TIDSBILD

HEMMAN OCH MANTAL

I början av 1600-talet var Sverige inblandat i stora krig i Europa och kronans behov av pengar var stort. Därför bestämdes det att alla landets gårdar skulle betala en skatt i förhållande till gårdens storlek och tillgångar. Lantmäteriet bildades och myndigheten skickade ut lantmätare som inventerade landets gårdar på skattläggningskartor.

På dessa vackra kartor – en sorts inkomstdeklaration – ritades gårdens ägor in och i en ruta, en Notarium explicatio, noterades jordens kvalitet, hur mycket som skördades, hur stora betena var, till och med var båthusen låg. Stora delar av skärgårdens gårdar kartlades på 1630- och 1640-talet, främst genom den produktive lantmätaren Sven Månsson.

En jordbruksfastighet som hade bokförts i kronans jordeböcker kallades för ett hemman. Varje gård fick ett så kallat mantal som speglade gårdens ekonomiska bärighet och bestämde hur mycket ränta, eller skatt, brukaren skulle betala för gården. I början av 1600-talet fick en gård som kunde försörja en medelstor familj mantalet 1 (ett) och betalade full skatt, för det mesta i form av fisk, ved, dagsverken, spannmål och liknande. Mindre gårdar fick lägre mantal och betalade lägre skatt.

Talet baserades inte bara på en värdering av fastighetens areal utan även markens be­­skaff­enhet och produktivitet. Åkrar, ängar, hagar och skogar ingick i beräkningen, liksom fiskevatten. Fisket var dock svårt för statsmakterna att värdera eftersom det inte gick att mäta hur mycket fisk som fanns och påfallande ofta uppgav skärgårdsbönderna att fisket var dåligt.

Genom delning av gårdarna skedde så småningom en förändring i beräkningarna. Många gårdar fick ett halvt mantal eller till och med ett kvarts, men kunde ändå bära sig. I skärgården ansågs allmänt att små gårdar kunde vara bärkraftiga tack vare fisket.

FLER TIDSBILDER