LÅNGLÄSNING

DET GYLLENE ÅRHUNDRADET

Hela texten är hämtad från boken Brända hemman.

Regenter har i alla tider varit beroende av en krets av lojala herremän som stödjer dem och bevarar maktordningen. I utbyte mot detta har männen fått särskilda privilegier och getts stort inflytande över beslut. I Europa var systemet utbrett sedan antiken och i Sverige omgav sig redan vikingahövdingar med en hird, en grupp betrodda män som utgjorde både livvakt och rådgivare.

När Magnus Birgersson, mer känd som Magnus Ladulås, hade besegrat sin bror Valde­mar vid slaget i Hova 1275, började han skapa en sådan krets av stormän som stödde honom. Denna grupp utvecklades senare till riksrådet, vilket på många sätt kan jämföras med dagens regering. Männen i rådet tillhörde landets främsta ätter och var till sin börd ofta jämställda med kungen.

Deras maktställning vilade på en stabil grund av arvegods och jordegendomar. I grun­den fanns också en pliktrelation till kungen personligen, bekräftad av en trohetsed.

Alsnö stadga

På sensommaren 1280 samlades rådet till herre­dag, som rådsmötena kallades, på Alsnö kungsgård, belägen på Adelsö i Mälaren. Mötets främsta syfte var att konsolidera Magnus ställ­ning, men där fattades även beslut om att männen i rådet skulle befrias från skatt som belöning för sina tjänster. De blev frälse.

Skattebefrielsen var inget nytt påfund, så hade det varit länge. Att slippa betala skatt – eller ränta som det kallades – var stormännens lön från kronan. Men i Alsnö stadga sattes det för första gången på pränt och blev ett officiellt privilegium. Möjligen var det också i detta dokument som skattebefrielsen utvidgades, från att ha gällt endast stormännen till att gälla även de lägre frälseskikten, dem som tjänade åt stormännen.

I utbyte åtog sig frälsemännen att tjäna kungen med ”råd och hjälp”, vilket i praktiken betydde att de på olika sätt skulle delta i krigs­tjänst. Varje frälseman hade en personlig rust­ningsplikt som innebar att han skulle ställa upp som beriden krigare när kungen kallade. Hans förmåga att göra det inspekterades noga och regelbundet.

Genom Alsnö stadga hade kungen skapat, eller kanske bara formaliserat, den struktur som skulle leda till adelns framväxt i Sverige, även om det dröjde till 1500-talet innan begreppet adel användes. Men samtidigt skapades mot­sättningar inom adeln och mellan adeln och kungen. Det ledde till en maktkamp som på­gick i hundratals år och kulminerade under 1600-talet.

Riddare och svenner

Noblesse oblige, adelskap förpliktar, blev något av ett motto för frälsemännen. Deras vandel skulle vara oklanderlig, omvärlden hade rätt att ställa högre moraliska krav på dem än på vanliga dödliga.

Men den inre spännvidden inom frälset var betydande. Där ingick allt från förmögna ägare av väldiga jordegendomar och med manstarka följen, till ensamma kungatjänare utan domäner, män som knappt skilde sig från vanliga själv­ägande bönder.

Att vara frälse innebar inte med automatik att man blev riddare eller tillhörde den mest inflytelserika kretsen, riksrådet. Den värdigheten tilldelades bara ett litet antal utvalda adelsmän och familjer genom dubbning av kungen efter särskilda förtjänster.

Denna skillnad inom frälset etablerades i Alsnö stadga och skapade en hierarkisk åtskillnad som närmast kan uttryckas som högadel och lågadel. I stadgan befästes det genom formu­leringen att ”riddare och svenner” skulle ha skattefrihet.

Hur många som tillhörde högadeln vid denna tid är oklart, men enligt historikern Dick Harrison hade de alla fått rum i samma sal ”och det hade blivit gott om plats över. Det var en liten värld, en värld där alla kände alla.”

Krigaren blir ämbetsman

Frälsemannens viktigaste uppgift var att ägna sig åt krig. Det var för en sådan insats hans släkt hade fått sina privilegier och det präglade hela hans tillvaro. Med detta följde både hans plikt och hans rättighet.

De beridna och tungt beväpnade riddarna var det främsta vapenslaget under 1300- och 1400-talen. Med snabba och starka hästar, tung beväpning och skyddande rustningar var riddarna både lättrörliga och slagstarka. Till sin hjälp kunde de också rekrytera fotfolk som deltog vid deras sida.

Men med tiden förändrades krigens karaktär och riddarna blev allt mer överflödiga. Det tunga kavalleriet ersattes av infanteri, fotfolk i stor mängd som beväpnades med armborst och stångvapen. I viss mån kan det sägas att kvalitet ersattes av kvantitet. Snart kom även eldvapnen, allt från musköter till kanoner, vilket förändrade stridstekniken i grunden.

Som en följd av detta förändrades frälsemännens roll under 1500-talet och samtidigt började de kallas adel. Från att ha varit de främsta krigarna blev de befälhavare och ämbetsmän. År 1617 antogs nya privilegier för adeln och i dessa åtog de sig att tjäna kungen i statens tjänst. De blev ett stånd med trogna ämbetsmän som tjänade kungen.

I utbyte fick adeln rätt att medverka vid rikets styre och dessutom förtur till alla högre­­ offentliga ämbeten inom central och lokal för­valtning, liksom till en rad lägre ämbeten. Skattefriheten bekräftades, liksom rätten att ta ut skatt av den allmoge som bodde inom adelsmannens förläning (se Län som lån).

Adeln fick även en viss rättslig immunitet och patronatsrätt, rätt att utse kyrkoherdar. För att skydda ätterna mot ”vanbördiga giftermål” krävdes kungens tillstånd om en adelsman ville gifta sig med en ofrälse, annars blev barnen arvlösa.

Ny ordning

Ingen enskild person är i lika hög grad knuten till den svenska adelns utveckling som Axel Oxenstierna. Att han står staty på Riddarhusets kringbyggda gård i Stockholm är en självklarhet. Bortsett från den betydelse han hade för ut­vecklingen av landet i stort som rikskansler, lämnade han ett bestående och viktigt avtryck genom att organisera adelsväsendet.

Dels tog han initiativ till att bygga Riddar­huset, som blev basen för adelns utveckling, och dels utarbetade han tillsammans med kung Gustav II Adolf reglerna för det adliga ståndet, som genomdrevs i 1625 års riddarhusordning. Tillsammans ledde detta till att adeln organiserades och blev en stark politisk maktfaktor.

Riddarhusordningen är en tjock lunta med mängder av detaljregleringar. Tyngden ligger på regler för det adliga ståndets sammansättning och arbetssätt samt ätternas registrering. Den bärande principen var att börden skulle vara grundvalen för adelskap. Släktband blev styrande för både indelningen i olika klasser inom adeln och de olika ätternas inbördes rangord­ning.

Adeln delades nu in i tre klasser:

• Första klassen, även kallad herreklassen. Denna klass utgjorde den högsta aristo­kratin och var stommen i högadeln. Den bestod av tolv ätter, tre grevliga och nio friherrliga.

• Andra klassen, även kallad riddarklassen. Den bestod av 23 obetitlade ättlingar till riksråd och ingick i högadeln.

• Tredje klassen, även kallad svenneklassen. Detta var den talrikaste klassen, med 127 ätter av obetitlad lågadel.

Även villkoren för att uppnå adelskap angavs klart och tydligt i den nya riddarhusordningen: ”Rätt adelsman är den, som är född av svensk eller finsk adlig fader eller av främmande adelsman, som bosatt sig i riket och gift sig med svensk frälsekvinna, så ock ofrälse man, som av kungen får frälse och sköldemärke, samt utländsk adelsman som av konungen naturaliserats.”

Med denna ordning på plats blev det möjligt för Axel Oxenstierna att genomföra en av sina mest avgörande insatser, att höja kvaliteten på riksrådets sammansättning. Under hans ledning kom rådet att bestå av samtidens klarast lysande stjärnor inom politiken och krigandet.

I egenskap av rikskansler var naturligtvis Axel själv navet i rådets arbete, men genom rådet kom adeln som helhet, och i synnerhet högadeln, aristokratin, att bli central i den om­daning av Sverige som behövdes under stor­maktstiden.

Omvandling

Under Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas ledning omvandlades Sverige dramatiskt. I början av 1600-talet var Sverige glest befolkat, det uppskattas att det då levde cirka 850 000 personer inom de gränser som utgör nuvarande Sverige och 1,5 miljon om Finland räknas in.

Det var ett fattigt jordbrukarland, handeln och stadsnäringarna var outvecklade och statsapparaten liten och primitiv. Det ekonomiska systemet baserades på självhushållning och de allra flesta bodde på landsbygden. Städerna bestod mest av små enkla träkåkar med kålgårdar, betesmarker och åkrar.

Stockholm, som var den ojämförligt mest stadsmässiga av de svenska städerna, hade bara tio till femton tusen invånare men växte snabbt. Boskapslängder visar att det i staden fanns 327 hästar, 6 oxar, 1 stut, 1 tjur, 738 kor, 12 kvigor, 21 får, 5 bockar, 3 getter och 1 383 svin. Utöver dessa fanns ett oräkneligt antal fjäderfä, hundar och katter.

Femtio år senare, när stormakten befann sig vid sin höjdpunkt, hade Sverige blivit ett av de största, mäktigaste och rikaste länderna i Europa. Och adeln ägde det mesta.

Det gyllene århundradet

Stormaktstiden blev adelns glansperiod. Dess makt och rikedom växte oerhört under denna omvälvande tid och blev så stor att det skapade omfattande protester hos den övriga befolkningen. Adeln lade under sig allt mer mark på kronans och böndernas bekostnad.

Rikedomarna koncentrerades till ett fåtal släkter och adelspalatsen växte upp som svampar i Stockholm medan säterierna blev allt fler, större och vräkigare. Sverige verkade vara på väg mot en situation där adeln både ägde och styrde landet, likt i Frankrike och några andra europeiska länder.

Adeln hade ett ofantligt inflytande över lan­dets styre under hela århundradet. I praktiken bestämde rådet tillsammans med kungen, men det var svårt för kungen att gå emot rådets vilja. Landet skulle styras med ”råds råde”.

Under Gustav II Adolfs tid fungerade sam­arbetet, kungen var en stark personlighet som kunde hålla rådet stången. Men efter hans död i Lützen 1632 tog rådet över allt mer.

Faktum är att rådet verkligen styrde Sverige, även officiellt, under sammanlagt 24 år under 1600-talet. Den första perioden var 1632 till 1644 medan drottning Kristina stod på tillväxt för att bli myndig. Rådet var då hennes förmyndarregering och perioden har kallats Axel Oxenstiernas regeringstid. När hon abdikerade 1660 tog rådet över styret igen i ytterligare tolv år i väntan på att Karl XI skulle bli vuxen.

Till slut blev adeln så mäktig att den hotade själva kungamakten och landets ekonomi. I slutet av 1600-talet tog Karl XI ifrån dem både makt och egendom genom reduktioner och andra åtgärder. Kungen införde envälde, åtminstone delvis för att få bukt med adeln. Hans son Karl XII förde samma politik och mot slutet av århundradet var adelns tid vid köttgrytorna över.

Adelskap förpliktar

Bakgrunden till adelns ökade makt och rike­domar var främst den ensamrätt till höga ämbeten som ståndet hade fått. Handeln och exporten ökade snabbt samtidigt som statsapparaten växte och Sverige lade under sig stora mark­områden runt Östersjön. Krigen, handeln och den utbyggda statsförvaltningen skapade ett närmast omättligt behov av utbildade och kompetenta ledare.

Att rekrytera från adeln var det självklara svaret på detta behov. Genom sin bildning och sina kontaktnät var adelns unga män också sällsynt väl rustade att ta ansvar när riket växte. Adeln kände ett stort mått av självpåtaget ansvar – noblesse oblige.

Adeln fyllde i stort sett alla högre tjänster inom både krigsmakten och statsförvaltningen. Men det fanns två problem: de var för få och kronan hade inte råd att ge dem lön.

Avlöning och belöning

Kronans kassakistor var tomma. Även om kriget skulle ”föda sig självt” genom att soldater och båtsmän plundrade befolkning och fiendesoldater på de platser där krigen utspelades, krävdes mycket pengar även från kronan. Att avlöna alla nya befäl och ämbetsmän ur statens kassa var uteslutet.

Lösningen på detta problem var enkel men kortsiktig. Kronan hade två värdefulla tillgångar som snabbt kunde omsättas i pengar eller tjänster: stora jordegendomar och rätten att ta ut skatt av bönderna. Därför började kronan att systematiskt sälja ut sin mark till adeln. Ibland gavs den även bort genom donationer, som betalning eller belöning för genomförda tjänster. Mellan år 1600 och 1650 ökade adelns jordägande genom sådana frälseköp och frälsedonationer från knappt 25 procent av rikets använda mark till 40 procent.

När marken såldes eller gavs bort var det inte bara äganderätten som gick över till adels­personen, det var även rätten att ta ut skatt av bönderna som brukade marken. Bönderna skulle i fortsättningen betala skatt till adelsfamiljen istället för till kungen.

Men kronan gick ett steg längre. Även på mark som inte tillhörde kronan kunde kungen förläna – ge bort eller låna ut – kronans rätt att ta ut skatt av självägande bönder till vem han valde, i allmänhet en adelsman. Bruket hade förekommit länge, men i begränsad omfattning. Det var ursprungligen ett sätt för kungen att dela makten med syskon, barn, släkt och stormän.

Ofta rörde det sig då om större områden och ordet län kommer ur denna praxis. Men från slutet av 1500-talet började kronan förläna allt mindre områden, ända ner på gårdsnivå, och bruket ökade i en rasande takt.

Inledningsvis gavs denna rättighet ofta bort på evig tid. Adelsätten skulle för all framtid ha rätt till bondens ränta. Efterhand begränsades rätten till att bara gälla under adelsmannens och hans manliga arvingars livstid. Men rätten gick även vidare till kvinnliga arvingar om de gifte sig adligt, vilket ju var det vanligaste, så någon större skillnad blev det inte.

Under 1600-talet skedde förläningar i en utsträckning som blev omvälvande för hela samhällsstrukturen och undergrävde kronans ekonomi. Vid mitten av 1600-talet hade staten bara skatteintäkter från en tredjedel av landets jord, resten var antingen skattebefriad eller betalade skatt till adeln.

Det har beräknats att antalet gårdar som adeln ägde i Sverige och Finland uppgick till 29 000 år 1644. Åtta år senare hade antalet ökat till 45 000 stycken.

I Värmdö skeppslag, som innefattade en stor del av Stockholms skärgård, fanns år 1646 färre än tio gårdar som betalade skatt till kronan. Av den sammanlagda skatt på 5 296 daler som bönderna betalade, fick kronan bara 622. Fyra år senare fanns inte en enda gård i skeppslaget som betalade skatt till kronan.

Herre och husbonde

Skillnaden mellan frälseköp och frälsedonationer å den ena sidan och förläningar å den andra, var att i det senare fallet hade bonden officiellt äganderätten till marken. Men i praktiken var skillnaden liten och övergående, i slutänden övertog adeln ofta även ägandet. I båda fallen var bonden också beroende av adelsmannens välvilja och godtycke istället för kronans.

Den traditionella bilden – som har ifrågasatts på senare år – är att många bönder fick det betydligt sämre när de hamnade i beroendeställning till en adelsman än vad de hade haft det som självägande bönder eller bönder på kronans mark.

När en adelsman fick förläningen av skatten stod det visserligen att den jordägande bonden skulle behålla sin gamla bördsrätt och ”rätten att vara odriven”, men adelsmannen sades också vara bondens ”herre och husbonde”. Enligt den tidens feodala åskådning ansåg åtminstone många inom adeln att äganderätten följde med förläningen och rätten att ta ut skatt.

En del adelsfamiljer såg bevisligen också ner på bönderna och behandlade dem illa. Ofta ville de komma åt den officiella äganderätten till marken och styrde med alla medel för att det skulle bli så.

Om bonden inte betalade räntan i tid var det lätt för adelsmannen att förverka hans rätt att bruka gården och överta den själv. Men även om bonden skötte sina betalningar, kunde adelsmannen fördriva bonden med hot eller trakas­serier, exempelvis genom att ställa orimliga krav på husbyggning, dikning och skogshygge, eller genom att dela ut nya pålagor, trots att det var förbjudet. Ibland gick försöken att överta äganderätten så långt som till rena våldsamheter.

Det är lätt att sympatisera med de själv­ägande bönderna, som i generationer hade ärvt och brukat sina gårdar, och nu gjorde motstånd. De beklagade sig ofta till kronan men det var förgäves och 1660 fastställde rådet genom kunglig resolution att bonden var tvungen att ge adelsmannen företräde till gården om den skulle säljas utanför släkten.

Allmogen i Värmdö skeppslag beklagade sig vid riksdagen 1672 på följande sätt: ”Enär vi skattebönder ej mäkta att själva besitta våra skattehemman och ingen av bördsmännen mäkta dem inlösa, bedja vi få sälja till grannar och åt dem som bjuda mest och icke tvingas upplåta dem till våra husbönder, som aldrig ge mera än efter minsta värderingen oss till avsaknad.”

Åtta år senare återkom de i ett likartat ärende och besvärade sig över att ”husbönderna icke krävde sina bönder förr än bonden blir så mycket skyldig att han ej kan lösa sig, och då måste hemmanet gå bort från bonden”.

Nya nyanser

På senare år har forskare velat nyansera denna svart-vita bild eller till och med vända den. Av allt att döma var det inte vanligare att en bonde förlorade sin äganderätt till adeln än att han gjorde det till kronan. I stark kontrast till den traditionella bilden framhåller historiker numera att bönder på adelns mark i själva verket var en gynnad grupp.

Visst fanns det adelsfamiljer som behandlade bönderna illa och utnyttjade dem, men det fanns även exempel på motsatsen och överlag bedrev inte adeln någon systematisk eller målmedveten kampanj för att överta böndernas mark. De flesta övertaganden skedde i godo genom att bönderna frivilligt sålde marken till adelsmannen – och till ett bra pris.

Historikern Nils Erik Villstrand menar att det under stormaktstiden i själva verket var klart mer fördelaktigt för en bonde att lyda under en adelsman än att inte göra det. Den viktigaste fördelen var att bönder på frälsemark var mer eller mindre befriade från att bli inkallade till krigstjänst. I själva verket var böndernas största problem de höga skatterna.

Därmed står två starkt kontrasterande bilder emot varandra och det är nog rimligt att frågan debatteras vidare. Den mörka bild som tidigare har spridits kring förhållandet mellan adeln och bönderna sägs bero på den propaganda som de ofrälse stånden spred vid mitten av 1600-talet. Men om det inte var sant kan man fråga sig vad som fick bönderna att sprida sådan agitation.

För liten adel

Att sälja och ge bort kronans egendom och rätt att beskatta bönderna till adeln var naturligtvis oerhört kortsiktigt och det underminerade kronans finanser. Men det löste för tillfället problemet med finansieringen av den växande statsförvaltningen och krigen. Det kan inte heller uteslutas att adeln, genom rådet och på andra vägar, tryckte på.

Men det löste inte problemet med att antalet adelsmän var för litet för att fylla det kraftigt ökade behovet av tjänstemän och militära befälhavare. I början av 1600-talet utgjordes hela adeln av cirka tusen vuxna personer och det räckte inte på långa vägar för att fylla alla tjänster som den nya staten krävde, särskilt inte eftersom befälhavare ofta skadades eller omkom i de ständiga krigen.

De statliga kollegierna, föregångarna till vår tids departement och myndigheter, växte fram i snabb takt. Länsstyrelser och domstolar upprättades, regementen sattes upp, fartyg byggdes, koppar och järn bröts och bearbetades, kanongjuterier, gevärsfaktorier och vapensmedjor producerade allt vad arméerna behövde och av högsta kvalitet. Utlandet skrek efter svensk koppar, järn, tjära, virke och vapen. Norrland började koloniseras, postväsendet etablerades, liksom Lantmäteriet. Sverige kartlades, regist­rerades och organiserades på längden och tvären. Efterfrågan på dugligt folk som kunde leda och administrera omvandlingen var stor, ja nästan omättlig.

Adeln växer

Slutsatsen var självklar: det behövdes fler adels­män. Men kronan kunde inte förlita sig på adelns naturliga drivkrafter att föröka sig, utan var tvungen att gripa in för att fylla tomrummet på annat vis.

Därmed inleddes en period när nya adelsätter utropades på löpande band. Alla som visade sig kunna sköta ämbeten eller föra befäl i krig kunde få en adelstitel. Under 1600-talet mer än femfaldigades antalet adelsfamiljer och Axel Oxenstierna, den svenska högadelns portalfigur, ledde utvecklingen. Han sägs ha varit en ytterst bördsmedveten man och måste i så fall ha våndats svårt av utvecklingen.

Men samtidigt insåg han naturligtvis det nödvändiga i att gilla läget. Han drog sig inte heller för att själv söka upp begåvningar och bekosta deras utbildning och förkovran så att de kunde adlas och utses till viktiga tjänster i den nya stat som han skapade.

År 1625 fanns det 162 adliga ätter, varav 35 var högadliga. Trettio år senare hade de ökat till 778, varav 65 var högadliga. Ytterligare tjugo år senare, år 1672 hade det tillkommit ytterligare 154 ätter, alla lågadliga.

Antalet adelsätter hade därmed ökat från 162 till närmare tusen på femtio år. De blev ett välbehövligt tillskott för krigsmakten och statsförvaltningen, men också ett växande problem för både kronan och allmogen.

Rådsaristokratin

Trots den kraftiga tillväxten inom lågadeln var det fortfarande en liten krets inom högadeln som utgjorde den yppersta aristokratin. Avståndet mellan högadel och lågadel växte och blev större än skillnaden mellan lågadel och allmoge.

Den åtskillnad mellan ”riddare och sven­ner” som Magnus Ladulås etablerade i Alsnö stadga, blev allt tydligare och ledde till fler och djupare konflikter inom adeln. De två högadliga klasserna höll ihop mot lågadeln, som eftersträvade samma politiska, sociala och ekonomiska privilegier som högadeln hade.

Riksrådet utgjorde den yttersta makteliten, rådsaristokratin. Det rörde sig om adelns kärna, en handfull gamla släkter såsom Banér, Bielke, Bonde, Brahe, De la Gardie, Gyllenstierna, Horn, Lewenhaupt (Leijonhufvud), Natt och Dag, Oxenstierna, Sparre, Stenbock och Wrangel.

”Runt dessa stadiga himlakroppar cirkulerade satelliter samtidigt som en och annan karriärkomet också kunde braka igenom ­systemet”, skriver historikern Peter Englund. De flesta av dem spelade en viktig roll i skapandet av stormaktsväldet. De var besuttna och mäktiga, tillsammans ägde en grupp på tjugo familjer egendomar till ett värde som motsvarade en femtedel av statens alla tillgångar. Axel Oxenstiernas grevskap Södermöre i östra Småland innefattade omkring 650 gårdar. Men själv bodde han på Tidö slott i Västmanland och hade dessutom stora jordegendomar i Finland.

Magnus Gabriel De la Gardie, som var en av landets största jordägare och en av rådets fem höga herrar, hade en egen hovstat med 72 personer och bodde i det furstliga palatset Makalös vid Norrström, på det som idag är Karl XII:s torg. Det var en byggnad som saknade motsvarighet i norra Europa. Men samtidigt underhöll han även Karlbergs slott, Venngarn, Läckö slott, Mariedals slott, Ulriksdals slott, Kägleholm i Väringen och Höjentorp. Han hade som förläning en tid även slotten Magnushof och Arensburg på Ösel.

Rådsaristokratin levde också ett furstligt liv fyllt av en lyx som överträffade kungens. Den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti besökte Sverige 1674 på uppdrag av sin herre Cosimo de Medici III och imponerades av adelns livsstil. Riksdrotsen Per Brahe den yngre beskrevs av Magalotti som den förnämste av alla svenskar, en sorts vice-kung. Hans förläningar låg mestadels i Finland och han besökte dem en enda gång i hela sitt liv.

Liksom många inom aristokratin kallade han bönderna för undersåtar och talade om sig själv i pluralis majestatis, med ett kungligt ”vi”. I kyrkorna skulle böner läsas för honom, hans maka och arvingar.

Krav på reduktion

Aristokratins extravaganta livsföring gav natur­ligtvis bränsle åt böndernas krav på reformer. De ropade efter en reduktion av de adliga gods­en, att kronan skulle ta tillbaka en del av den egendom som högadeln hade fått i gåva eller förläning av kronan.

Böndernas krav blev allt mer högljudda och fick stöd bland både borgare och präster. Propagandamaterial och pamfletter spreds vitt och brett, det agiterades och argumenterades i en opinionskampanj vars like inte hade skådats i landet. Till och med delar av lågadeln instämde, men knappast av omsorg om kronans finanser eller böndernas villkor – de var ute efter att få samma privilegier och del av rikedomarna.

”Böndernas sinnesstämning mot adeln jämfördes med Caligulas mot romerska folket”, skriver historikern Nils Ahnlund, och fortsätter: ”På predikstolarna dundrade adelsfientliga präster mot högfärd och tyranni – och här och var mumlades om resning mot aristokratien.”

Adeln, och i synnerhet högadeln, var skräckslagen och höll sig undan från allmogen, det fanns oro för en folkresning och bonderevolt. Bortsett från rättviseaspekterna fanns även krassa ekonomiska argument som talade för en reduktion. Aristokratin hade berikat sig på kronans bekostnad och statsfinanserna var i ett uselt tillstånd.

Underskottet i statens budget var en miljon daler, vilket kanske inte säger så mycket, men det motsvarade en tredjedel av statsbudgeten. ­Finansiering krona för krona var ett okänt begrepp och trots – eller på grund av – alla försäljningar, donationer och förläningar var kronan på väg mot ruinens brant.

Men drottning Kristina, vars tid som regent snart skulle ta slut, och Axel Oxenstierna stod på sig, den förda politiken fortsatte. Donationer, försäljningar och förläningar ökade allt mer och det är idag svårt att förstå hur de tänkte sig att det skulle sluta.

Rådsaristokratins mest använda argument för en sådan politik var att adeln skulle ”exco­lera” rikets olika delar. Jordbruket skulle må bättre av att drivas av adelsmän än av den in­­effektiva kronan. Därigenom skulle också handeln öka, med högre tullinkomster som naturlig följd. Det är svårt att avgöra om detta fungerade eller inte, men vi kan konstatera att det är en teori som har levt vidare med full kraft in i våra dagar.

Reduktionen som kom av sig

Sommaren 1654 verkade högadelns sötebröds­dagar vara på väg att ta slut. I juni abdikerade drottning Kristina och endast två månader senare dog Axel Oxenstierna vid 71 års ålder.

Drottningen ersattes av Karl X Gustaf, som själv hade adlig bakgrund, den förste kungen i Sverige av ätten Pfalz från Tyskland. Han var far till Karl XI och följaktligen Karl XII:s farfar. Hans inställning låg mer i linje med böndernas krav och han ifrågasatte rimligheten i avsöndringar och donationer.

Året därpå antog riksdagen ett beslut som har kommit att kallas fjärdepartsräfsten. Jämfört med vad som senare skulle komma var det en förhållandevis lindrig reduktion som innebar att en fjärdedel av all mark som hade donerats till adeln efter 1633 skulle dras tillbaka till kronan. Vidare skulle kronan få tillbaka alla ”omistliga” gods, sådana som låg i närheten av kronans slott eller befästningar och behövdes för deras försörjning. Beslutet hade kompakt stöd, även av lågadeln.

Högadeln och rådsaristokratin kände nog hur marken gungade under fötterna. Men samtidigt insåg de nog att det var ett beslut som skulle kräva omfattande ut­redningsarbete, diskussioner, förhandlingar, överklaganden och så vidare. Processen skulle bli utdragen och innan allt detta var klart skulle det hinna gå lång tid. Mycket lång.

Men än en gång blandade sig ödet i leken och styrde utvecklingen åt ett annat håll än vad människan planerade. Efter bara drygt fyra år på tronen drabbades kungen av en våldsam influensa och dog, endast 38 år gammal. Hans son, Karl XI, var då bara fem år och högadeln klev åter in som förmyndare. Reduktionen kom, inte oväntat, av sig.

Den främsta uppgiften för den nya rege­ringen blev att avsluta de krävande krig som hade startats av Karl X Gustav, vilket lyckades förvånansvärt väl. När freden kom var Sverige större än någonsin.

I övrigt verkar det ha varit en tvekande och osäker regering som förvaltade kronan men inte genomförde några viktiga reformer. Reduktionen avstannade i stort sett helt och aristokratins rikedomar fortsatte att växa, vilket fick kraven på en mer omfattande och effektiv reduktion att tillta. Protesterna nådde stormstyrka och kronan var närmast konkursmässig.

Samtidigt uppstod en intern splittring inom högadeln, mellan den grevliga rådsaristokratin och de övriga. Även friherrarna ställde sig nu bakom kraven på en förändring och snart var det bara rådsaristokratin som försvarade förläningspolitiken och de djupa klyftor som den skapade.

Regeringen åtalas

När motreaktionen väl kom var det efter decennier av slitningar i samhället. Länge hade högadeln och särskilt rådsaristokratin utvidgat sin makt och staplat rikedomar på hög medan kronan och bönderna utarmades. Rekylen kom snabbt och var fylld av smärta för högadeln, medan bönderna och lågadeln jublade.

När Karl XI tillträdde tronen var han sjut­ton år och redan från början stod det klart att han distanserade sig från rådsaristokratin. Parallellt med rådet skapade han en grupp med mer likasinnade rådgivare, till stor del hans personliga vänner, de flesta ungdomar i 25-årsåldern.

Genast tillsatte han en kommission som skulle undersöka hur förmyndarregeringen hade skött rikets finanser medan han var omyndig. Till en början koncentrerade den sitt arbete på riksamiralen Stenbocks befäl över flottan. Sverige hade just avslutat ett plågsamt krig mot Danmark, där den svenska flottan förintades.

Stenbock befanns vara skyldig till vansköt­sel, konstaterades inkompetent och avsattes med omedelbar verkan. Dessutom dömdes han att ersätta kronan med den oerhörda summan 200 000 daler silvermynt, vilket kungen sedan i sin nåd halverade.

Det var ett hårt slag mot hela rådsaristokra­tin. Förutom att Stenbock var en av de fem höga ämbetsmännen i rådet, var han svåger till både rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie och riksdrotsen Per Brahe.

Granskningen av förmyndarregeringen fortsatte med oförminskad kraft och pågick länge. Den ene efter den andre åtalades och dömdes till dryga böter och blev skyldig ersättning. Till slut inbringade processen fyra och en halv miljon daler.

Reduktion på riktigt

Men Karl var inte färdig i och med detta. Hans avsikt var inte att krossa adeln även om det var vad adeln själva hävdade, utan att sanera rikets finanser och då var en reduktion nödvändig.

Vid riksdagen 1680 valde han Claes Hermansson Fleming till lantmarskalk, det vill säga adelns talesperson vid riksdagen, ett val som var ett tydligt tecken på att mer skulle komma. Fleming var den som ledde granskningen av förmyndarregeringens agerande och en av adelns främsta förespråkare av en reduktion.

Han var också son till Herman Fleming, den som förgäves hade försökt att genomföra den första reduktionen, fjärdepartsräfsten, tjugofem år tidigare. När Karl X Gustav hastigt dog hamnade Herman Fleming i onåd hos råds­aristokratin som ville avbryta reduktionen. Han drog sig då i bitterhet och besvikelse tillbaka från det politiska livet. Nu var hans son tillbaka, med kungens gillande.

Efter riksdagens öppnande hände allt mycket snabbt. Redan under en av mötets första dagar lyfte en annan adelsman, Hans Wachtmeister, frågan om reduktion och pläderade för ett slut på förläningspolitiken och indragning av adelns egendomar till kronan.

Både prästerskapet och borgarna ställde sig bakom Wachtmeister medan rådsaristokratin gav upp ett samfällt tjut av förfäran. Men när även kungen ställde sig på ”extremisternas” sida var den fortsatta behandlingen i riksdagen bara en formsak. Beslutet fattades senare samma höst.

Ett reduktionskollegium tillsattes för att precisera reduktionens omfattning och hur den skulle gå till. Det blev då beslutat att adeln skulle lämna igen alla grev- och friherrskap samt all jord som tidigare hade tillhört kronan. Det blev alltså en mycket långtgående reduktion som nog fick många inom adeln att ångra att de hade sinkat den betydligt lindrigare fjärdepartsräfsten 25 år tidigare, då bara en fjärdedel skulle återkallas.

Även detta arbete leddes under de första åren av Fleming och efter hans död 1685 övertogs ämbetet under några år av Fabian Wrede, tills en deputation tog över. Wredes hederlighet har ibland ifrågasatts och han har anklagats för att ha skott sig själv genom uppdraget och lagt beslag på stora godskomplex. Han var i så fall antagligen inte ensam om detta. Många adelsmän hamnade på obestånd och det fanns goda möjligheter för den som hade makt att dra fördel av situationen.

Reduktionen vävdes sedan ihop med förmyndarräfsten, där förmyndarregeringens agerande granskades, och blev en omfattande process där enorma markinnehav drogs in samtidigt som böter utdömdes för vanskötsel av kronans ärenden under förmyndartiden. De utdömda beloppen var ibland så stora att de dömda inte kunde betala utan drevs till ruinens brant.

Kungligt envälde

Reduktionen pågick under hela Karl XI:s livstid och minskade adelns jordinnehav från drygt 60 procent – enligt vissa källor så mycket som 72 procent – 1650 till cirka 35 procent av landets mark vid slutet av 1600-talet. I Finland och Baltikum, där många inom adeln hade sina största gods, var indragningen ännu större. I Livland resulterade den i ett oförsonligt hat mot kronan och misslyckade försök till makt­­övertagande.

Adeln var på inget sätt krossad, även om många adelsmän drabbades hårt och adelns makt minskade. Ståndet hade fortfarande kvar alla sina privilegier och ägde fortfarande 35 procent av marken. Behovet av adelspersoner inom förvaltning och militär bestod och nyadlandet fortsatte, till och med i ökad omfattning. En fördel för åtminstone delar av adeln var att kronans ekonomi blev bättre och gjorde det möjligt att betala ut löner.

Men maktkampen mellan kungen och adeln var avgjord. Rådsaristokratin var tillintetgjord och adelsmannens roll blev i fortsättningen äm­betsmannens och officerens.

De pengar och egendomar som drogs in ­genom reduktionen och fjärdepartsräfsten an­vändes huvudsakligen till att rusta krigsmakten och flytta flottans bas från Stockholm till Karlskrona, ett enormt projekt som särskilt hade drivits av Hans Wachtmeister.

Det ekonomiska utfallet för statskassan gladde säkert Karl XI. Statsskulden, som 1681 beräknas ha uppgått till 44 miljoner daler smt, hade pressats ned till 11,5 miljoner vid hans död 1697.

Men mest nöjd var kanske kungen med det envälde han hade skapat genom beslutet i riksdagen 1680, då han fick fria tyglar att regera landet utan adelns godkännande. Regeringsformen angav att kungen skulle styra landet tillsammans med rådet, ”med råds råde”. Men mot slutet av 1680 års riksdag, när känslorna var som mest upprörda, ställde Karl XI som i förbigående frågan hur bunden han skulle vara av detta. Det måhända obetänkta svaret från riksdagen var att han i framtiden kunde regera som han ville, obunden av någon regeringsform och ”bara lyda under Sveriges lag och laga stadgar”.

Därmed hade riksdagen i god demokratisk ordning godkänt att envälde infördes i landet. Rådets roll som maktfaktor var i stora delar överspelad, det reducerade sig självt till en samling herrar som i viktiga frågor skulle rätta sig efter kungens beslut. Fältet var fritt för ett personligt kungadöme som sedan gick i arv till kungens son. Manegen var krattad för Karl XII.