TIDSBILD

 

STEFAN LÖFVING

 
Partigängare runt lägerelden, illustration av Carl Larsson ur Fältskärns berättelser.

Partigängare runt lägerelden, illustration av Carl Larsson ur Fältskärns berättelser.

En av de mer kända figurer som, åtminstone enligt honom själv, spelade en roll i det Nordiska kriget var spanaren och skrävlaren Stefan Löfving. Han blev känd då hans dagbok publicerades i slutet av 1800-talet. Berättelserna är måttlösa och passade in i den tidens nationalromantiska vurm och bilden av finländare som orädda, listiga, osentimentala och dådkraftiga.

Stefan föddes i Narva på julafton 1694 och när han var nio år flyttade familjen till Kexholm, nuvarande Priozersk, vid sjön Ladoga. Ganska snart hamnade han i den svenska kronans tjänst och blev sedan något av en legosoldat som fick uppdrag som spejare. När Sverige drevs västerut av den ryska armén följde han med, först till Finland, sedan till Åland och Sverige.

I sin dagbok beskriver han otaliga möten och konfrontationer med ryssar, där han alltid överlistar eller övermannar dem och avgår med segern, ofta med ett fett byte på köpet. Hans berättarstil får illustreras av följande utdrag ur dagboken:

”Hände sig ock att jag emot våren ärnade mig till Iniö, Tövsala kapell, och som jag anlände till byn om söndags morgon, då folket ärnade sig till Herrens hus, kom bud från Kolkko by, det ryssen där med en fänrik och 12 gemena huserade illa. jag ärnade strax mig begiva dit, men såg dem komma till kapellet, gjorde mig färdig med min kammerat volontären Ahock och slog fyra gemena och fän­riken på platsen. Min kammerat flyktade, men jag drev de andra på flykten, bekom fem stycken hästar och åtta hästlass med byte, ty jag följde dem efter till dess de alla slädar från sig lämna måste och med blotta hästar sig undan salverade; därav blev böndren helt förskräckta och tordes intet gny, i vilken by som jag anlände.” (Efter Eirik Hornborgs utgåva 1926.)

Det är helt följdriktigt att Löfving befann sig i Stockholms skärgård vid tiden för den ryska invasionen sommaren 1719. Var ska sleven vara om inte i grytan? Han hade i uppdrag av kronan att spana på ryssarna och rapportera deras rörelser. Han säger sig ha mött galärflottan på Ålands hav den 11 juli när ryssarna var på väg mot Söderarm. Han begav sig då till Furusund och sände bud till kungen varpå en mängd dignitärer ska ha kommit till honom för överläggningar. Dagen därpå for sällskapet till Rådmansö för att se den ryska flottan. Sedan bevittnade han när Furusund och Blidösund sattes i brand och blev jagad av ryssarna ända till Rävsund vid Väringsö.

Han höll sig sedan i trakterna av Djurö och när den ryska galärflottan kom tillbaka från sina attacker längre söderut, beskriver Löfving flera konfrontationer, bland annat en händelse vid Lindalssundet då han, som han själv beskriver det, på egen hand skrämde iväg en hel armada av ryska galärer (se Spektaklet vid Lindalssundet).

När ryssarna gav sig iväg hemåt säger Löfving att han stod vid den nedbrända båken på Söderarm och bevittnade deras avfärd. Därmed ska han ha varit både den förste och den siste att se galärflottan i skärgården.

Säkert finns det många riktiga uppgifter i Löfvings berättelser, men det är svårt att läsa om dem utan att dra på smilbanden.