TIDSBILD

 

LASSE STÅLS LYCKTRÄFF

De dramatiska händelserna sommaren 1719 var naturligtvis en utmärkt grogrund för allehanda berättelser och vandringssägner. En del av dem är säkert överdrifter med en verklighetsbakgrund, till exempel de dråpliga berättelserna om Stefan Löfvings fräcka framfart. Andra berättelser är antagligen rena fantasier, men har ändå en given plats i historien.

En berättelse som lever kvar till våra dagar är den om hur grundet Lyckträff i Havssvalget fick sitt namn och om Lasse Ståls sagolika tur då han blev infångad av ryssarna och tvingades agera lots på en galär. Så här berättar Mats O. Gustafsson i Till Rors nr 4, 1927:

”Ryssarna behövde lotsar för att snabbt kunna ta sig förbi blindskär och grynnor i skärgården under 1719 års krig. Skärkarlarna fick ställa upp som lotsar – ryssen hade metoder att få dem med. Ett löfte om att egna stugan skulle sparas brukade räcka. Då Arholma brändes tog de Lasse Stål som lots. Stål hette han på grund av sitt oböjliga sinne, vilket de naturligtvis inte kände till.

Lasse fick order att föra den ryska galärflottan genaste vägen till Norrtälje. Det var genom Havs­svalget, sedan mellan Lidö och Tyfö och vidare genom Norrtäljeviken.

– Den vägen är omöjlig att fara, ljög Lasse. Det är för grunt.

Naturligtvis trodde ryssarna honom inte. De hade hela tiden lodat sig in mot kusten och där var överallt minst femtio meter, eller 28 famnar eller 168 fot, som man väl sade då. Det går sex fot på famnen. En famn är 1,7814 meter.

För att få den omedgörlige lotsen på bättre tankar hotade den lede ryssen med att använda honom som levande lod. Men Lasse Stål gav inte med sig. Tjugo meter lina fick han då och en järnklump. Tampen bands om hans vrist. Lodet knopades fast i andra änden. Ljög Lasse och det var mer än tjugo meter djupt skulle han följa med lodet mot botten. Var det grundare skulle han få dra sin färde i en liten jolle som sattes i vattnet.

Lasse Stål kastades överbord, lodet sjönk. Till ryssens omåttliga häpnad – och Lasses också – kunde han utan svårighet simma fram till jollen och ta sig ombord. För att markera det nyfunna grundet – för ett sådant var det – fäste han lodlinan i en av tofterna och kastade den över bord.

Ryssarna höll sitt löfte och lät honom ro hem till Arholma. Där berättade han om sin lyckträff och grundet ute i Havssvalget fick så sitt namn.

Att ryssarna sedan i alla fall tog sig till Norrtälje och brände staden är en annan historia. Den har berättats av kaplanen Johannes Unander som vaknade av att en brandgranat – en eldkula – kastades in genom hans fönster och hamnade i sängen, där han låg. Men det är som sagt en annan historia.”

Det är onekligen en underhållande berättelse som ger en till synes logisk förklaring till grundets namn, Lyckträff. Men bortsett från dess osannolika innehåll verkar den också strida mot kända fakta: grundet ligger norr om Håkanskär ganska långt öster om Arholma, knappast den genaste vägen till Norrtälje, och Arholma brändes flera veckor innan ryssarna närmade sig Norrtälje. Men det kan ju naturligtvis ha gått flera veckor mellan Lasses tillfångatagande och hans lyckträff.