TIDSBILD

RÖDLÖGA OCH SVARTLÖGA

Vad som utspelade sig på Svartlöga och Rödlöga sommaren 1719 tvistas det om, men det finns många berättelser som är ganska samstämmiga. De kretsar oftast kring att ryssarna försökte ta sig iland men misslyckades. En annan berättelse är att öborna tände eld på höstackarna så att ryssarna lurades att tro att gårdarna redan stod i brand och i något fall sägs det även att byn på Rödlöga brändes.

En av de tidigaste bevarade källorna för en så­dan berättelse är de anteckningar som gjordes av Tryggve Rubin då han intervjuade Johan Sundberg på Möja 1897. Rubin skrev ned berättelsen med så kallat landsmål, en sorts fonetisk skrift som visar hur orden uttalades, men återges nedan med van­liga bokstäver för förståelsens skull.

”När ryssen stod med flottan här i strömmen så for de med en kanonjolle till Svartlöga och de var sex på var sida och då låg en med lodbössa bakom en skate och när de kom mot land då sköt han en kula genom alla sex och de måste vända om. Inte för att jag vet inte, men det sägs så.”

Rubin hade tydligen hört berättelsen förr, och skriver själv att Sundberg vid ett tidigare tillfälle hade lagt till att skytten väntade tills båten låg så att alla sex roddare på ena sidan var i linje och att båten stjälpte till ena sidan efter att roddarna hade träffats. Det bör kanske påpekas att exakt samma berättelse förekommer på Landsort.

Strömmen som Sundberg nämner är Möjaström, det smala sundet mellan Möja och Södermöja. Ryssarna etablerade ett läger på Möja och det är känt att det låg många galärer och mindre fartyg ankrade i sundet medan den övriga flottan härjade söderut. I augusti återvände galärerna och lägret avvecklades varpå ryssarna fortsatte åt norr, mot Kapellskär.

”Lodbössan” ifråga var säkerligen en sälbössa, ett ganska kraftigt vapen som sköt ”lod”, det vill säga kulor, och användes av allmogen vid säljakt. Vapnet hade ganska god träffsäkerhet på ett par hundra meters håll. Det kanske också bör förklaras att ”skate” är ett gammalt ord för udde.

Rubin antecknar också att denna berättelse då inte var känd på Svartlöga. ”Där sades det tvärtom att ryssarne icke vågat sig in till ön till följd af dess grunda stränder; i själfva verket är Svartlöga en af de mest svårtillgängliga kuster i skärgården; på hela norra sidan kan man endast på ett ställe komma i land med storbåtar, på de flesta ställen ej ens med småbåtar.

Däremot berättades en sägen som påminde om den ofvanstående men rörde sig om Rödlöga. Denna sägen levfde dock ej kvar i minnet utan är hämtad ur en tidningsuppsats i någon landsorts­tidning (Norrtelje tidning?) hvaraf en afskrift fanns på Svartlöga. I denna uppsats skildrar författaren hurusom han 'för många år sedan' kom till Svartlöga och träffade där en gammal man, som bodde i byn nära stranden (troligen en man vid namn Vestman eller Vesterman, nu död). Denne berättar en mycket utbroderad och romantiserad sägen om hur ryssarne genom förräderi lyckats finna vägen till Rödlöga men där möttes af ett kraftigt motstånd af öborna anförda af en ung skytt. Till slut fingo de äfven hjälp från Svartlöga.”

Slutligen noterar Rubin: ”Vid Munkvik på Rödlöga påstås det att en ryss ligger begraven.” Ingen rök utan eld brukar det sägas.

FLER TIDSBILDER