TIDSBILD

RYSSKRÄCK

Som författaren Sture Nilsson påpekar är historien pålitlig: den upprepar sig. Det kan vi själva se och efterklokt undra över människans dumhet.

I Sverige har Ryssland länge uppfattats som en gåta och landets främsta fiende. Att ge en så­dan bild är en av de äldsta traditionerna i svensk historia, vår skepsis mot och skräck för ryssarna är en del av vad det är att vara svensk, det är en del av folksjälen.

Rötterna går långt tillbaka, till medeltid och kan­ske även dessförinnan, när svear for på härtåg i österled. Fiendskapen grodde sedan under me­­deltidens korståg och utvecklades – inte utan orsak – under Vasakungarnas tid för att sedan blomma ut helt under den svenska stormaktstiden och det stora nordiska kriget i början av 1700-talet.

Den finländska historikern Johanna Aminoff-Winberg menar att bilden av Ryssland i stor utsträckning hat varit densamma från 1500-talet. För att förena folket hade myndigheterna skapat en bild som manade till kamp mot en yttre fiende. Den svenska kungen utnyttjade kyrkan och prästerskapet för att väcka avsky och hat. Då svenska riket inträdde i 1700-talet fanns rysskräcken redan där hos befolkningen som ett resultat av en medveten agitation och mobilisering. 

Ryssarna ansågs vara barbarer som stekte sina fångar levande över eld och med tänger slet brösten av värnlösa kvinnor. Att ryssarna brände Stockholms skärgård 1719 och gjorde skärgårdsborna hemlösa var bara helt följdriktigt och väntat.

Trots att Ryssland är en stormakt i vår absoluta närhet har det ryska språket och rysk kultur satt väldigt få spår i Sverige, vilket kanske är ett tecken på vår skepsis till den ryska kulturen. Det är egent­ligen bara ordet ”ryss” som har slagit igenom och då med negativa associationer.

”Ryssen” blev en ond figur som vuxna skrämde barn med och begreppet ”ryssen kommer” fick en alldeles särskild plats i vårt språkbruk. I Stockholms skärgård användes ordet ”rysse” för att beteckna en sällsynt grym och hänsynslös person ännu på 1900-talet och ryssarna fick sedan ge namn åt platser där kusliga och hemska saker har hänt eller påstås ha hänt: Ryssviken, Ryssgravarna, Rysstallen... De flesta av oss har nog även hört talesättet ”är du alldeles rysk” när någon håller på att göra något riktigt galet.

Det finns en uppsjö av berättelser som befäster bilden av ryssarna som onda barbarer. En av dem som har författat och spridit dem flitigt är poeten ­Johan Hjärne, som reste till Sankt Petersburg i början av 1700-talet och där skrev dagböcker om ryssarnas sinne:

”Jag har nästan allmänt funnit dem hängivna åt dryckenskap, röveri och stöld, myckna snikna, smutsiga, orenliga, misstrogna, baksluga, skurk­aktiga, listiga, dubbelhjärtade, tjuvaktiga, brutala och mordiska; de grymmaste och förskräckligaste straff, som man kan föreställa sig, är ej i stånd att hejda deras röveri. De skryter oförskämt med sina segrar och håller aldrig sina löften. De har varken ambition, heder eller mod.”

Det ryska anfallet mot Finland, Baltikum och slutligen den svenska ostkusten gav mer bränsle. Självklart skapade anfallet mot skärgården ett enormt trauma och på öarna berättades vedervärdiga historier om ryssarnas övergrepp.

När Sverige slutligen kapitulerade vid freden i Nystad 1721 fanns en paragraf i avtalet som ålade Ryssland att hindra och förebygga hot mot Sveriges dåvarande regeringsform och tronföljd. Klausulen innebar att Ryssland var Sveriges främsta allierade, vissa kallade det för en lydstat, och att den ryska tsaren fick rättighet att blanda sig i Sveriges inre angelägenheter.

Som en följd av detta återkom de ryska galärerna i början av 1740-talet, denna gång “inbjudna” av den svenska kronan för att försvara kungen mot danskarna och en uppretad allmoge som hellre såg allians med Danmark än med Ryssland. Vistelsen varade ett halvår och tärde hårt på böndernas förråd och tålamod innan kronan till slut fick iväg de motvilliga ryska soldaterna.

Allt detta kastade långa skuggor ända in på 1900-talet. I riksdagsvalet 1928, allmänt kallat Kosackvalet, skrämde högern framgångsrikt det svenska folket genom att framställa ”en röst på Arbetarepartiet” som en röst på brutala och onda ryssar. Senare har det spätts på ytterligare med berättelser om ryska spioner, militärflyg i svenskt luftrum och u-båtar i Stockholms skärgård och Blekinge.

Vladimir Putins regim har bekräftat och ökat vår skepsis. Maktfullkomlighet, intoleranta lagar, angrepp på civilsamhället och inte minst anfallet mot Ukraina och annekteringen av Krim-halvön bekräftar våra fördomar och slår an gamla svenska känslosträngar. Inte utan anledning naturligtvis. Men poängen är hur djupt dessa händelser eller påståenden berör oss.

Ryssen kommer!

FLER TIDSBILDER