TIDSBILD

 

GUNNILSÖRA

 
Gunnilsöra

Gunnilsöra

Längst ut i Stockholms norra skärgård, 130 grader syd om Svenska högarna, ligger ön Gunnilsöra, ibland även kallad Gunnarsöra. Ön gäckar de flesta; få människor har sett den och ingen som har varit där har kommit levande tillbaka för att berätta.

Ön förekommer i dokument första gången 1626 då generalmatematikus och lantmäterichefen Andreas Bureus prickade in den på en karta som en ögrupp för sjöfarten att ta hänsyn till och angav dess namn som Gunnarsöra.

Hans efterföljare Carl Gripenhielm, som på kungligt uppdrag ritade de första detaljerade sjökorten för Stockholms skärgård på 1690-talet, hade dock svårt att hitta ön. Han var en noggrann kartritare och sökte därför upp vittnen som hade sett den.

Vittnena kunde berätta att ön bara syns ibland, den ligger mest under ytan och lurar, men ibland stiger den upp och syns tydligt för alla och envar. De kunde också berätta att ön tillhör ett sjörå som förr i tiden brukade stoppa estniska seglare som varit i Sverige och köpt salt. Sjörået bad dem att ge henne lite av det salt de hade köpt. Sjömännen var naturligtvis rädda för vad sjörået skulle ta sig till med dem i fall de inte lydde, så de gjorde som hon bad.

Men en dag fick en besättning som åkte förbi nog av detta ständiga salttjat. De sköt en brinnande pil mot det förskräckta sjörået och döm om deras häpnad när i samma sekund två öar steg upp ur havet. Den ena var Svenska Högarna och dit flydde besättningen. Den andra ön gick sjörået i land på och sen sjönk ön ner i vattnet igen. Den ön är Gunnilsöra.

Gripenhielm var skeptisk. Men så en morgon då han befann sig på Gillöga Lillskär och spanade utåt havet fick han se en syn som fick honom att spärra upp ögonen. I fjärran såg han underliga spetsar som stack upp ur havet. Kunde detta vara den mystiska ön han hört så mycket om? Han hämtade genast dit en bonde för att fråga vad han trodde, men då syntes det inte längre.

Gripenhielm visste varken ut eller in. Gunnils­öra eller inte Gunnilsöra var frågan. Det slutade i alla fall med att han ritade in ön lite svagt och för­siktigt på sin berömda skärgårdskarta och märkte ut bäringen mot den från kapellet på Gillöga Storskär.

En som med bestämdhet hävdade att Gunnils­öra bara var en fantasi var biskopen Erich Pontoppidan. Han ansåg sig veta att det som folk – och självaste Lantmäteriets direktör Gripenhielm – hade sett var inget mindre än det fruktansvärda sjömonstret Kraken. Enligt biskopen skulle Kraken inte vara helt olik en ö för den som såg ryggen av honom ovanför ytan.

Trots denna förklaring av fenomenet fortsatte lantmätare att rita in ön på sjökorten i ytterligare hundra år.

Numera anses Gunnilsöra helt enkelt vara ett optiskt fenomen som uppstår under vissa omständigheter, en hägring helt enkelt, och öarna finns inte längre utsatta. De som seglar i dessa vatten är härmed varnade.