TIDSBILD

 

FÖRLÄNINGAR

 
 

Ordet län används vanligen som beskrivning av en administrativ region i Sverige och Finland, exempelvis Stockholms län. Det förekommer även i ordet förläning, som betydde att kungen gav bort eller sålde rätten att förvalta ett område och att ta ut skatter och andra avgifter av de bönder som bodde där. Detta skedde ända sedan början av medeltiden då frälset – eller adeln som det senare kom att kallas – fick förläning över markområden i utbyte mot tjänster, främst lojalitet och bidrag till att rusta kungens krigsmakt.

Den som fick en förläning kallades läntagare och fick rätt till böndernas skatter, men var själv befriad från att betala grundskatt till kronan.

Under 1500- och 1600-talen ökade antalet förläningar dramatiskt. Krigen innebar att det fanns fler som skulle belönas för sin tjänst, men en stor del av ökningen berodde även på att kronan var pank. Kassakistorna skrek efter pengar att försörja de stora arméerna och den växande statsapparaten, ett problem som delvis kunde lösas genom att byta bort rätten att i framtiden beskatta bönderna i ett visst område mot klingande kontanter från en besutten adelsman. Med tiden blev förläningarna allt mindre och kunde avse några få gårdar eller en by.

Idag har det mesta av detta feodala system försvunnit, men spåren finns kvar. När kungligheter får barn tilldelas de i allmänhet titlar som hertigar och hertiginnor av olika landskap.

Ordet län har samma ursprung som lån, vilket tydliggör att förläningar från kronans sida ansågs som en sorts lån.