TIDSBILD
PESTEN
Pesten drog fram genom Europa och Sverige flera gånger under 1600-talet och början av 1700-talet. Epidemin 1710 var en av de värsta i Stockholm. Etsning av Robert Pollard, Wellcome Collection.
Efter en inkubationstid på vanligen tre till fyra dagar debuterar böldpest med hög feber, frossa, huvudvärk, kräkningar och ibland diarré. Ångest är också ett vanligt symptom. Dessutom uppträder smärtsamma bölder, buboner, orsakade av inflammationer i lymfkörtlar, oftast i armhålor och ljumskar, men även vid käke och nacke. Lymfkörtlarna inflammeras tidigt, men bubonerna är oftast inte synliga förrän efter tre till fyra dagar. De kan gå tillbaka av sig själva, men drabbas ofta av varig nersmältning. Obehandlad har böldpest en dödlighet på 30 till 90 procent.
Pesten drabbade Sverige i mitten av 1400-talet och den gången lade farsoten hela landsändar öde. Andra pestepidemier bröt ut på 1500-talet och 1600-talet.
1709 spred sig en ny fruktansvärd pestepidemi från Turkiet norrut. Sommaren 1710 rasade pesten i Riga och i juni samma år kom farsoten med ett skepp från Riga till Stockholm.
Till en början blev det bara enstaka dödsfall, men i augusti fann myndigheterna att farsoten drabbat Stockholm på allvar. Sjukdomen hade hög dödlighet, vanligen dog 80 procent av de smittade inom tre dagar. Den smittade fick blåsor på huden, insjuknade i hög feber med yrsel och matthet och stora svarta bölder bildades på kroppen.
Myndigheterna utfärdade mycket stränga bestämmelser för att få bukt med farsoten. Skepp fick inte löpa in i hamn utan att först ligga i karantän i 40 dagar. Vid stadstullarna stoppades alla som inte hade sundhetspass.
Det beslöts om sträng karantän för dem som smittats. Om någon hade smittats i ett hus skulle det målas ett vitt kors på porten och det var bara läkare, präster och likbärare som sedan fick gå in.
Läkarna stod hjälplösa. De visste inte hur pesten spreds, men trodde att det kunde ha något med dålig luft att göra. Därför röktes det med enris i husen och tändes eldar på gatorna med enris och illaluktande ämnen som svavel och salpeter. Andra huskurer som förekom var att binda en padda om halsen och att konstant röka tobak. Försäljningen av lyckoamuletter var också omfattande medan kyrkan rekommenderade böner.
Doctor Schnabel von Rom, illustration av en läkare klädd i skyddande utrustning. Bilden beskriver en läkare i Italien men publicerades i Nürnberg 1656 av Paulus Fürst. British Museum.
Läkarna var naturligtvis en utsatt grupp som tvingades vara i närheten av de smittade för att undersöka och försöka bota dem. Därför hade de en anslående utstyrsel som bestod av en vaxad svart rock och en mask med en stor näbb där de förvarade örter som skulle rena luften som de tvingades andas. För ögonen fanns två hål med glas. Att se en sådan figur underlättade knappast för de smittade.
Under det halvår som pesten rasade som värst i Stockholm dog 20 000 personer, en tredjedel av stadens befolkning. Särskilda fattigkyrkogårdar inrättades där de döda lades i massgravar, utan ceremonier eller svepning. Myndigheterna föreskrev för landet i övrigt att de döda skulle ”jordas i backen” utanför städerna.
I dag vet vi att pesten spreds genom råttor, eller rättare sagt med råttornas löss och loppor. Detta förklarar varför pesten alltid rasade under varmare årstider. Fram mot vintern, då kylan satte in, dog råttornas parasiter och då upphörde också epidemin.
Med skeppsråttor spreds pesten längs hela kusten. 1711 blossade sjukdomen upp igen, främst i Blekinge och Skåne. I Karlskrona, som drabbades särskilt hårt, dog 6 000 människor.
FLER TIDSBILDER