LÅNGLÄSNING

DE BRÄNDA ÖARNA

Sverige har alltid varit ett glesbefolkat land. År 1719 hade det som idag är Sverige knappt 1 ½ miljon invånare. På öarna i Stockholms mellanskärgård bodde då tre tusen personer, vilket kanske inte låter så mycket. Men det kan jämföras med att Stockholm hade cirka 40 000 invånare, Göteborg 4 000 och i till exempel Lund, som var en viktig universitetsstad, bodde endast 1 300 personer. Som jämförelse kan även nämnas att öarna i hela Stockholms skärgård idag hyser cirka 12 000 fastboende, men då ingår fastlandets kustområden.

På öarna finns det nog ungefär lika många fastboende idag som för 300 år sedan. Om vi tänker bort alla sommarstugor i skärgården och bara tänker på de hus som är bebodda året runt så kan vi få en bild av hur glesbefolkad skärgården var. Befolkningen var också mer spridd än vad den är idag. Man levde med självhushåll på gårdar som oftast låg för sig själva, sällan samlade i större byar. Ofta räknades en större gård som en by.

Men det bodde också betydligt fler människor på varje gård än vad vi är vana vid idag. En gård försörjde oftast två och ibland flera generationer och där fanns många barn. De tre tusen själar som befolkade mellanskärgårdens övärld var fördelade på mellan 300 och 500 gårdar och byar, varav de flesta var små.

I genomsnitt bodde det ungefär sju personer på varje gård. De större gårdarna och godsen låg i allmänhet på fastlandet eller på de stora öarna i innerskärgården, där det fanns större mark­områden som kunde odlas.

Men det var ju inte bara öborna som drab­bades av ryssarnas anfall den torra och varma sommaren 1719, även delar av fastlandet angreps. Den lilla staden Norrtälje, med sju­­hundra invånare, totalförstördes liksom Östanå säteri i Riala och stora delar av Nynäslandet.

Drabbade

Hur många och vilka gårdar som brändes och vandaliserades i Stockholms skärgård kan inte med säkerhet sägas. Vi får nöja oss med ofullständiga uppgifter och beräkningar.

På order av landshövdingen Olof Törnflycht upprättades 1720 förteckningar över vilka hemman som drabbades, ”dhe Hemman och Lägenheter, hwilcka Åhr 1719 äro af Fienden Ryssen förbrände och ruinerade wordne, så till Huus och Byggningar som Lös Ägedomb”.

Kartläggningens syfte var i första hand att bestämma vilka bönder som skulle slippa betala skatt under kommande år så att gårdarna kunde byggas upp igen. Men förteckningen har flera begränsningar och brister som innebär att den är långt ifrån komplett.

För det första kom inte alla gårdar med i kartläggningen, vilket är märkligt. Det låg ju i ägarnas intresse att anmäla skador. Delvis kan det kanske förklaras av att en del skärgårdsbor hade tagits till fånga och att vissa familjer som hade rymt valde att aldrig återvända.

För det andra kom inte de många torpen med eftersom de låg under andra gårdar eller tillhörde kronan. Därför fanns det ingen anledning att räkna dem, resonerade myndigheterna.

Myndigheternas arbete verkar dessutom ha varit slarvigt. Redan vid tinget den femte februari 1720 i Värmdö, framhölls att längden ”ej var till­fyllest”, men eftersom det inte fanns något annat så fick den duga som underlag.

Många av de gårdar som längden saknar uppgifter om kan mycket väl ha drabbats, trots att det inte framgår. Allt tyder till exempel på att Lidö, Gålö och Landsort härjades, men de finns inte med i listorna. I Värmdö sockens förteckning över härjade gårdar anges också flera som saknas i den officiella förteckningen.

Trots dessa ofullkomligheter visar förteckningarna ändå att merparten av de hemman som fanns på öarna drabbades av ryssarna.

Sju tusen hemlösa

Enligt en genomgång som gjordes 1948 av den främste experten på Stockholms skärgård, Bertil Hedenstierna, visar längderna att minst 68 öar hemsöktes mellan Arholma och Landsort. På dessa brändes eller förstördes åtminstone 461 gårdar och sju säterier. Det var bara på de större öarna i mellanskärgården, som Värmdö, Ingarö och Ljusterö, samt på fastlandet som gårdar verkar ha skonats i någon nämnvärd omfattning. Ryssarna gav sig ogärna in i områden där det kunde finnas svenska soldater och fartyg.

Enligt listorna var det också fler hemman som brändes och härjades i den södra skärgården än i den norra: två tredjedelar av de gårdar som registrerades låg söder om Möja. Kanske berodde det på att det fanns fler hus i de södra delarna, Roslagen var en glest befolkad del av skärgården. Men det kan även vara ett tecken på att listorna i Roslagen av någon anledning hade större brister.

En mer grundläggande genomgång av historiska dokument har gjorts av Edvin Gustavsson. 1968 publicerade han en uppsats med avsikt att redovisa alla drabbade gårdar i Roslagen. Enligt Gustavssons geografiska definition motsvarar det hela kusten mellan Värmdö i söder och Älvkarleby i norr.

Förutom den officiella listan har Gustavsson undersökt även andra dokument som kan innehålla uppgifter om brända eller skövlade hemman och han går därmed betydligt djupare än Hedenstierna. Han har grävt i mantalslängder, jordeböcker och kyrkoarkiv i sin nitiska jakt på klarhet.

Den lista som han presenterar är därför betydligt mer omfattande än uppgifterna i 1720 års officiella förteckningar. Tyvärr täcker listan bara de delar av Stockholms skärgård som ligger på och norr om Värmdö, men därifrån upp till Arholma namnger han 349 hemman och tretton säterier, medan den offici­ella förteckningen bara omfattar 241 hemman och sju säterier.

Delvis beror detta på att Gustavsson har räknat in ett antal torp, som inte ingick i myndigheternas kartläggning eftersom de låg under andra gårdar. Men siffran visar ändå att den officiella förteckningen missade cirka trettio procent av de nedbrända gårdarna, åtminstone i Roslagen. Det bör påpe­kas att beräkningarna ovan inte inkluderar Norr­tälje stad, där över två hundra bostäder brändes.

Redovisningen på denna sida har andra avgränsningar än Gustavssons kartläggning och visar att 467 hemman, inklusive fem säterier, brändes mellan Björkö och Södermöja. Men vi kan nog med stor trygghet anta att flera gårdar fortfarande undgår oss – den riktiga siffran är nog över fem hundra.

Till detta kommer ett antal nedbrända och skövlade torp som aldrig registrerades eller bokfördes. Vid den här tiden fanns det ungefär lika många torp som gårdar i Sverige och vi kan nog utgå från att det förhållandet även gällde i skärgården. I slutänden talar vi alltså troligen om långt över fem hundra gårdar i Roslagen, inklusive Norrtälje stad.

En tumregel som ofta används av historiker är att det vid denna tid bodde i genomsnitt sex till sju personer i varje hemman. Med den beräkningsgrunden landar vi i att det var åtminstone 3 500–4 500 personer som ställdes på bar backe i Roslagen, troligen betydligt fler. Detta motsvarade nästan en tiondel av Stockholm stads dåtida befolkning och fler än vad som bodde i Göteborg vid samma tid.

I skärgården söder om Roslagen var det troligen ungefär lika många. En översiktlig kartläggning visar att något fler gårdar brändes längre söderut, mellan Möja och Landsort. Tillsammans handlade det om ett hundratal öar, gott och väl tusen gårdar och upp emot 7 000 personer som blev hemlösa i Stockholms skärgård. Till dessa kommer ett stort antal finländska och åländska flyktingar som hade bosatt sig i skärgården och det slutliga antalet hemlösa ligger kring 10 000 personer.

Skillnad mellan norr och söder

Den ekonomiska skada som orsakades var långtgående. Varje gård omfattade många byggnader, båtar, bryggor, gärdesgårdar och redskap. Dessutom fanns stora värden i skördar och grödor som ännu inte bärgats, spannmål, foder, förråd, djur, skog och lösöre.

De mest detaljerade redogörelserna av eko­nomiska förluster kommer från de större gårdarna och säterierna. Adel och prästerskap hade naturligtvis mer egendom att deklarera, men även helt andra förutsättningar att redovisa vad som förlorats. Ofta skrev de långa detaljerade förteckningar medan allmogen hade svårare att sätta sina förluster på pränt eller att redovisa dem för myndigheterna.

Märkligt nog skiljer sig också redovisning­arna påtagligt mellan den norra och södra skärgården, i synnerhet vad gäller allmogens förluster. I längderna från den norra skärgården saknas ofta detaljer och såväl lösöre som fast egendom värderas betydligt lägre än i den södra skär­gården.

Kanske beror detta på att förteckningarna fördes mindre noggrant i den norra skärgården, men det är även möjligt att skärfolket i söder hade det bättre ställt. Av andra skattelängder från denna tid kan vi se att de geografiska varia­tionerna vad gäller genomsnittlig förmögenhet per hemman var stora.

I den södra skärgården värderades lösöret ofta till flera tusen daler kopparmynt, förkor­tat kmt, och minsta torp kunde redovisa tillhörigheter på upp till tusen daler kmt. I den norra skärgården uppgår det förlorade lösöret, även i större hemman, sällan till så höga belopp i redovisningen.

Adeln förlorade mest

Den största förlusten räknat i pengar gjordes antagligen av Gustava Gyllenstierna, änkefru till Carl Bonde, som ägde stora områden av Österhaninge och Tyresö. Hon upprättade en 23 sidor lång förteckning med den snärtiga rubriken ”Den skada, som fienden Ryssen igienom dess grufweliga och förskräckeliga Brännande och härjande uti Julii och Augusti Månader 1719 föröfwade på min Säthegård och Skiärjehemman uti Södermanland, Sotholms härad, Österhanninge och Töresöö Sockn med dess underliggande Capell Nämbdöen och Dahleröön”.

Detaljrikedomen i förteckningen är för­bluffande, där minsta verktyg ned till en fil, värd 1 ¾ öre, finns redovisade. Gustava beräknar sin totalförlust till 320 000 daler kmt. Dessutom noterar hon att aggressionen skulle komma att beröva henne framtida inkomster från bönderna i sex år, ett bortfall som beräknades kosta henne ytterligare 3 230 daler kmt per år, enär ”bönderna måste hafwa frijhet för det dhe upbygga hemmanen”.

Även annat välbeställt folk redovisade stora förluster. Till exempel uppskattade Claes Bonde till Ekenäs sin förlust på Utö till 94 000 daler kmt och Nicodemus Tessin, som förlorade Boo gård på Ormingelandet, hävdade en förlust på 53 810 daler kmt.

Men allmogen förlorade allt

De största ekonomiska skadorna drabbade själv­klart de rikaste, men de som drabbades hårdast var ändå allmogen, som förlorade allt de ägde. Deras förluster i daler räknat var kanske små jämfört med godsägarnas, men de hade å and­ra­ sidan inga andra tillgångar än de som just förlorats och dåliga förutsättningar att komma på fötter igen. De hade förlorat allt vad de under ett strävsamt liv bland skären lyckats bygga upp. De förstörda byggnaderna var den enskilt största förlusten, men även det plundrade och förstörda lösöret uppgick till avsevärda belopp för en enkel öbo.

Bertil Hedenstierna har gjort en samman­ställning av de ekonomiska kostnader som drabbade skärgården till följd av ryssarnas anfall 1719. Den visar att det sammanlagda värdet av allt som förlorades i Stockholms skärgård var cirka 1 800 000 daler kmt. För hela länet är motsvarande siffra 3 900 000 daler kmt. När även Gävleborgs, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län medräknas blir siffran cirka tolv miljoner daler kmt.

En annan uppskattning gjordes av Henrik Wrangel 1906. Han kom fram till att värden för cirka 18 miljoner daler kmt förstördes. I dagens silvervärde motsvarar det 60 miljoner kronor, men sådana jämförelser visar inte hur kännbar den ekonomiska skadan var. Som jämförelse kan istället nämnas att kronans totala inkomster, dvs statsbudgeten, vid denna tid var knappt 15 miljoner daler kmt per år.

Ersättning och hjälp

De fysiska och ekonomiska konsekvenserna av ryssarnas angrepp var med andra ord omfattande. En stor del av befolkningen var hemlös vintern 1720 och inkvarterades under ibland miserabla omständigheter.

På de flesta gårdar var alla byggnader nedbrända till grunden, alla redskap och verktyg var stulna eller sönderslagna och på många öar hade även skogen bränts. Boskapen var borta, liksom spannmål och hö. Det fanns ingenting kvar utom aska och grus.

Värst var kanske att ryssarna systematiskt hade bränt, sänkt eller slagit sönder båtar, bryggor, båthus och fiske­redskap. Det rev sönder hela infrastrukturen i skärgården och orsakade svält den följande hösten och vintern eftersom bönderna inte kom åt att fiska eller jaga.

På de obebodda ängs- och betesholmarna hade bönder genom åren byggt enkla timrade lador där höet torkades innan det fraktades hem över isarna på vintern. De blev räddningen för många familjer som tillbringade den första vin­tern efter angreppet i sådana lador. I en del fall, till exempel på Södra Stavsudda, plockades ladan ner och fraktades till hamnen på hemön där den fortfarande står.

De som inte hade egna gårdar hade det värre. Kaplanen i Blidö hade exempelvis bara en enkel tjänstebostad som hade blivit nedbränd. Tillsammans med sin familj tillbringade han lång tid i en kajuta på en gammal båt innan de på vintern 1720 kunde flytta in i en badstuga som undgått ryssarnas facklor. Från norra Uppland kommer även historier om hemlösa som övervintrade på en liten ö i ett träsk, där de hade byggt skjul av vad de kunde hitta.

Någon större hjälp eller undsättning från kronan var det heller inte tal om. Den svenska statskassan var barskrapad efter det långa nor­diska kriget. Skärfolket fick viss nödhjälp från ­huvudstaden, bland annat delades det ut spannmål ur Stockholms förråd. Men i huvudsak var de hänvisade till sin egen förmåga att mätta sina munnar och bygga upp gårdarna igen.

Som hjälp på traven gav ändå kronan en viss tids skattefrihet åt de drabbade. Längden på denna befrielse varierade efter hur hårt ett hemman hade drabbats, men som regel var den mellan fem och åtta år. Det var ett av skälen till att de flesta gårdarna snabbt byggdes upp igen. För en del innebar det till och med att de hade råd att anställa en dräng eller piga som kunde hjälpa till med nybygget.

Det blev säkert en hård vinter 1720 och de följande åren innebar många umbäranden. De flesta gårdar verkar ha byggts upp igen förvånansvärt snabbt – efter tio år syns i allmänhet inga spår av anfallet i skattelängderna. Men spåren hos skärgårdsbefolkningen varade länge. Nästan hundra år senare berättade kyrkoherden i Väddö, Fredrik Öhrströmer, att befolkningen tagit olycksåret som utgångspunkt för en ny tideräkning.

Hela texten är hämtad från boken Brända hemman.