TIDSBILD

BÖTE

I Stockholms skärgård förekommer ofta ordet böte som del av ett namn på platser eller öar. Vi kan nämna Högböte vid Möja, Stora Sandböte öster om Ornö, Nämdö böte och Bötsudden på Runmarö som exempel. Utöver dessa finns ett dussin till.

Platser med bötesnamn förekommer från Blekinge till Norduppland och ända in mot Karelen i Finska viken, men är starkt knutna till skärgårdarna, det förekommer nästan enbart i kustområdena.

Forskare har grälat om ordets betydelse i två hundra år. Det förekommer första gången i landskapslagarna från början av 1300-talet och där nämns tre olika sorters vakt som ska hållas i orostider: utvarþer, invarþer och byavarþer, med nutida ord ungefär utvakt, invakt och byvakt. Utvarþer kallas även bötis varþer. Se även Vårdkasar.

I vår tid anses ordet böte synonymt med vårdkase eller ett berg där det någon gång har funnits en vårdkase, men det är en ganska modern uppfattning som etablerades på 1930-talet och ifrågasätts av flera forskare.

Ordets ursprung är oklart, vilket är en del av förklaringen till att ingen med säkerhet vet vad det betyder. Vissa menar att det är ett låneord från tyskan medan andra tror på fornnordiska rötter, att det kommer från Dalarna eller att det har finskt ursprung.

Fram till 1930-talet fanns därför olika uppfattningar om betydelsen. Den vanligaste förklaringen var att det är ett tyskt låneord med betydelsen tända eld och att bötar var platser där det tidigare hade stått någon sorts signalanläggning för sjöfarten, som en föregångare till fyrarna. De antogs ha använts som hjälpmedel för sjöfarare att hitta i skärgårdens farleder.

En annan teori var att böte egentligen är ett finskt skärgårdsord som betyder högt berg, vilket har spridits till Stockholms skärgård och sedan vidare söderut till Blekinge. Och den tredje teorin var den som härskar idag: att böte var skärgårdens namn för en plats där det fanns en vårdkase – alltså en plats där man tände eldar för att varna landets befolkning för ett fientligt anfall.

Den senare teorin fick genomslag 1937 när forskaren Ivar Modéer publicerade “Namn- och ordgeografiska studier” i Uppsala universitets årsbok. Där gick han ganska summariskt igenom 94 platser med bötesnamn, från Karelen till Karlshamn. På ett svepande och närmast brutalt sätt sablade han ner teorierna om att bötar var hjälpmedel för sjöfarten liksom att ordet betyder berg. Istället argumenterade han med eftertryck för att böte “har haft betydelsen vårdkase” i skärgården. Och på den vägen är det.

Som lekman får man naturligtvis anpassa sig, men förklaringen ter sig inte helt logisk. Om berg där det har stått en vårdkase kallades böte, undrar man kanske varför det finns så många platser som heter Vårdkaseberget, Kasberget, Vårdberget, Vålberget etc. Är det två ord för samma sak?

På Carl Gripenhielms karta över skärgården finns ett antal vårdkasar utsatta, men ingen av dem har ett namn som innehåller ordet böte. Och omvänt: det finns många bötesnamn på kartan, men inget av dem är markerad med en vårdkase.

Likaså kan vi förundras över att de platser i skärgården där det anses säkert eller troligt att det har funnits vårdkasar heter Kasberget, Vålberget, Kummelberget och liknande. Ingen av dem heter något med böte, i alla fall inte idag. Undantaget är Bötesudden på Runmarö, men berget hette förr Runbo kase.

I den senare forskningen verkar det ske en återgång till tidigare teorier. 1987 menade Sigurd Fries att alla bötes-namn rimligen inte kan vara platser där det har förekommit kasar. Han lutar åt att begreppet avser ett högt berg, åtminstone i den finska skärgården, och att det har stått vårdkasar på en del av dessa berg. Ordet böte skulle då från början ha varit förknippat med vårdkasar, men med tiden har ordet snarare använts som berg.

I 2012 års upplaga av Namn och bygd, utgiven av Kungliga Gustav Adolfsakademien för svensk folkkultur, skriver språkvetaren Lars Huldén:

“Sammanfattningsvis vill jag hävda att ordet böte har tagits i bruk först efter vikingatiden längs Sveriges östkust och snart även längs Finlands sydkust. Bötena, som kanske i början skilde sig från andra vårdkasar, hade till uppgift att med ledungen som aktör säkra handelssjöfarten, men de markerade därmed också säkra sjövägar. När ledungen förföll och ersattes av en skatt, förlorade bötena sin särbetydelse. Ordet böte kan, såsom Rolf Pipping har föreslagit, vara en inhemsk bildning till lånordet böta ’göra upp eld’, men är snarare en tillskapad tysk term samhörig med ty. böten med samma betydelse. Ordet lever kvar i namn på höjder, dels sådana som en gång haft ett böte, dels sådana som aldrig haft det, men är dominerande i landskapet.”

Striden lär fortsätta.

FLER TIDSBILDER