TIDSBILD

SKÄRGÅRDSLIV

 
Efter solnedgången, Gottfrid Kallstenius. Nationalmuseum

Efter solnedgången, Gottfrid Kallstenius. Nationalmuseum

 
 

Det dröjde ända in på medeltiden innan män­niskor på allvar vågade sig ut för att kolonisera den fragmenterade övärlden i öster. De sökte ställen där det fanns odlingsbar jord, sötvatten, en skyddad vik och bra fiske.

På 1600-talet var den bästa odlingsmarken och de bästa fiskevattnen tagna i anspråk. Fram till dess byggdes huvuddelen av de större gårdar och byar som finns idag, inalles några hundra, utspridda från Arholma i norr till Landsort i söder.

Många av gårdarna växte och blev större. Öborna fick – liksom alla andra – många barn varav en del överlevde och stannade kvar. Gården byggdes till, fick nya hus och kanske kom andra och slog sig ned i närheten. Under 1600-talet ökade befolkningen kraftigt och i början av 1700-talet bodde cirka 3 000 personer på öarna i skärgården.

Idag är Stockholms skärgård långt ifrån naturlig, men på 1700-talet var den på vissa sätt mer påverkad av människan än idag, även om antalet hus och båtar har ökat lavinartat sedan dess. Dagens skärgårdskännare skulle nog inte känna igen sig – de skogklädda öar vi ser idag såg helt annorlunda ut för tre hundra år sedan.

Jordbruket byggdes inte ut förrän under 1700- och 1800-talen, de få åkerlappar som fanns var smala slingrande tegar helt anpassade efter naturens förutsättningar. Skogen var hårt åtgången genom omfattande djurbete och avverkning. Efterfrågan på ved och virke var stor, dels för eget bruk, men även stadsfolket i Stockholm behövde ved och virke.

En begynnande industrialisering med tegelbruk, gruvor och kalkbrott slukade stora mängder skog som bränsle och stora delar av skärgården var helt skoglös. Bara ett fåtal öar, till exempel Fjärdlång, Gisslingö och Bullerskär, hade orörda skogar. Skärgården var i stora stycken kalhuggen och nedbetad.

Men det är inte bara människan som har förändrat skärgården sedan början av 1700-talet. Även landhöjningen, eller vattuminskningen som det kallades förr eftersom många trodde att det var vattnet som sjönk, har förändrat utseendet på många håll. Sedan början av 1700-talet har landet höjts uppemot 1½ meter. Öar och holmar har vuxit ihop, vikar snörts av och blivit sjöar, sund grundats upp och nya kobbar har vuxit upp ur havet. Gårdar som på medeltiden låg vid en havsvik eller ett sund kan idag ligga långt upp på land.

Dessutom har klimatet förändrats. Under 1600- och 1700-talen var det betydligt kallare än idag. Medeltemperaturen i Stockholm var en till två grader lägre och det påverkade både växtlighet och befolkning. Vintrarna var hårda med fruktansvärd kyla och mycket snö, tjocka isar och sena vårar i skärgården. Det kallare klimatet gav också missväxt och hungersnöd under flera perioder.

I slutet av 1600-talet drabbades Estland, Finland och egentliga Sverige av svältkatastrofer som vi idag knappast kan föreställa oss. I Est­land och Finland dog närmare en fjärdedel av befolkningen åren 1696–1697. I Stockholm fanns den vintern över fem tusen nödlidande utsocknes flyktingar. Många dog av sjukdom och undernäring, och dödgrävarna klagade över att liken var nakna. Det verkar som om de döda raskt plundrades på sina få ägodelar.

Skärfolket

Det var inga välbeställda människor som be­folkade skärgården, tillvaron var knapp för de flesta och livet på öarna var ofta hårdare och mer riskfyllt än på fastlandet. Vardagen präglades av de villkor som havet ställer: hårt väder och oberäkneliga isar tog många liv.

Det var ont om lönearbete. Det fanns några små tegelbruk, kalkbrott och en viss gruvdrift, exempelvis kring Utö i den södra skärgården, där något hundratal personer arbetade. Kring bruken uppstod naturligtvis också annan verksamhet.

Vissa byar var helt inriktade på sjöfart, till exempel Björkö, Arholma och Öregrund. Den sistnämnda byn hade avtal med de uppländska järnbruken om att frakta malm ut i stora världen. I början av 1700-talet hade byn två skräddare, en skomakare och 39 skeppare. Byns ungdomar tog jobb på skutorna och hamnade så långt bort som i Nederländerna och Västindien.

I Sandhamn, på Dalarö och andra håll fanns lotsstationer med ett halvdussin lotsar och dessutom tullstationer med ungefär lika många anställda. Många skärgårdsbor tjänstgjorde också som privata lotsar från sina hemöar. Vidare fanns ett antal krogar på jämna avstånd och en del fick jobb på båtar som fraktade ved, fisk och jordbruksvaror in till Stockholm.

Men i huvudsak var skärgårdsbefolkningen fiskare. Detta kompletterades med jakt, djurhållning och ett visst jordbruk, framför allt i den inre skärgården och på de större öarna.

Kungens och adelns skärgård

Skären och öarna tillhörde kronan sedan Mag­nus Ladulås beslutade att ge dem till sig själv på 1200-talet. Bosättarna fick nyttja mark och fiskevatten kring gården mot att de betalade skatt, eller ränta som det kallades, till kungen.

Med tiden blev det allt fler skatter, somliga permanenta och vissa tillfälliga för att finansiera ett krig eller liknande. Det mesta betalades i form av fisk, spannmål, ved och dagsverken.

Fiskeskären i ytterskärgården tillhörde också kronan men betraktades som allmänning. Vem som helst som hade ett hemman i skärgården hade rätt att fiska på utskären mot att de betalade en del av fångsten till kronan. Skärfolket till­bringade stora delar av sommaren på krono­fiskena.

Efterhand övertogs allt fler fiskeskär – lik­som annan mark – av adeln, som antingen köpte dem av kronan eller fick dem som förläning. I ägandet ingick skatterätten till de gårdar som fanns inom det aktuella området – allmogen fick betala skatt till sin nya husbonde istället för till kungen.

Det var ett av adelns privilegier att slippa betala skatt, men för att en egendom skulle vara skattebefriad – frälse – krävdes formellt att den skulle vara bebyggd med en ståndsmässig och välskött mangård. I takt med att marken såldes eller gavs bort till adeln ökade fusket med byggena, ibland var det bara fråga om enkla torp där det bodde en fattig fiskare, till exempel på Träskö.

Nya markinnehav lades under den första frälsegården och på det sättet blev kolossala egendomar skattebefriade. Adeln tjänade allt mer på ägandet som blev en ren investering.

För adeln var det en fantastisk utveckling. Att äga en stor egendom innebar att ha en del av sin försörjning tryggad genom de bönder som betalade ränta. För bönderna var det nog mer blandat: de blev beroende av en husbonde istället för en av kronans fogdar och en del av dem miste äganderätten till sina arvegårdar. Men det fanns fördelar också, inte minst att de kunde slippa utskrivning i kriget.

För kronan blev situationen ohållbar när allt mer mark och stora skatteinkomster flyttades från kronan till adeln, som på 1680-talet ägde upp till 2/3 av Sverige. Samma utveckling skedde även i Stockholms skärgård. Adeln köpte eller fick allt fler av öarna som slogs ihop till jättelika egendomar där bön­derna försörjde herrefolket.

Fiske

Att bo på öarna i skärgården har alltid krävt mångsyssleri, då som nu. Fisket var basnäringen och en förutsättning för överlevnad för de flesta. Jordbruket var magert och räckte inte långt, det fungerade oftast som ett komplement tillsammans med jakt på säl och sjöfågel. Det var fisket som ställde maten på bordet.

Under 1600-talet växte Stockholm snabbt och även om borgarna själva fiskade lite, var staden beroende av försörjning utifrån. Skär­gårdsbönderna levde i hög grad på att sälja levande, nyfångad eller saltad fisk till stadens invånare. Fjällfisk och torsk såldes direkt mot kontanter till besökande fiskköpare som hade ett nätverk av handelsplatser i skärgården. Det var enklare för skärgårdsbönderna att sälja fisken levande vid en sådan handelsplats än att själva transportera den till staden. På höstarna reste de också till andra städer vid Mälaren och i inlandet för att sälja eller byta saltad fisk mot spannmål.

Med flera generationers erfarenhet av skär­gårdsfiske i ryggen skedde fisket med otaliga redskap och metoder, var och en lämpad för en viss plats, fångst och årstid. Det viktigaste och mest givande fisket var det som bedrevs på utskären eller fiskeskären. Där var tillgången på fisk, särskilt strömming, oftast utmärkt.

Hemma på gården skedde fisket mer till husbehov, även om det ibland blev ett överskott som kunde säljas eller bytas. Strömming, gädda, abborre, sik, braxen och id var de vanligaste fångsterna i hemmavattnen. Fisken saltades eller såldes färsk, ibland till och med levande till fiskköpare med sumpskutor.

På skäret

För att ha nära till utskärsfisket var bönderna tvungna att under långa tider bo på någon närbelägen ö eller kobbe och med tiden uppstod regelrätta byar på de yttre skären. Här bodde de med en del av sitt gårdsfolk under stora delar av sommaren, från pingst till slutet av september var skären befolkade, men fisket skedde huvudsakligen i maj–juni och augusti–september. I juli var det många som återvände till hemöarna för att hjälpa till i jordbruket.

Utskärsfiske hade pågått i alla tider och kronan hade fått upp ögonen för den lönsamma verksamheten redan på 1200-talet. Därför gjorde staten anspråk på skären och började ta ut skatt av fiskarena. Gustav I bestämde att avgiften till staten skulle vara var femtonde tunna väl förvarad fisk. Fiskeskären kom att kallas kronofisken och var en sorts allmänning till havs.

Om livet hemma präglades av enkelhet och hårt arbete, var det än mer av samma vara på fiskeskären. Bostäderna bestod av små, enkla bodar med hårda britsar och en eldstad. Man bodde många personer på små oskyddade kobbar, tätt inpå varandra.

Reglerna för dem som deltog i fisket var också noggranna för att upprätthålla ordningen. 1450 instiftades en fiskestadga på Huvudskär, vilket var skärgårdens största kronofiske fram till början av 1700-talet. Stadgan kom så småningom att gälla på alla fiskeskär.

På Bartolomeidagen 1450 kom kung Karl Knutsson Bondes sändebud Erengisle Nilsson till Huvudskär och stadfäste stadgan. Under de följande århundradena utvecklades den med fler regler och i slutet av 1600-talet omfattade den 75 paragrafer.

På varje fiskeskär fanns en hamnfogde som övervakade att stadgan följdes. Han skulle också se till att god moral och ett kristet leverne upprätthölls och att det varje söndag hölls gudstjänst. Hur det förhöll sig med det kristna levernet i praktiken är tveksamt, någon anledning till att ha hamnfogde och regler måste ju rimligen ha funnits.

I slutet av varje säsong hölls hamnstämma och av bevarade protokoll framgår att bråk och sedeslöst leverne förekom. Stämmorna hade karaktär av räfst och rättarting och då skulle sommarens eventuella försyndelser rannsakas och betalas.

Fångsten bereddes ute på skären. Efter en enkel rensning saltades fisken och lades i trä­tunnor. När sommaren var slut fraktades bytet tillbaka till hemgården där familjen skulle liv­nära sig på det under vintern. Men oftast blev det ett stort överskott som var skärbondens bytes­vara och valuta.

På Matsmässodagen, den 21 september, las­tades storbåtarna med tunnor och fjärdingar och seglades eller roddes in till fastlandet. På marknadsplatserna byttes sedan fisken mot säd och annat som behövdes över vintern.

Skärfolket kunde åka långt med sin dyr­bara och eftertraktade fångst. De största ström­mingsmarknaderna låg vid Skepthammars kyrka nära Gimo i norra Uppland och vid Österåkers kyrka, i synnerhet besökt av fiskare från Möja och Värmdö. Vissa tog sig så långt som till Enköping och Arboga. Skärkarlarnas saltströmming var mycket efterfrågad och hade ett högt pris. Mot en tunna saltströmming bytte skärgårdsbönderna till sig två tunnor råg eller korn.

Hur många fiskeskär som en gång fanns i Stockholms skärgård är okänt. Under 1600- och 1700-talen privatiserades många av dem, bland andra Huvudskär, och de kallades där­efter för hamnfisken. Åren efter 1719 minskade ­skärfisket betydligt till följd av ryssarnas krigsaktiviteter i skärgården men det blev aldrig lika stort som före ryssarnas anfall 1719. Hela skärgårdens infrastruktur med fiskeredskap, båtar och brygganläggningar slogs bokstavligen i spillror eller gick upp i rök.

År 1739 utarbetade direktören för lant­mäteriet, Jacob Nordencreutz, en karta över Stockholms skärgård. På denna finns tolv kronofisken utmärkta: Stora Nasan eller Stor Skiärgården, Naselöga kubbarna, Lilla Nasan eller Utnasan, Swenska Högar, Biörkskiär, Hårsten, Grönskiär, Brand, Halfskiär, Bytta eller Bylta söder om Biskopsön, Norsten – förr Nogesten – och slutligen Borgen som ligger mellan Utö och Huvudskär.

Därtill fanns sju privata hamnfisken: Gillöga, Hufwudskiär, Sarlöga, Ålarhamn eller Storskiär, Gränd, Mällsten och Wijksten. Sammantaget fanns vid denna tid alltså åtminstone ett tjugotal fiskeskär i skärgården.

Antalet fiskare på varje skär varierade. På de minsta fanns bara ett par fiskarfamiljer medan de största kunde ha uppemot ett fem­tio­tal fiskare med gårdsfolk, sammanlagt ett hundratal personer eller mer.

Hemmavid

Från september till april höll sig öborna hemma vid gården och ägnade sig främst åt jakt och husbehovsfiske. På våren fanns det gott om säl som låg och solade på klipporna och sjöfågelsträcken bredde ut sig över fjärdarna. Sälen, som även jagades om hösten, var en självklar del av skärgårdsbornas kost och hushåll.

Särskilt uppskattad var vikarsälen som klubbades ihjäl när den om våren låg och solade på klipporna efter den långa vintern. Den var svår att upptäcka och hade en förmåga att försvinna innan jägaren hann klubba ihjäl den. Därför lindade jägarna in årorna i tyg under sälrodden för att inte varna den sovande sälen med gnissel och oljud från årtullarna.

Jakten på sjöfågel var också omfattande och viktig för hushållet. Östersjön och Stockholms skärgård är viktiga fågelområden för hela Euro­pa och hit kom stora mängder sjöfågel, framför allt på våren. När de stora sträcken kom spände skärfolket upp nät med hjälp av långa stänger i trånga sund. Då kunde det bli stora fångster, framför allt av alfågel som passerade på väg mellan de yttre och inre skären om morgonen och eftermiddagen. Fångsterna var så stora att de små liven utgjorde en viktig del av kosten och till och med kunde räcka till försäljning.

Att plocka ägg och dun var också populärt, så pass att äggplockning förbjöds 1762, även om efterlevnaden av förbudet inte verkar ha varit så god. Särskilt begärliga var storskrakens ägg och man satte ofta upp skrakholkar som sedan obarmhärtigt plundrades när honan lagt sig att ruva. Sådana skrakholkar finns fortfarande kvar i skärgården, till exempel vid Möjaström, men behovet av att plundra dem har minskat och skraken får numera ha sina ägg ifred.

Jordbruket var det inte mycket bevänt med, i synnerhet inte i de yttre delarna av skärgården där öarna är steniga och jorden mager. Befolkningen fick utnyttja de jordplättar som fanns eller kunde brytas. I jämförelse med jordbruken på fastlandet var skärbondens åkrar både små och snåla.

Ofta odlades något i minsta lilla skreva. I en storskifteshandling från Harö 1769 sägs till exempel att öborna "tillvaratar gräset på varje holme hwar uppå finnes den ringaste fläck af gräswäxt att slå". Ängarna var ofta bevuxna av träd och buskar, dels för att ge gräset skugga och dels kunde djurens vinterfoder drygas ut med löven.

På 1630-talet hade till exempel två bönder på Runmarö tillsammans 4 ½ tunnland åker att odla. De fick ihop tjugo lass hö för att vintertid utfordra sina husdjur: fjorton nötkreatur, sexton får och nio getter. Dessutom förekom ett antal höns och svin. Djuren blev nog inte så feta.

På Värmdölandet, som hade de bästa jord­bruksmarkerna i skärgården, hade varje brukare i snitt åtta tunnland åker vid samma tid. Även detta är blygsamt jämfört med jordbruken i inlandet och inte ens på Värmdö kunde någon gård helt och hållet täcka sitt eget behov av jorbruksprodukter. Bönderna var beroende av att byta till sig spannmål och andra jordbruks­varor mot något annat och då kom fisket och jakten väl till pass.

Skärens gårdar

I det småskaliga och skurna landskapet byggdes gårdarna efter naturens förutsättningar. Regel­bundna gårds- och byformationer, som ofta fanns i inlandet, var ovanliga här ute. Istället låg husen utspridda där det fanns möjlighet att bygga, vilket idag ger ett charmigt och levande intryck.

Genomgående för den bebyggelse som fanns i skärgården i början av 1700-talet var den omedelbara närheten till vattnet. Helst byggdes gården på hällarna i en vik eller mar. Då tog den inte upp värdefull jordbruksmark och det gav en bra hamn med skydd mot vind och väder samt en viss trygghet mot härjande fartyg. Men den tryggheten var mest en illusion, vilket senare skulle visa sig.

Annars var både boningshus och uthus av samma utformning som på fastlandet. Par­stugan var den vanligaste bostaden och om det behövdes plats för fler när barnen växte upp, byggdes enkel- eller sidokammarstugor. Dessa kom också att bli de vanligaste bostadshusen vid alla de torp och backstugor som tillkom under 1600- och 1700-talen.

Liksom på fastlandet hade varje byggnad sin egen funktion och det byggdes ett hus för varje behov. Därför hade gårdarna många olika byggnader med olika utseende. I byn Norra Evlinge på Värmdölandet hade exempelvis varje gård i genomsnitt femton uthus.

Byggnaderna var timrade och obehandlade utom då det gällde enklare uthus som byggdes av plank. De målades aldrig, den rödfärg som idag finns på vart och vartannat hus hade ännu inte kommit i bruk. Husen hade därför en grå patina som gjorde att de smälte in perfekt mot havet och hällarna. Vem hade för övrigt haft råd och tid att måla husen?

Boningshusen var alltid en våning höga. Ofta var det lågt i tak och mörkt inne eftersom fönstren var både få och små. Taken var täckta av torv, bräder, halm eller vass.

Skicket på byggnaderna varierade naturligtvis. Det var viktigt att hålla dem från förfall, men annars var de utseendemässigt långt ifrån de romantiserade torp vi kan se idag, såväl i skärgården som i inlandet. De låga grå husen var slitna av väder och vind och gårdstunen var vildvuxna eller hårt slitna.

På de platser där det var ont om bra lägen samlades gårdarnas boningshus medan uthusen lades i gårdens eller byns utkant. Vid hamn­lägena var det vanligt med ett gemensamt sjöviste eller strandgård där byborna förvarade redskap som hörde till jakt och fiske. Där fanns också bryggor och galgar för att hänga not och ryssjor, liksom gistgårdar till andra nät.

Friskare men hårdare

Livet i skärgården skilde sig på flera sätt från det som levdes i städerna eller av bönderna i inlandet. Det omfattande fisket kombinerat med närheten till huvudstaden och gårdarnas isolering hade fördelar. Invånarna var mindre känsliga för missväxt och sjukdomar och medellivslängden var något högre i skärgården än i inlandet.

Men tillvaron var också hårdare på andra sätt. Skördarna var små och mycket tid fick tillbringas till sjöss med fiske, oavsett väder och ibland med stor risk för liv och hälsa. Vintrar och höstar måste ha varit rent fruktansvärda många gånger.

Liksom på andra håll var det vanligt att bönder blev av med sina gårdar för att de hade skulder till markägaren, i allmänhet en adels­person eller kronan. Hur illa det kunde vara ställt framgår av ett protokoll från Värmdö häradsrätts sommarting 1705.

Där redogörs för att sju hemman om sammanlagt tre mantal likviderades på Runmarö. Anledningen var att bönderna inte kunnat betala sina räntor, oftast ett par hundra daler silvermynt. Gårdarna blev så kallade skattevraks­hemman.

På större egendomar fanns en fogde som var anställd av markägaren och hade till uppgift att förvalta ägorna och inkassera skatter. Fogdarna kunde vara nog så burdusa och egenmäktiga. 1691 redovisar fogden på Runmarö, som var anställd av friherrinnan Fleming, att han hade beslagtagit sex kor, en kviga och tio får av bönderna som betalning för utestående skatte­skulder.

Följden av sådan nit blev naturligtvis att bönderna fick ännu svårare att betala sina räntor och många bönder blev av med sina gårdar på grund av obetalade skulder. Från Runmarö berättas att Jöran Mattsson i Södersunda hade ”med största Armod måst quittera Hemmanet” och Erik Larsson i Vitträsk drabbades av samma öde. Fogden, eller om det var friherrinnan själv, visade viss medömkan men skulderna skulle ändå kosta Erik livet. ”Han bekom till låns en Koo af de som blefwo pantade ifrån honom för Utlagorne, at få niuta Miölken af hänne öfwer Sommarn, men med första höstdag samma Koo at återlefwerera, det han ej har efterkommit, utan bortdrog och något der efter spordes döder”.

Men även fogden fick smaka på friherrinnans medicin så småningom. Han blev avskedad på grund av brister i redovisningen och hade därefter varken arbete eller tak över huvudet. Han fick det nu lika eländigt som de bönder han tidigare, på friherrinnans uppdrag, hade pressat pengar av.

I ett brev till friherrinnan bönfaller han ”att Hennes Nåde täcktes lembna mig så ycket höö, iag finge föda en hoh öfwer wintern, om iag någonstedes kan få den till förfars, elliest swelter iag och barnen ihiäl”. Om hennes nåd efterkom hans böner och hur det senare gick för honom känner vi tyvärr inte till.

Som nämnts tidigare skulle adelns gårdar vara bebyggda med ett ståndaktigt hus för att ge skattebefrielse, men det var si och så med efterlevnaden av den regeln. Den ovan nämnda friherrinnan Flemings gård Östanvik på Nämdö var kanske en rent skatteteknisk affär.

Friherrinnan bodde aldrig själv där och det är osäkert om det fanns ett ståndaktigt hus eller om hon ens satte sin fot på ön någon gång. Inventarieförteckningen från 1691 redo­visar i byggnadsväg endast ”12 nya dörar, 12 dörkarmar och 28 fönsterkarmar”. Om nämnda dörrar och fönster satt inmonterade i ett boningshus framgår inte.

Bohagets förnämsta inventarie var ”en Koppar brännvijns Panna med Tratt på” och i övrigt fanns tolv furustolar, ett holländskt stenfat och sex dito tallrikar. Dessutom fanns fyra hästar, en tjur, två får, sex lamm, tre getter och fyra höns, men de sköttes av arrendatorn.

Hårda vintrar och pest

I början av 1700-talet var umbärandena större än vanligt. Det nordiska kriget och Karl XII:s erövringståg över Östeuropa hade kostat ofantliga summor. Krigsmakten svalde åttio procent av kronans inkomster och kungens hov tog det mesta av vad som återstod. Men statskassan var barskrapad. Skeppsbyggare i Karlskrona strejkade eftersom de inte hade fått någon lön på flera månader. Till slut tvingades de tillbaka till arbetet under hot om dödsstraff.

I skärgården var vintern 1709 en av de kal­laste i mannaminne. Snön föll redan den nionde oktober föregående år och låg sedan till mitten av april. En ovanligt snabb snösmältning skapade missväxt, särskilt i norra skärgården där nöden var omfattande.

Skärfolket hade alltid tillgång till fisk men ofta brist på jordbruksprodukter såsom säd och rovor. Kreaturen fick dåligt bete den sommaren och nästa vinter saknades foder till djuren och mat åt människorna. Skärfolket svalt och blev sjuka, många djur slaktades, vilket försämrade förutsättningarna att klara sig genom vintern och kommande år.

Som lök på laxen drabbades Sverige hårt av den orientaliska pesten 1710. Först nådde den fruktade sjukdomen Östersjökusten. Genom flyktingar från de baltiska provinserna fördes smittan till Stockholm via Baggensstäket. När det fruktansvärda budskapet nådde rådet, bestämdes att vissa orter skulle bli karantänsplatser och att både passagerare och besättning från inkommande skepp och båtar skulle observeras under 40 dygn. Under tiden vädrades och röktes kläder och tillhörigheter grundligt.

Regeringen utfärdade en skärpt förordning vänd mot personer som kom från pestsmittade orter: ”Ingen, vare sig bönder i skärgården eller roddarepigor och andra, må understå sig slike personer att inpraktisera eller befordra och hysa, vid livsstraff tillgörande.”

Pestsmittade hus märktes med vita kors och ingen förutom läkare, präster och likbärare fick släppas in. Friska människor som bodde i pestsmittade hus hölls i början instängda, det var bara när det var ytterst nödvändigt som de kunde få gå ut. Vid dessa tillfällen fanns det föreskrifter som måste efterföljas, bland annat skulle männen ha en vit käpp i handen och kvinnorna en vit bindel över munnen, allt för att visa att de kom från ett hus smittat av den fruktade pesten.

Antalet döda ökade snabbt och snart räckte inte kyrkogårdarna till. Då kastades liken ner i stora gropar, till exempel båtsmanskyrkogården på Ladugårdslandet i Stockholm. Men till sist kunde dödgrävarna ändå inte få ner alla lik i ­jorden snabbt nog. På Katarina kyrkogård låg 170 lik på marken och ruttnade i en vecka.

Från huvudstaden spreds pesten med sjö­farten både åt norr och söder längs kusten, och via Mälardalen inåt landet. Kunskapen om hur smittan spreds var närmast obefintlig, även inom läkarkåren. År 1711 skrev Stockholmsläkaren Magnus Bromell en pestbok lämpad för fattiga. Hans råd var att blanda färsk kodynga med ättika, pressa ut saften och dricka några skedar av denna säkerligen vämjeliga vätska.

Pesten uppges ha dödat en tredjedel av Stockholms befolkning, cirka 20 000 personer. Först i början av oktober 1710 började smittan ge vika och det dröjde ända till nyåret 1712 innan Uppland ansågs fritt från smitta.

Möjligen klarade sig skärbönderna bättre än de som bodde i städerna, men ändå minskade befolkningen i skärgården under dessa år. I den lilla byn Öregrund i norra skärgården minskade antalet invånare från 431 till 370 under år 1710.

Från utskottsmötet på slottet kom följande utdrag, där representanter från de fyra olika stånden framförde sina klagomål: ”Bönderna är samt- och synnerligen så utarmade, att de varken kunna fulleligen betala sine utlagor, ej heller mer hava krafter att så bruka och hävda sina hemman, som tillbörligit är.”

Pesten slog hårt mot svenskarna och till­ståndet i landet var eländigt, med fattigdom och svält. Men ingenting är som bekant så dåligt att det inte kan bli värre. Och det skulle det snart bli, åtminstone för skärfolket längs ostkusten. Mycket värre.