TIDSBILD
KRONO, SKATTE OCH FRÄLSE
Idag är det vanligast att en gård tillhör den som brukar den och att skatten betalas till staten. Så har det inte alltid varit. Okänd konstnär, Östergötlands museum.
För att förstå de ägarformer som fanns under 1600- och 1700-talen är det inte bara viktigt att se till ägandet av marken, byggnaderna och jorden, utan att även väga in vem som hade rätt att ta ut räntan, skatten. Jordägaren hade äganderätt till gården och det som producerades och konsumerades på gården. Den som hade rätt att ta ut skatten kunde vara kronan eller en adelsperson. Beroende på vilka som ägde jorden respektive rätten till räntan fanns tre olika kategorier: krono-, skatte- och frälsehemman.
KRONOHEMMAN I denna kategori fanns gårdar där kronan ägde både jorden och rätt att ta ut räntan. Kronogårdarna beboddes oftast av bönder, kronolandbor, som betalade en avgift för att bruka gården, ungefär som ett arrende. Utöver denna avgift betalade bonden även räntan till kronan.
SKATTEHEMMAN I ett skattehemman ägdes jorden av bonden medan kronan hade rätt till räntan. Skattegårdarna beboddes alltså av självägande bönder. Om bonden inte kunde betala räntan till kronan kunde gården förverkas och tillfalla kronan, den blev ett så kallat skattevrak.
FRÄLSEHEMMAN Denna kategori omfattade egentligen två olika former. Den ena var gårdar där både ägandet och rätten att ta ut skatt tillhörde adeln. Frälsegårdarna kunde vara säterier, som beboddes av ägaren själv och var skattebefriade, så kallade landbohemman, som beboddes av bönder som betalade både avgift och ränta till adelspersonen.
Dessutom fanns en form där bönderna hade äganderätt till marken medan en adelsperson hade rätt till räntan, så kallade skattefrälse. De påminde om skattehemman med den skillnaden att räntan inte betalades till kronan utan till en adelsfamilj som hade fått skatterätten av kronan.
FLER TIDSBILDER