TIDSBILD
STOCKHOLMSFLOTTAN 1719
Utsikt över Stockholm till drottning Kristinas kröning 1650, Wolfgang Hartmann
I egenskap av generalissimus och landets högste militäre befälhavare hade drottningens make, prins Fredrik av Hessen, det övergripande ansvaret för landets försvar. Inför det väntade angreppet från tsar Peter utsåg han Didrik Taube till överbefälhavare för Stockholms försvar. Taube delegerade ansvaret över landtrupperna vidare till Carl Gustaf Dücker medan han själv tog befälet över flottan.
Prins Fredrik och Taube hade helt skilda åsikter om försvaret. Prinsen ville att flottan skulle ge sig ut till havs för att försvara den svenska kusten. Taube däremot, ansåg att den tillgängliga flottan var alltför liten för att stoppa ryssarna. Om försvarslinjen sattes upp utanför Vaxholm skulle Stockholmsflottan lätt kunna besegras av ryssarna som då fick fritt tillträde till huvudstaden. Taube lade därför alla resurser på att blockera farlederna in till huvudstaden vid Vaxholm och det mindre Baggensstäket.
Vem av dem som hade rätt går naturligtvis inte att avgöra. Med tanke på att Stockholmsflottans uppgift skulle ha varit att slå tillbaka ett anfall från ett stort antal örlogsfartyg, 150 galärer och ett hundratal mindre farkoster verkar Fredriks plan ha varit förknippad med viss optimism och stora risker. Om den svenska flottan besegrades skulle vägen in till Stockholm ligga öppen. Taubes strategi att till varje pris rädda huvudstaden utsatte å andra sidan resten av ostkusten för ett oerhört lidande.
Stockholmsflottan i början av 1719
4 linjeskepp (bl.a. Wachtmeister)
5 fregatter (bl.a. Carlskrona Wapen)
5 pråmar
12 galärer (bl.a. Jungfrun, Pelikan)
6 brigantiner (bl.a. Korpen, Sjökatten, Ekorren, Snappopp, Bernardhus)
3 slupar (bl.a. Putz Weg)
3 artilleripråmar
30 skärbåtar
Förstärkningar
Prins Fredrik beordrade i två omgångar förstärkningar från flottbasen i Karlskrona där den svenska huvudflottan var förlagd. Men en del av förstärkningarna uteblev på grund av brist på pengar att rusta fartygen. In i det sista väntade Fredrik på alla fartyg från Karlskrona och på hjälp av den engelska flottan som under befäl av Fulväderjack Norris låg i södra Östersjön i väntan på att förhandlingarna mellan svenskar och britter skulle avslutas. Men många av de beställda fartygen uteblev och Stockholm fick försvaras med vad som fanns till hands.
Förstärkningar beställda 28 januari 1719
Pommern, linjeskepp, uteblev
Stora Phoenix, fregatt, ankom 17 maj
Willkommen aus Orient, fregatt, ankom 2 juni
Kiskin, fregatt, uteblev
Packan, fregatt, ankom 17 maj
Tyska Phoenix, fregatt, uteblev
Danska Svarta Örn, fregatt, ankom 29 maj
Lilla Phoenix, fregatt, ankom 15 maj
Jungfrun, brigantin, ankom 15 juni
Freden, jakt, ankom 15 maj
Förstärkningar beställda 20 maj 1719
Öland, linjeskepp, ankom 29 maj
Fredrika Amalia, linjeskepp, uteblev
Gotland, linjeskepp, uteblev
I början av juli 1719 bestod Stockholmseskadern därmed av 5 linjeskepp, 11 fregatter, 5 pråmar, 12 galärer, 7 brigantiner, 3 slupar, 1 jakt, 3 artilleripråmar och ett 30-tal skärbåtar. Rent matematiskt var alltså Stockholmseskadern i ett underläge med ungefär fem ryska fartyg på varje svenskt. Men ännu värre var att de ryska galärerna lämpade sig väl för strider inomskärs, vilket många av de svenska fartygen inte gjorde.
Posteringar
Stockholms mest trafikerade och största inlopp ligger kring Vaxholm och består av tre mindre sund: Vaxholm, Pålsundet och Oxdjupet. Vid Vaxholm fanns den bestyckade fästningen, som då nyligen hade byggts om och moderniserats, och vid de andra sunden fanns bestyckade skansar och redutter. Taube placerade de fartyg han hade i dessa sund som en blockad.
Vaxholmen
4 linjeskepp (bl.a. Öland)
5 fregatter (bl.a. Svarta Örn, Stora Phoenix)
6 brigantiner (bl.a. Jungfrun)
Oxdjupet
4 pråmar
2 fregatter
3 galärer
Pålsundet
1 linjeskepp
1 pråm
2 fregatter
8 galärer
Baggensstäket (från 16 juli)
Längre söderut, vid Nacka och Ormingelandet, finns en mindre farled som fram till 1600-talet var den mest använda, Baggensstäket. Den föll ur modet på grund av landhöjning och fartygens utveckling mot allt större djupgående, men den var inte samlare eller grundare än att de ryska galärerna och skärbåtarna kunde ta sig igenom. Där placerade Taube en kanonpråm och fyra galärer. Mitt i den trånga farleden sänktes ett par fiskeskutor som hinder och tre skansar anlades hastigt kring inloppet.
1 kanonpråm (Svarta Björn)
4 galärer (Draken, Jungfrun, Svärdfisken och Phoenix)
Skärgården
Ett par mindre spaningsenheter placerades också utanför Vaxholm. En förlades först till Arholma men flyttades senare till Tjockö. Två mindre spaningsfartyg lades också vid Sandhamn. Efter ryssarnas landstigning vid Rådmansö drog sig dessa fartyg innanför Vaxholms fästning och deltog i försvaret av huvudstaden.
Tjockö
2 fregatter (Lilla Phoenix och Packan)
1 brigantin (Snappopp)
2 galärer (Jungfrun och Pelikan)
Sandhamn
1 brigantin (Korpen)
1 slup (Putz Weg)
FLER TIDSBILDER