TIDSBILD

 

JORDEN DE ÄRVDE

 
Jordbruk i havsbandet, Hummmelskär. Axel Sjöberg, 1900. Nationalmuseum

Jordbruk i havsbandet, Hummmelskär. Axel Sjöberg, 1900. Nationalmuseum

 

Att äga mark och egendom har alltid varit ett sätt att skaffa sig makt och levebröd. Redan under järnåldern gjordes skillnad mellan en odalbonde med egen mark att bruka, löske män, som saknade fast boplats och trälar. Odalbonden hade fått sin mark genom ättearv – odal – vilket gav honom rätt att bruka den. Denna ordning har antagligen funnits mycket länge.

För att odalrätten skulle gälla krävdes att marken brukats av bondens förfäder, ofta i många generationer. Den norska Frostatingslagen, från början av 1200-talet, anger att ”ingen man får jord som odal förrän tre förfäder ägt den och den kommer under den fjärde utan avbrott”. Odalrätten gällde bara brukandet av jorden. Marken och rätten att bruka den var knuten till ätten och kunde inte säljas hur som helst. Därmed var det inte en äganderätt, utan kan snarare ses som en nyttjanderätt.

Kronan försörjdes genom ett system av ett hundratal kungsgårdar runtom i landet, under samlingsnamnet Uppsala öd, dit bönderna lämnade tionden i utbyte mot beskydd. Men snart infördes en skatteskyldighet på den tidigare fria jorden som också kunde säljas eller överlåtas som egendom.

Under medeltiden ålades bönderna att betala allt fler skatter till kronan, samtidigt som kungen tog sig friheten att ge bort obrukad mark till adelsmän. Skatterna kallades ränta eftersom kungen ansåg sig vara den rättmätige ägaren till all jord, och skatten egentligen inte var annat än kungens ersättning för att andra fick använda hans mark.

I samband med reformationen 1527 och Gustav Vasas reduktion fördes stora delar av kyrkans egendomar och rätten att ta ut tionden över till kungen. Det rättfärdigades av att kungen efter reformationen var kyrkans överhuvud och därför var kyrkans egendom hans. Gustav Vasa fastställde en gång för alla kronans rätt till all outnyttjad mark då han 1542 deklarerade att ”Sådana ägor som obyggda ligga höra Gud, oss och kronan till”.

Kronan hade länge varit beroende av stöd från adeln och i utbyte fick de vissa privilegier. Ett sådant var befrielse från att betala skatt på sina egendomar, de blev ”frälse”. Ett annat var att de fick egendom eller rätten att ta ut skatt av bönder som betalning för tjänster, vanligen utförda i krig eller inom administrationen.

Under 1600-talet var kronan särskilt givmild mot adeln. Stormaktsbygget krävde stora insatser av adeln och vid mitten av 1600-talet kontrollerade adeln två tredjedelar av Sverige. Den lilla släkten Oxenstierna, som bestod av ett 80-tal personer, ägde 560 gårdar. Merparten av landets mark låg i händerna på ett litet antal skattebefriade släkter som rakade in böndernas skatter och kronans inkomster rasade.

Detta var naturligtvis inte hållbart, det undergrävde kronans makt och ekonomi. När Karl X Gustaf blev kung 1654 upptäckte han att statens finanser var i kris och påbörjade den största reduktionen av adelns egendomar – all mark som någonsin tillhört kronan kunde tas tillbaka. Reduktionen fullföljdes av Karl XI och upphörde 1700. Då hade kronan återtagit mycket stora landområden och återställt landets finanser.