TIDSBILD

PASTOR HELISTADIUS FLYKT

Till slut kom fartygen över fjärden. Johan Helistadius slet med årorna och styrde den lilla skärgårdsekan söderut från Djurhamn medan han skräckslaget såg fartygen närma sig över Kanholmsfjärden. I all hast fick han bara på sig en brun nattrock innan han barfota föste med sig frun och de yrvakna barnen ned mot bryggan.

Båten var tungt lastad med hela familjen och deras värdesaker i bylten på durken. Den  gick trögt i vattnet och den snart 60-årige komministern lade hela sin tyngd bakom årorna som klagande knarrade mot relingen. Strax frigjorde sig en galär från flottan och styrde efter dem.

Med ett tidstypiskt mustigt språk och i en gammal svensk tradition att vända sig direkt till kungahuset skrev han senare till drottning Ulrika Eleonora. Där beskrev han sitt armod och hur han och familjen med en hårsmån klarade sig från ryssarna, men nu var helt utblottade och hjälplösa.

”D. 14 Julii nästl. kom fienden in uti Stora Harö-fiählen utanför Diurehambn med sine Galejor och stora Slupar bittida om morgonen wid pass till 3 el. 4 hundrade, seglandes alt ut j liniewijs, då en Galeja sätter effter mig med månge par åhrer både roendes och seglandes och mig uphinner wid Malmö ön, att iag måtte sättia i Land med min båt och icke utan största lifzfahra med mine barn måste taga skogen in och lämna alts ammans fienden i händer... ”

Han tog i en smula, komminister Helistadius, men det var kanske en del av hans persona. Han var inte Guds frommaste lamm, en obändig natur som lätt hamnade i tvister med andra och han stod inte på särskilt bra fot med konsistoriet. Han höll sig inte till budorden så som en guds tjänare bör. Kvinnan i båten var hans tredje hustru och han hade blivit avsatt från tjänsten som komminister i Gran eftersom han hade klått sin förra fru och begått äktenskapsbrott. Men att bli jagad över Nämdöfjärden av en rysk galär med 200 soldater ombord förtjänade han nog ändå inte.

Kanske borde han inte ha lastat båten så tungt. Kanske borde de ha gett sig av för flera dagar sedan, när vårdkasarna tändes. Anfallet kom ju inte som någon överraskning. De senaste åren var skärgården så full av flyktingar från öster att han inte ens kunde hyra sig en komministerbostad utan tvingades bygga sig en egen gård. Och ända sedan i våras visste de att ett ryskt anfall mot skärgården skulle komma.

Hade han inte själv alldeles de senaste veckorna – och i dramatiska ordalag – varnat den lilla flocken i kapellet i Djurhamn för att ryssarna hade samlat hundratals fartyg och 25 000 soldater på Åland för ett angrepp? Jo, det hade han nog. Och ändå satt han nu här med sin förtvivlade familj, i en trög och överlastad skärgårdseka och en rysk galär i kölvattnet. 

Medan jakten gick förbi Tegelhällan, Ålfiskarholmen och Hölö stod hans gård i Fjällsvik i lågor. Alla byggnader brändes ner till grunderna, allt av värde plundrades. Skördarna trampades ned, bryggorna slogs i flisor, näten skars sönder, redskapen och verktygen demolerades. Till och med järnspisen lyckades ryssarna förstöra.

Detta visste han naturligtvis inte. Han visste inte heller att de två andra gårdarna i byn drabbades av samma hemsökelse. Gårdar som det hade tagit generationer att bygga lades i aska på några timmar. Den ena efter den andra. När soldaterna var klara med ödeläggelsen på en gård drog de vidare till nästa, och nästa, och nästa.

Tranvik, Varmgärdet, Högbena, Skaft, Sollenkroka, Skarpö, Löknäs, Djurö, Tvärbenan, Bullandö, Kalvön, Sund, Boda, Stavsnäs, Barnvik, Malma, Fågelbro, Tavastboda, Fagerdal, Hässelmara, Östra Älvsala, Västra Älvsala, Klubben, Höl… Listan är lång.

Medan öarna stod i brand låg den svenska flottan innanför spärrarna vid Vaxholm och Baggens stäk. Det fanns knappt några krigsskepp kvar i Stockholm efter det långa nordiska kriget och att stoppa det massiva ryska anfallet på Ålands hav var helt uteslutet. Likaså vore det vansinne att ta upp kampen mot de grundgående och lättmanövrerade ryska galärerna i skärgårdens vindlande vatten.

”Det ska fan fara utom Vaxholm” sa Edvard Taube, befälhavare över Stockholms försvar och förskansade sig. Det viktiga var att försvara huvudstaden med de små resurser som fanns till hands, skärböndernas gårdar fick offras och ryssarna kunde härja fritt bland de försvarslösa fiskarbönderna. Det brann längs hela Värmdölandets, Fågelbrolandets och Ingarölandets stränder.

Kanske kryddade Helistadius brevet till drottningen, men det ger ändå en kuslig bild av familjens upplevelser utanför avspärrningarna. ”Fienden tog ifrån mig bååt och all min lilla egendomb sampt uppbrände min huus och gårdh, så att iag medh hustru och barn så när nakota och barfota komma undan allenast att behålla lifwet, och gingo wij sedan ett heelt dygn Natt och dagh medh mina barn i skogen emellan Ryssar och Eldar uthan mat och uppehälle.”

Vi kan föreställa oss den flyende familjen, illa klädda och barfota, utan mat och vatten, när de hukande skyndar genom Fågelbrolandets snåriga skogar, omgivna av brinnande gårdar och ryska soldater. Hur långt de fick gå den natten och var de till slut fick vila vet vi däremot inte. Det var en dryg mil genom skogarna till Strömma, den närmaste plats där de var säkra.

Helistadius upplevelser och öde var på inget sätt unika. Under några dagar i juli och augusti 1719 anföll och brände ryssarna över tusen och kanske närmare två tusen gårdar och torp på öarna och kusten i Stockholms skärgård, från Björkö i norr till Landsort i söder. Även minsta gård hade ett tiotal byggnader som gick upp i rök och på många håll brändes även skogarna. Det var bara gårdar på de stora öarna som klarade sig.

Det har kallats ”skärgårdskriget” men var långt ifrån något krig. Det var ett angrepp på oskyddade, försvarslösa och fattiga fiskare. Idag skulle vi kalla det en terrorhandling. Den syftade enbart till att sätta skräck i människor. Men det var inte första eller sista gången – det var så krig bedrevs och de berömda svenska karolinerna gjorde samma sak i Ryssland.

Uppskattningsvis blev tio till femton tusen skärgårds- och kustbor hemlösa och ruinerade under de dagar anfallet varade. Det motsvarade nästan en fjärdedel av Stockholms befolkning. Stadens gator, kloster och fattighus fylldes av flyktingar från öarna, men någon påtaglig hjälp från kronan fick de inte. Lite spannmål ur Stockholms magasin och några års skattefrihet var vad drottningen kunde erbjuda. Det långa nordiska kriget hade ruinerat statsfinanserna.

Det blev en hård vinter. De som fanns kvar på öarna bodde i skjul eller någon byggnad som hade undgått ryssarnas facklor. Värst var kanske att alla bryggor, båtar och fiskeredskap var förstörda. Det tog många år att komma igång med fisket igen, deras huvudsakliga försörjning, och det blev aldrig lika stort som före anfallet.

De ekonomiska förlusterna var enorma, ungefär två miljoner daler kopparmynt i Stockholms skärgård och 18 miljoner för hela kusten mellan Gävle i norr och Norrköping i söder. Det var mer än hela kronans inkomster samma år.

Mest, räknat i pengar, förlorade naturligtvis adelsfamiljerna, som vid den här tiden hade tagit över nästan hela skärgården. Den största förlusten så till vida gjordes antagligen av Gustava Gyllenstierna, änkefru till Carl Bonde, som ägde stora områden av Österhaninge och Tyresö. Hon upprättade en 23 sidor lång förteckning med den snärtiga rubriken ”Den skada, som fienden Ryssen igienom dess grufweliga och förskräckeliga Brännande och härjande uti Julii och Augusti Månader 1719 föröfwade på min Säthegård och Skiärjehemman uti Södermanland, Sotholms härad, Österhanninge och Töresöö Sockn med dess underliggande Capell Nämbdöen och Dahleröön”.

Detaljrikedomen i förteckningen är förbluffande, där minsta verktyg ned till en fil, värd 1 ¾ öre, finns redovisade. Gustava beräknar sin totalförlust till 320 000 daler. Dessutom noterar hon att härjningarna skulle komma att beröva henne framtida inkomster från bönderna i sex år, ett bortfall som beräknades kosta henne ytterligare 3 230 daler per år, enär ”bönderna måste hafwa frijhet för det dhe upbygga hemmanen”.

Även annat välbeställt folk redovisade stora förluster. Till exempel uppskattade Claes Bonde till Ekenäs sin förlust på Utö till 94 000 daler och Nicodemus Tessin, som förlorade Boo gård på Ormingelandet, hävdade en förlust på 53 810 daler.

Men de som drabbades hårdast var ändå allmogen, som förlorade allt de ägde. Deras förluster i daler räknat var kanske små jämfört med godsägarnas, men de hade å andra sidan inga andra tillgångar än de som just förlorats och dåliga förutsättningar att komma på fötter igen. De hade förlorat allt vad de under ett strävsamt liv bland skären lyckats bygga upp. De förstörda byggnaderna var den enskilt största förlusten, men även det plundrade och förstörda lösöret uppgick till avsevärda belopp för en enkel öbo.

”Inga Kläder hafwer iag att liggia uppå, intet huus att luta mitt hufwudh under, inga penningar att kiöpa alt sådant före; Så att iag intet weet, hwart iag mig i mitt älende wända skall, uthan först till Gudh och sedan till Eders Kongl:e Maijtt:z milda hiertelag emot Älendige meniskior” skriver Helistadius till drottningen och fortsätter: ”medh tröstrik försäkran och underdånig böön, Eders Kongl:e Maij:tt warder mig i min stora Nödh allerdånigst hielpandes, och medh någon upprättelse hugswalandes i Gudh, som alla potentaters hiertan i sina handh hafwer, han böje nu Eders Kongl. Maijttz hi-erta till barmhertighet emot mig fattige Prästeman.”

Kanske rörde hans trångmål, underdåniga smicker och lismande vid det kungliga hjärtat i drottningens bröst. Hur det än gick till skänkte Stockholms magistrat honom tjugo daler silvermynt och kanske fick han några kannor vin till nattvarden.

Kapellet i Djurhamn hade skonats från elden men användes enligt den lokala traditionen som stall av ryssarna. Men fiskarbönderna och Helistadius fick börja om från början, utan bostad, ladugård, sjöviste och boskap. Ändå reste sig gårdarna snabbt ur askan. Nya timmerhus byggdes på de gamla grunderna och till våren 1720 såddes åkrarna med det utsäde som fanns. Båtarna och näten lagades, nya redskap och verktyg tillverkades. I skattelängderna bara några år senare finns de flesta gårdar igen och katastrofen nämns knappt med ett ord.

Men i folkminnet satte det djupa spår. Den urgamla rysskräcken fick vatten på sin kvarn, nya uttryck myntades, sägner uppstod och platser där förfärliga saker skulle ha hänt fick namn efter ryssarna. Även kronans svek mot skärgården sommaren 1719 lämnade en bitter eftersmak som kanske finns kvar än idag.

Strax innan han mötte sin skapare 1721 hann komminister Helistadius ta sig en fjärde hustru, jungfrun Catharina Åkerblom från Sollenkroka. Dessförinnan lämnade han även in en noggrann redovisning av sina världsliga förluster till myndigheterna. Där tog han, förutom bostaden och gården, även upp kreatur och diverse persedlar, allt ifrån ”en Biblia och månge andre Böcker som en Prästeman mycket angelägne äro” till ”nödwändige och tarfwlige husgerådhzsaker”. Även värdeföremål, såsom en silverbägare om sju halvstop, några tenntallrikar samt ”brudkläder och Skrud” till 200 daler.

Kanske fanns dessa dyrbarheter bland byltena på durken i hans långsamma lilla båt när han övergav den på stranden vid ”Malmön ö” och hamnade i händerna på några ryska galärroddare. Och kanske finns de kvar än idag någonstans i ett ryskt magasin, museum eller hushåll.

Det är ett dystert och hjärtslitande vittnesmål som Helistadius ger oss. Tyvärr förlorar det lite i trovärdighet av att samma berättelse har nedtecknats på Nämdö. I den versionen är det emellertid kaplanen i Nämdö Lars Peter Sandelius som råkar ut för exakt samma sak och samma dag dessutom. Den enda skillnaden är att galärerna syns på Pilkobbsfjärden och att han ror till Dalarö, varifrån hans barfotafamilj tvingas gå till Stockholm. 

En annan omständighet som ger oss visst huvudbry är att kaplanen enligt uppgift såg galärerna på Kanholmsfjärden tidigt när han när han var hemma i sin bostad. Men han uppger också att gården låg i Fjällsvik och därifrån är det svårt att se fjärden, för att inte säga omöjligt. Hela Skarpö ligger i vägen. Och att ro från Fjällsvik söderut till Malmaön verkar inte särskilt logiskt för den som vill fly.

Sannolikheten att båda berättelserna är sanna får nog anses som liten eller obefintlig. Kanske förekommer den på fler platser, liksom andra sägner om gårdar som skonades av den ena eller andra anledningen. Kanske får vi klarhet i det en dag, men under tiden skadar det inte att en bra historia upprepas. 

Johan Helistadius brev till drottning Ulrika Eleonora

Stormechtigste Allernådigste Dråttningh Den store och iblandh menniskior oförliknadh barmhertigheet, mildhet och Warkunsamhet, hwarmedelst Eders Kongl. Maijtt de Nödhlidande omfambnat hafwer, låckar mig fattige och nu aldeles usle Prästeman inför Eders Kongl:e Maijtz höga Kongl:e Trohn att nedfalla, medh bittra tårar mig beklagandes, huru såsom iag, som wijdh Diurhambnd försambling uthi skiären och stora skepleden i många åhr Predikant warit, nu aldeles sistleden tijsdag el:r de 14 juli är af Ryssen totaliter ruinerat worden, i ty att fienden tog ifrån mig bååt och all min lilla egendomb sampt uppbrände min huus och gårdh, så att iag medh hustru och barn så när nakota och barfota komma undan allenast att behålla lifwet, och gingo wij sedan ett heelt dygn Natt och dagh medh mina barn i skogen emellan Ryssar och Eldar uthan mat och uppehälle. Och äger iag nu ingen book mera att läsa uthaf, inga kläder åth mig, min hustru och barn. Gudh wällsigne Eders Kongl:e Maij :tt, som mig fattige Prästeman till uppehälle 20 Plåtar allernådigst meddelt hafwer, af hwilka störste delen i denne dyre tijden äro redan till födan uthgångne. Inga Kläder hafwer iag att liggia uppå, intet huus att luta mitt hufwudh under, inga penningar att kiöpa alt sådant före; Så att iag intet weet, hwart iag mig i mitt älende wända skall, uthan först till Gudh och sedan till Eders Kongl:e Maijtt:z milda hiertelag emot Älendige meniskior, medh tröstrik försäkran och underdånig böön, Eders Kongl:e Maij:tt warder mig i min stora Nödh allerdånigst hielpandes, och medh någon upprättelse hugswalandes i Gudh, som alla potentaters hiertan i sina handh hafwer, han böje nu Eders Kongl. Maijttz hierta till barmhertighet emot mig fattige Prästeman. Gudh i himmelen beder iag trol:n, han wille bewara Eders Kongl:e Maijttz ifrån alt ondt, sampt bekröna Eders Kongl:e Maijtt medh all timmelig och Andelig Wällsignelse, Och iag fattige Prästeman, som Eders Kongl:e Maijttz höga Nådh aller underdånigs t afwachtar förblifwer Stormechtigste Allernådigste Dråttningz Eders Kongl:e Maijttz Allerunderdånigste Troplichtigste Tienare och Troinnerlige förebediare in i döden

Johan Helistadius v.d. minister in Diurhambn.

Texten har publicerats i Värmdö skeppslags fornminnesförenings årsbok 2018–2019 samt i Skärgård Nr 98, april 2019.

FLER TIDSBILDER