nordiska kriget, liksom de bakomliggande faktorerna. Bland det mest kontroversiella är omständigheterna kring Karl XII:s död och kröningen av hans syster Ulrika Eleonora.

Karl XII:s rådgivare von Görtz betraktas allmänt som en pratkvarn, men det finns andra uppfattningar. Vissa menar att han var ett diplomatiskt geni med en lysande plan som han försökte sätta i verket tillsammans med Karl när denne så snöpligen blev skjuten. Planen skulle ha varit att sy ihop en allians mellan Ryssland, Sverige och England för att skapa en stormakt.

En sådan allians skulle ha varit en kraft att räkna med, men planerna, om sådana fanns, sinkades av att den engelska drottningen Anne, den sista regenten av ätten Stuart, dog 1714 och ersattes av en fientligt sinnad kung från Tyskland, George I. Denne bröt alliansen med Sverige och lierade sig istället med Danmark.

Planen förutsatte därför att George I störtades och ersattes med en mer välvilligt sinnad kung. En möjlig ersättare skulle ha varit James Francis Edward, ättling till Anne Stuart. James antogs ha potential att bli mer populär bland skottar och britter. Dessutom var han vänligt sinnad mot svenskar och ryssar.

Säga vad man vill om den tanken, men det var en djärv plan och djärvhet var ett av kungens utmärkande drag, så helt omöjligt är det ju inte.

De som ansluter sig till teorin om att Karl blev skjuten av sina egna pekar ofta på kungens svåger, prins Fredrik, som en möjlig anstiftare. Han var förtrogen med George I och ska länge ha traktat efter kungatiteln, kanske ända sedan trolovningen med Karls syster eller till och med innan dess.

Det skulle kunna förklara gripandet av von Görtz och alla hans medhjälpare, liksom att von Görtz själv i februari 1719 blev av med huvudet på galgbacken vid Södertull efter en summarisk rättegång.

Oavsett om Karl hade storpolitiska planer eller ej, finns andra tecken på att hans död var en inhemsk kupp. Flera historiker och forskare har på mer eller mindre övertygande sätt visat att det dödande skottet kan ha avlossats från nära håll. Hur det förhåller sig med detta får vi kanske visshet om en dag, eller också inte. Till dess är fältet fritt för spekulation och det gör ju inte berättelsen sämre.

En sufflé

Freden som följde efter ryssarnas anfall mot Stockholms skärgård och andra kustområden markerade i alla fall slutet på Sveriges tid som Östersjöns främsta makt och slutet på stormaktsdrömmarna. Den befäste ett maktskifte i Östersjön.

Enligt många historiker var det oundvikligt, det svenska stormaktsbygget var inte hållbart. Resurserna inom rikets gränser räckte inte för att upprätthålla och försvara det mot angripare. Historikern Nils Villstrand kallar det svenska stormaktsbygget för en sufflé: det svällde under en kort stund men föll sedan ihop på grund av sina inbyggda brister.

För Ryssland, Sachsen och Danmark innebar det början av en ny och betydligt ljusare epok. Kanske kan det i efterhand beskrivas så även för den svenska allmogen och för demokratin. Det var slutet på enväldet, kriget och stormaktstiden. Det var frihetstidens födelse.­