TIDSBILD

 

SÄGNER OCH BERÄTTELSER

 
Enligt sägnen fick Olof Nilsson från Söderöra upp en lampkrona från Blidö kyrka i sina nät på Svartlögafjärden i mitten av 1700-talet.. Kronan ska ha sänkts i fjärden för att ryssarna inte skulle röva bort den. Olof lämnade tillbaka kronan till kyrkan där den numera hänger längst fram vid altaret. Notdragning i Stockholms skärgård, Axel Sjöberg..

Enligt sägnen fick Olof Nilsson från Söderöra upp en lampkrona från Blidö kyrka i sina nät på Svartlögafjärden i mitten av 1700-talet.. Kronan ska ha sänkts i fjärden för att ryssarna inte skulle röva bort den. Olof lämnade tillbaka kronan till kyrkan där den numera hänger längst fram vid altaret. Notdragning i Stockholms skärgård, Axel Sjöberg..

 

Av naturliga skäl var galärflottans framfart en skakande upplevelse för skärgårdsborna och det satte djupa spår i kulturen. Än idag berättas det om saker som ska ha hänt: varför en viss gård eller ö inte brändes, var det ligger ryssar begravda och glömda skatter som göms i sjöar eller marken. Sådana berättelser är ibland sanna och ibland överdrifter, kanske till och med rena påhitt. En del av dem är unika för en plats och person, andra förekommer över hela skärgården.

Här presenteras ett urval. De flesta kommer från norra skärgården och finns i boken Brända hemman Roslagen, men många förekommer även i den södra delen. De kommer att redovisas i Brända hemman Landen och Södertörn.

ÖBOR SOM VÄSNAS
På många öar berättas det om att befolkningen väsnades och skramlade med grytlock och kastruller när galärerna kom inom synhåll. Ryssarna ska då ha lurats att tro att det var svenska soldater som gjorde sig beredda att försvara gården eller ön och avbröt anfallet. Sägnen förekommer bland annat på Oxhalsö och Husarö samt i både Marum och Hummelmora på Ljusterö och likaså i Harg på Vätö och Sund på Värmdö. En alldeles egen variant av denna berättelse finns nedtecknad i Stefan Löfvings dagbok, där han skriver att han på egen hand skrämde iväg ryssarna på detta sätt vid Lindalssundet och därmed avstyrde ett anfall mot Vaxholm.

RYSSMASTERNA
En snarlik sägen berättas från Ljusterö där bönderna ska ha gömt sig i båtar i vattnet bakom en holme i Furusundsleden och rest åror eller långa stänger som såg ut som masterna på stora fartyg. Ryssarna ska ha antagit att det handlade om svenska fartyg och valde en annan väg. Platsen kallas fortfarande Ryssmasterna och idag finns där en fyr som har uppkallats efter den påstådda händelsen.

FREGATTEN PÅ SKANSHOLMEN
Kring Sandhamn kan man få sig en liknande berättelse till livs. Där har det berättats att befolkningen riggade höga stänger på den lilla Skanskobben söder om Korsö så att ön såg ut som en fregatt. Ryssarna skrämdes bort och samhället räddades på ett underbart sätt. Verkligheten bakom detta kan vara att försvaret byggde en mindre befästning på ön 70 år senare och att den hade höga master för att signalera.

MÅLADE STOCKAR
På Ljusterö och Husarö berättas det att öborna målade stora stockar så att de blev svarta och såg ut som kanonrör. Stockarna lades sedan på klippor med “mynningen” ut mot havet och avskräckte anfallet. På Husarö verkar varken slamret med grytor och låtsaskanonerna ha hjälpt eftersom öns gårdar brändes ner.

SKONADE KYRKOR
Tsar Peter hade uttryckligen förbjudit de ryska soldaterna att angripa kyrkorna, men i folktraditionen var det helt andra saker som gjorde att kyrkorna skonades. I Roslags-Kulla sägs det ha varit att ryssarna tyckte att kyrkans torn påminde om ryska lökkupoler och därför hade de inte hjärta att bränna den. I Nynäs ska socknens pastor, Olaus Weldt, ha gått ryssarna till mötes och bett dem att skona kyrkan. Bönen beviljades mot att de fick ta hans högra arm. I kyrkan finns fortfarande porträttet på den enarmade prästen.

LAPPEN PÅ BORDET
Den svenske friherren Otto Douglas togs tillfånga i slaget vid Poltava 1709 och övergick i rysk tjänst. Det förekommer påståenden om att han ledde den ryska galärflottan vid anfallet mot skärgården. Som stöd för det anförs att Sandemars säteri, där friherrens syster bodde, inte brändes. Istället fann någon en lapp på ett bord i huvudbyggnaden, med texten “Hade jag ej känt dig, visst hade jag bränt dig”. Samma sägen, med samma lapp, text och bord, berättas från Tullgarn. Andra sägner menar att Sandemar räddades av att allmogen slog tillbaka ryssarna vid Rysses backe.

DEN SJUKA GAMLINGEN
Soldaterna sägs ha haft order om att inte skada befolkningen. Det verkar ha varit si och så med det, många vittnesmål anger att svenskar togs som fångar och torterades. Men kanske finns det en sanning bakom detta. Från Alsvik på Yxlan berättas det att ryssarna stormade en av gårdarna och hittade en sjuk gammal gumma i köket. Istället för att bränna huset (och gumman) drog de vidare till nästa gård. Samma berättelse finns i Gärdsvik på Ljusterö och på Tjockö där en man som hette Bockste skonades på samma sätt. Å andra sidan sägs alla gårdar i både Alsvik och på Tjockö ha bränts.

DEN GODA MATEN
En liknande berättelse finns i Lingslätö på Björkö. När galärerna rodde in genom sundet vid Granö hade byborna flytt hemifrån och gömt sig i skogen på Assö. När de så småningom vågade sig hem igen fann de husen helt orörda. Enligt sägnen ska ryssarna ha hittat så mycket god mat i skafferiet att de ordnade en riktig brakmåltid och sedan for därifrån. En liknande berättelse finns på Väringsö vid Vettershaga. Där ska ryssarna ha övernattat i ett av husen och låtit det vara när de dagen därpå rodde vidare.

KVINNORNA PÅ GALÄRERNA
När ryska kosacker stormade fram genom skogarna på Björkö råkade de på två kvinnor från Vätö som de genast tog tillfånga. Kvinnorna tvingades sedan följa med på galärerna hela vägen ned till Norrköping och vi kan tänka oss vilka fasor de fick uppleva. Enligt en annan version påträffades kvinnorna på Arholma.

RYSSTALLEN PÅ GÄLLNÖ
När ryssarna anföll de fyra gårdarna i Gällnö by hade alla invånare flytt därifrån. Det berättas att de gömde sig uppe i en stor tall som sedan dess har kallats Rysstallen. Eftersom det var fyra gårdar bör det ha bott ett 30-tal personer i byn och det måste ha blivit trångt även i detta omfångsrika träd, men alla öbor kanske inte var kvar på ön. Enligt en annan version ska det ha varit en gammal gumma som snodde upp i tallen när ryssarna jagade henne.

RYSSGROTTAN PÅ SAXAREN
På Norra Stavsudda berättas det att öborna flydde till en grotta på grannön Saxaren. Även där bör det i så fall ha varit trångt, grottan är ungefär två meter bred, en och en halv meter djup och en dryg meter hög. Långt senare har det hittats en rysk kniv vid grottan, vilket på ett märkligt sätt anses stärka sägnen (men varför skulle byborna ha en rysk kniv?) och platsen har fått namnet Ryssgrottan.

LJUSKRONAN I SVARTLÖGAFJÄRDEN
Många berättelser kretsar kring kyrkorna, vilket är naturligt eftersom kyrkan spelade en stor roll i människors liv. Från Blidö och Söderöra berättas det att Olof Nilsson från Söderöra var ute och fiskade på Svartlögafjärden i mitten av 1700-talet. När han drog upp nätet var det fruktansvärt tungt, men han halade till slut in fångsten: en ljuskrona från Blidö kyrka. Blidöborna ska ha sänkt kronan i fjärden för att den inte skulle rövas bort av ryssarna. Idag hänger den åter på sin plats långt fram vid altaret i kyrkan.

RAGNHILD I RAMSMORA
På Möja verkar det ha bott en rasande vacker flicka som hette Ragnhild. En sägen berättar om hur två bröder tävlade om hennes gunst men hur det hela urartade så att en av bröderna övergav den andre på ett skär långt ute till havs. Brodern överlevde mot alla odds och hade dessutom med sig Havsfruns krona när han kom hem. Men Ragnhild är mer känd för att hon flydde undan ryssarna när de angrep Ramsmora, där flickan bodde. Hon sprang ner mot vattnet, slängde sin mössa i sjön och gömde sig bakom några stora stenar. De lättlurade ryssarna trodde att hon hade drunknat och ställde sig att kasta sitt vatten mot stenarna där Ragnhild gömde sig.

HUNDEN PÅ ARHOLMA
På en väggtavla i Geta på Åland berättas det att två kvinnor gömde sig i en skreva vid Båkberget på Arholma. De hade en hund med sig och när ryssarna närmade sig började hunden skälla. Kvinnorna ströp helt enkelt hunden och undkom upptäckt. Från Hummelmora på Ljusterö berättas en liknande sägen: där gömde sig byborna på en holme i Träsket och täppte till munnen på småbarnen så att de inte kunde skrika. Att denna berättelse motsäger berättelsen ovan från samma plats – att byborna skrämde iväg ryssarna med slammer – verkar inte spela någon roll.

DEN FLYENDE KAPLANEN
Tidigt på morgonen den 14 juli siktade kaplanen i Djurö, Johan Helistadius, 300–400 galärer på Kanholmsfjärden. Han väckte fru och barn och utan skor eller ordentliga kläder flydde de med sina värdesaker i en liten båt. En galär började jaga den lilla familjen söderut och det var med liten marginal som de hann rädda sig i land på Malmaön. De flydde från båten och lämnade alla sina saker, sedan gick de barfota hela dagen och natten genom skogarna, hukande i brandröken, omgivna av brinnande gårdar, skogar och högljudda ryssar. Exakt samma sak sägs ha drabbat kaplanen i Nämdö, Lars Peter Sandelius, samma dag. Men hans familj flydde till Dalarö.

DROTTNINGENS JAKTSLOTT
Många kungligheter hade jaktslott på olika platser där de jagade varg, björn och andra djur. Det sägs på Ljusterö att ryssarna brände ett jaktslott som hette Wadholma och låg någonstans i närheten av Marum, men den exakta platsen har aldrig återfunnits. Slottet ska ha tillhört drottning Kristina som tyckte om att jaga. Samma sak sägs på Värmdölandet, där jaktslottet ska ha legat i närheten av Väsby. Men ingen vet exakt var det låg. Även vid Östanå ska det ha funnits ett gammalt jaktslott på medeltiden, men det var långt innan ryssarna anföll skärgården.

SÄLSKYTTARNA
Det är oklart om de ryska båtarna någonsin kom till Svartlöga och Rödlöga, men det finns gott om sägner i ämnet. I en av dem sägs det att en mindre båt med ryssar, sex på varje sida i båten, närmade sig Svartlöga. Då låg det en gubbe med sälbössa på en skate (udde) och väntade på dem. När de kom nära sköt han en kula genom alla sex på ena sidan av båten och den måste vända. I andra versioner är det galärer som går på grund i de förrädiska vattnen och på Svartlöga ligger säljägare och skjuter på dem tills de tar sig loss och far därifrån. Liknande berättelser finns från Rödlöga.

TOMTEN PÅ MÖJA
Medan den muntliga traditionen på Möja gör gällande att alla gårdar på ön brändes ned finns motsatta uppgifter. Enligt officiella källor blev de två gårdarna i Ramsmora bara skövlade. Men sägnen berättar att den enda byggnad på Möja som lämnades var en loge i Ramsmora. Om denna loge berättas det att ryssarna flera gånger försökte tända eld på den, men att en tomte släckte elden varje gång. Till slut gav ryssarna upp försöken och lämnade logen.

BESVÄRJELSERNA PÅ LÅDNA
Från Lådna berättas det att befolkningen tog sin tillflykt till en basta (en byggnad där man torkade malt) av tegelsten. Det var så många därinne att där fanns inte mindre än sju vaggor. Sedan alla hade kommit i säkerhet och dörren var tillbommad gick en gammal trollkunnig gubbe omkring inne i bastan och läste besvärjelser. Ryssarna lyckades inte sätta eld på bastan och så stark var besvärjelsens makt att de inte heller lyckades bryta upp dörren.

SLAGET VID ILSHOLMEN
När ryssarna var på väg österut efter att ha bränt Norrtälje ska galärer ha gått på grund strax utanför Ilsholmen vid Vätösund. Ett batteri med dragoner som låg vid Eknäset ska ha skjutit fartygen i sank och dödat ett stort antal ryssar. Sundet mellan Ilsholmen och Vätö ska då ha varit så fullt av sjunkna fartyg och lik att man kunde gå torrskodd mellan fastlandet och ön, en sträcka på ett par hundra meter. Vid Eknäset finns lämningar av en skans och i vattnen utanför har det hittats vrak, men om det är lämningar av galärer är osäkert.

HORNSKALLEVIKEN PÅ YXLAN
Den lokala traditionen på Yxlan berättar att ryssarna drev ihop alla kreatur vid Yxlö ner mot stranden och att de slaktade djuren där. Köttet ska sedan ha hamnat i inkräktarnas grytor eller tagits ombord på galärerna – bara djurens skallar lämnades kvar. Platsen har sedan dess kallats Hornskalleviken. Samma berättelse finns på Yxlö i södra skärgården.

DRAMATIKEN VID RÄVSUND
Det saknas belägg för att de ryska soldaterna någonsin gick i land vid Väringsö och Rävsund strax utanför Vettershaga, men det finns gott om ryssugnar i trakten och flera berättelser. En av de mer spektakulära är att galärerna som landat vid Rävsund blev omringade av svenska fartyg. Men ryssarna hade “snappat” en lots från Östhammar som hade lyckats leda galärflottan i säkerhet undan de svenska fregatterna.

SKATTEN PÅ BOHOLMEN
På Svartsö berättas det att de som bodde i Svartsö by tog sin tillflykt till Boholmen i Storträsket medan de såg hur ryssarna brände och slog sönder deras hemman. På ön ska de ha gömt sina mest värdefulla ägodelar under en ek och vissa menar att skatten fortfarande finns kvar.

BEGRAVDA RYSSAR
På många öar och platser finns berättelser om hur ryska soldater dödades och begravdes. Få av dem har undersökts ordentligt, men hittills har inga stupade ryssar hittats.

STORKLOCKAN I RIALA
Försökte ryssarna stjäla storklockan i Riala kyrka? En rysk trupp skulle även ha kommit till Riala, och tagit sig före att hugga ned storklockan för att ta henne med sig. De hade hämtat en mängd spisved vid prästgården för att lägga under i den då öppna klockstapeln, och därigenom mildra fallet så att klockan ej gick sönder berättas det. Klockan bortfördes sedan med handkraft, men den uppretade allmogen satte efter ryssarna och återtog klockan. Det berättas även att en flock får i skogen bidragit till att skrämma ryssarna, som möjligen trodde sig vara kringrända och därför lämnade klockan i sticket.

TYRESÖ SLOTT
En spridd berättelse gör gällande att Gustava Gyllenstierna, som bodde på Tyresö slott, lurade ryssarna och räddade slottet. Hon ska ha monterat ner de höga takspirorna på slottet så att det inte syntes. Ibland sägs det även att hon satte eld på en del av skogen så att ryssarna trodde att gården redan stod i brand. Somliga menar att det var skogen på Luraholme som stacks i brand, en liten ö som ligger i Kalvfjärden och skymmer slottet, och att den därigenom har fått sitt namn.

KÄRINGHAMNAN PÅ KROKHOLM
C.J. Söderman, född på Möja 1846, berättade för historikern John Westin att en kvinna blev jagad av ryssarna när hon rodde utanför Södra Stavsudda. Med ryssarna hack i häl rodde hon för allt vad tygen höll in i sundet mot Getskäret, där det då fanns en smal vik som låg undanskymd bakom en bergknalle. Snabbt rodde hon in i den lilla viken, som sedan dess kallas ”Käringhamnan”. De förföljande ryssarna kände förstås inte till viken utan rodde förbi. ”Ryssarna trodde förstås att käringen hade trollat bort sig” menade Söderman.

MUSKÖ KANAL
Muskö består av två öar som har vuxit samman och idag finns det en kanal genom näset där sundet förr fanns. En lokal berättelse, som har fått stor spridning, gör gällande att det var ryska soldater som grävde den första kanalen 1719. De ska ha blivit instängda och belägrade av svenska fartyg i viken på insidan av ön och grävde då kanalen för att kunna ta sig ut.

RYSSES BACKE
På Gålö sägs det att lokalbefolkningen stoppade ett ryskt anfall på land vid Rysses backe och att platsen har fått sitt namn av detta. Kartor från 1600-talet visar dock att platsen hette Ryssetorp och Risse redan före 1719.