TIDSBILD
EDVARD DIDRIK TAUBE
Porträtt av Edvard Didrik Taube (beskuret). Född 3 december 1681 i Turinge, död 1751 i Stockholm. Kopparstick av Johan Fredrik Martin. Kungliga biblioteket.
Det finns två bilder av Edvard Taube. Den ena är beskrivningen av en kompetent och duglig, om än något burdus, befälhavare i flottan. Han gjorde en snabb karriär och fick ansvaret för Stockholms marina försvar 1719 och var den person som tog beslutet att offra skärgårdsbefolkningens gårdar och istället försvara huvudstaden genom att befästa inloppen vid Vaxholm och Baggensstäket. Hans överordnade, generalissimus prins Fredrik, ogillade beslutet och ville hellre skicka ut Stockholmseskadern att möta fienden på havet eller i skärgården, men Taube stod på sig med de bevingade orden “det ska fan fara utom Vaxholm”. Han menade att den svaga flottan inte skulle ha en chans mot de ryska galärerna och örlogsfartygen. Att försvara huvudstaden var det viktigaste, skärgården fick offras.
Om detta var ett riktigt beslut är naturligtvis omöjligt att säga men hans bedömning låter rimlig. Stockholmseskaderns få fartyg hade med stor säkerhet blivit sänkta eller beslagtagna i en handvändning av den ryska anstormningen. Å andra sidan innebar denna strategi att mer än tusen gårdar brändes i skärgården och att hela skärgårdsbefolkningen blev hemlös.
Men så vitt vi vet idag hade ryssarna ingen intention att bränna eller inta huvudstaden. Syftet med anfallet var enligt ryska uppgifter främst att ödelägga bruken och gårdarna i skärgården, men även en rekognosering för ett större anfall som skulle ske året därpå. Säkerligen hade soldaterna härjat efter bästa förmåga om de hade nått Stadsholmen, men det är osäkert hur mycket skada de egentligen hade kunnat åstadkomma. Det bodde cirka 50 000 personer i staden och det fanns trots allt ganska många fotsoldater och en hel del kavalleri i närheten.
Åren efter anfallet verkar Taubes karriär ha avstannat, kanske på grund av denna hjärtlösa strategi, men den tog plötsligt fart igen 1731, när han blev president i amiralitetskollegium – myndigheten med ansvar för hela sjöförsvaret – och 1734 blev han riksråd och upphöjd till greve.
Att denna nytändning enbart skulle bero på hans duglighet som officer är däremot tveksamt. Enligt vissa tungor hängde den istället ihop med den andra bilden av Taube: mannen som drog på sig enorma spelskulder och sålde sin vackra dotter Hedvig till kungen som “mätress”, mot hustruns och dotterns vilja. Idag hade hans (påstådda) handlingar tvingat honom att löpa gatlopp i pressen och antagligen resulterat i en längre vistelse i fängelse för bestickning, koppleri och trafficking.
Hedvig föddes 1714 och var alltså bara fem år när ryssarna anföll Stockholm. Modern var Christina Maria Falkenberg och Hedvig var det andra i en syskonskara på nio barn. Familjen bodde i ett palats på Blasieholmen och var även ägare till säteriet Kungshatt i Mälaren liksom Sundby gård och större delen av Ornö.
Hedvig Ulrica Taube (1714-44) som Diana, riksgrevinna von Hessenstein. Porträtt av Gust. Thorsell 1736, Nationalmuseum.
När Hedvig var sexton år låg familjens ekonomi i ruiner på grund av Edvards vidlyftiga spelande och han hade stora skulder. Familjen tvingades flytta från palatset och i samma veva fick kung Fredrik upp ögonen för Hedvig, som sägs ha varit en underskön flicka. Han började uppvakta henne, bland annat med fruktkorgar där botten var täckt av juveler, men Hedvig var kallsinnig och ointresserad, liksom modern.
Fadern såg däremot möjligheterna i denna romans och skickade den ogillande modern till Kungshatt. Därpå "sålde han sin dotter till kungen för en nog så dryg penningsumma. Hans gäld betalades och befordringar för hans söner och släkt betingades". Året var 1730, året innan Taube plötsligt blev president i amiralitetskollegium.
Affären blev den tidens stora sociala skandal och Hedvig blev Sveriges första officiella mätress på franskt manér. Hon bodde i ett palats granne med Kungshuset på Riddarholmen och födde snart fyra barn.
Hon insjuknade 1744 i bröstböld och hög feber efter en mycket svår graviditet, under vilken hon hade hörts förbanna sin far och hans medhjälpare och kasta kungens presenter i väggen, ett uppförande som tolkades som att hon ångrade sina synder. Hon ska under sjukdomen ha varit mycket rädd för att hamna i helvetet och genom en av prästerna varnade hon kungen för att det skulle vara hans fel om hon fick brinna i den eviga elden och att även han skulle hamna där om han inte bättrade sig.
Hon dog nio dagar efter förlossningen, endast 30 år gammal, och det sägs att kungen, som var änkling sedan 1741, hade haft planer på att gifta sig med Hedvig och därigenom erkänna barnen.
Hennes kvarlåtenskap bestod bland annat av juveler till ett värde av 469 149 daler kopparmynt – det mest värdefulla var ett briljantkors värt 60 000 daler. Enligt bouppteckningen var rummen sparsamt inredda men fint tapetserade i damast - de flesta rum i rött, stora förmaket i gult och sängkammaren i grönt – och ett stort bibliotek med böcker på franska och svenska. Hon ägde också en förgylld servis, troligen en gåva av Frankrike, värd 13 953 daler och hennes garderob innefattade 17 klänningar, nästan alla rosafärgade. Hela förmögenheten, som tillföll hennes far, uppgick till ett värde av 4 349 963 daler.
Berättelsen säger något om den tiden och om fadern Edvard Taube. Men den säger även en del om kung Fredrik. Efter Hedvig Taubes död sökte hovet efter en ersättare. Vid en fest i januari 1745 presenterades Fredrik enligt uppgift för flera tänkbara kandidater, bland dem Beata Christiernin, som han en tid installerade i hemlighet i Hedvig Taubes tidigare bostad. Han hade därefter en förbindelse med Brita Sofia Psilanderhielm, vars far Peter Psilanderhielm befordrades till hovintendent, och försökte också förgäves uppvakta Lovisa von Salza, vars far Jakob Ludvig von Salza sände henne till Danmark för att undvika Fredriks närmanden. Ingen av dessa förbindelser skulle komma att bli så varaktiga som den med Catarina Ebba Horn af Åminne, som skulle bli den som efterträdde Hedvig Taube som officiell kunglig mätress.