TIDSBILD

 

TIGGERI

 

Kungl Maj:ts nådiga stadga och förordning angående ett rasp- och spinnhus inrättande i Stockholm. Daterad Stockholm den 21 oktober 1698.

Att tigga för sitt uppehälle har nog skett i alla tider. När det finns förmögenhetsskillnader i samhället så uppstår också tiggeri. I småskaliga lokala samhällen med få tiggare har fenomenet accepterats och under medeltiden fyllde tiggarna en social funktion där den som gav en allmosa både fick välsignelse av gud och möjlighet att visa sitt välstånd. Tiggeri sågs som ett fullt legitimt sätt för fattiga och funktionsnedsatta att försörja sig.

Men acceptansen minskade i takt med att befolkningsmängden och antalet tiggare ökade. Under 1500-talet började man göra skillnad mellan “goda tiggare” och “onda tiggare”. De goda var de som på grund av sjukdom, ålder, skador eller lyten inte förmådde att arbeta, bruka jord eller försörja sig på andra sätt. Men det stora flertalet ansågs vara onda. De tiggde för att de var lata och slöa.

Sedan dess har tiggeri förknippats med en misstanke om att tiggare kanske inte är fullt så fattiga som de verkar. Det har ofta ansetts att en del av dem kanske är organiserade i ligor som tjänar mycket pengar på att tigga.

Deras yrkesteknik byggde ofta på att visa upp lyten och svaghetstecken, vilket gjorde att medborgarna utvecklade en misstanke gentemot tiggarna, att de eventuellt bara låtsades vara skadade och fattiga, för att bli framgångsrika. Denna misstänksamhet har varit tiggarnas ständiga följeslagare genom årens gång.

Tiggarna kunde ibland och på vissa håll bli så många att de nästan framstod som en egen yrkeskår och till slut blev de ett problem. De första systematiska försöken att dämpa tiggeriet kom på 1500-talet, då kyrkan utfärdade tiggarordningar som reglerade vilka som fick tigga.

Under 1500- och 1600-talet tog statsmakterna och städerna ett allt större ansvar för att reglera tiggandet och det infördes olika former av tiggarförbud. De “goda tiggarna” skulle tas om hand genom fattigvård och de “onda” skulle bestraffas. Därmed blev det möjligt att förbjuda tiggeri. I viss mån ledde det till en dämpning, men det var inte förrän de sociala reformerna infördes på 1900-talet som tiggeriet mer eller mindre upphörde.

I en av de första förordningar som utfärdades av den nyblivne kungen Karl XII år 1698 får vi en bild av hur människor och myndigheter såg på tiggare. Nedan återges delar av texten i ett försök att tolka den till ett modernare och mer lättillgängligt språk, men originaltexten finns på länken här intill.

“Vi Karl, med guds nåd Sveriges kung (etc etc) tillkännager att tidigare kungar och vi själva har gjort allt vi kan för att hämma och avskaffa det straffbara tiggeri som blivit så vanligt i vårt land och särskilt i huvudstaden, där många vanartiga kvinnor och män – oavsett om de är friska eller lytta och vanföra – som kan utföra något slags arbete endast av lättja slår sig på tiggeri och döljer sitt okynne och sina laster under skenet av fattigdom. Därför finner vi att vi inte kommer att nå vårt mål, eller kan styra tiggarnas vanart, så länge det inte finns något tukthus eller arbetshus där de kan placeras och arbeta för sin föda samt avtjäna det straff som de genom sin odygd har förtjänat. Eftersom Stockholms tukthus redan är fyllt med allehanda brottslingar och det inte alltid har gått att sätta dem i arbete, och att det krävs arbete för att dessa vanartiga, friska tiggare, som förutom att späkas och få sitt straff, även ska bidra till sitt eget uppehälle, har vi i nåd beslutat att inrätta ett rasphus för sådana män och ett spinnhus för kvinnorna på följande sätt:

I. I barn- och tukthuset, eller i en annan byggnad som vi i nåder utser, ska det inrättas ett rasphus. Där ska ovan nämnda tiggare, liksom andra osedliga och olydiga barn och tjänstepojkar, som trots varningar inte har bättrat sig, straffas genom arbete med att raspa bresiljeträ som kan användas till färgämnen. Arbete ska fördelas så att det utgår i proportion till det begångna brottet och efter förmåga.

III. Även spinnhuset ska inrättas i barn- och tukthuset, eller i en annan byggnad som vi i framtiden nådigt utser. Där ska allehanda vanartiga men starka kvinnor under uppsikt bereda lin genom häcklande och spinnande efter var och ens förmåga och begångna brott. Det som spinns ska fördelas efter sin finhet och tillredas genom färgning eller ofärgat genom att en dubbelkvarn installeras och en erfaren spinnare förordnas vid verket. Därigenom kommer förmodligen inget garn att behöva importeras från främmande orter.

VI. Ofta hörs det klagan i staden att dess gator, torg och broar inte hålls rena, i synnerhet på höst och vår, eftersom inte alla håller gatorna rena. När den ena grannen håller sin gata ren försummas det av den andre. Därför har vi beslutat att de som vistas i rasphuset ska användas till detta, så att de två gånger i veckan, eller oftare vid behov, ska sopa ihop och bortföra all orenlighet på gator, torg och broar. Som följd av detta lär klagomålen upphöra eftersom våra gator hålls rena och fina till heder för vår residensstad och allas bekvämlighet.”

Karl XII och ämbetsmännen fick som bekant annat att tänka på de kommande tjugo åren och det skulle dröja ända till 1734 innan spinnhuset inrättades på Långholmen. Då hade behovet av renhållningsarbete på gatorna minskat och fokus lades på spinnande av garn till kläder.