TIDSBILD

 

DEN LILLA ISTIDEN

 
Vinterlandskap med skridskoåkare och en fågelfälla, Pieter Brueghel 1565. Koninklijke Musea voor Schone Kunsten van Belgie.

Vinterlandskap med skridskoåkare och en fågelfälla, Pieter Brueghel 1565. Koninklijke Musea voor Schone Kunsten van Belgie.

 

Vi är nog många som har beundrat de vackra målningarna av holländska och brittiska mästare som visar skridskoåkare på holländska kanalerna och marknader på en istäckt Themsen i London. Idag verkar de nästan vara uppdiktade genom konstnärernas fantasi, men de visar hur klimatet faktiskt var vid denna tid – ”den lilla istiden”.

Vintrarna i norra Europa var i genomsnitt ett par grader kallare och vattendragen frös regelbundet långt ner i norra Tyskland och Nederländerna. I Alperna växte glaciärerna till så snabbt att byar och åkrar begravdes. Den smällkalla vintern 1658 kunde den svenska armén vandra över Stora Bält och förödmjuka danskarna under Karl X Gustavs ledning. I Stockholms skärgård låg vinterisen tjock långt ut till havs och gjorde det snabbare och enklare att färdas över fjärdar och sund med slädar.

Men kölden innebar också lidande, svält och död. Tillsammans med de ständiga krigen kom missväxt och svält att prägla hela 1600-talet och stormaktstiden, som ironiskt nog även har kallats ”de stora kalasens århundrade” på grund av hovets och aristokratins måttlösa livsstil.

Eländet började redan 1601 med en missväxt som pågick i tre år, men följdes av ett par goda decennier. Sedan avlöste svältperioderna nästan varandra: 1633–34, 1650, 1652, 1659, 1661 och 1673–74. Missväxten kulminerade slutligen under mitten av 1690-talet som blev en katastrof i hela landet, men drabbade Finland, Estland och Norrland värst.

En kall sommar med tidig höstfrost 1695 gjorde att skörden inte kunde bärgas. Så kom en varm vinter med decimeterlångt gräs i februari och höstsådden började gro. Då slog kölden till och snön låg kvar långt in på våren och försommaren 1696. Kylan var så sträng att det på sina håll till och med var svårt att bryta loss bark från träden för att göra barkbröd.

Sommaren kom sent det året och nattfrosten slog till i juli – det blev den kallaste sommaren i mannaminne – hallonen mognade inte förrän i oktober och skörden blev katastrofal. På många håll låg majoriteten av åkrarna osådda eftersom människor hade tvingats äta upp sitt utsäde. Många av husdjuren hade nödslaktats och andra hade frusit eller svultit ihjäl.

La danse macabre, Guyot Marchand, 1485.

La danse macabre, Guyot Marchand, 1485.

”Utsvultna skaror av tiggare fyllde landsvägar, byar och städer”, skriver Fredrik Charpentier Ljungqvist om situationen i Finland. De obesuttna dog i störst omfattning, oftast av tyfus och difteri. ”Svältande människor lämnade sina hem och försökte mitt i vintern ta sig till städerna vid kusten, där de hoppades få tag i mat. Många dog längs vägkanterna”. De åt nötter, frön och bark, vilket ledde till magsjuka och diarréer.

I Finland svalt mellan 20 och 30 procent av befolkningen ihjäl under åren 1695–1697 i en av de värsta svältkatastroferna i Europa. I Estland kan uppemot 20 procent ha dukat under. Det egentliga Sverige klarade sig bättre, delvis på grund av spannmålsimport, men även i huvudstaden rådde ”hunger och svår tid, jämmer och elände, så att det inte går att beskriva”.