TIDSBILD

VÅRDKASAR

När den ryska flottan angrep skärgården varnades befolkningen längs hela kusten. Utkiken vid Söderarm sköt varningsskott när han såg fartygen och efter några timmar brann eldbål längs hela kusten.

Eldbål, oftast kallade vårdkasar, var ett urgammalt och effektivt varningssystem som fanns längs svenska och finska kuster. Det nämns redan av Snorre Sturlasson på 1200-talet och på medeltiden sträckte det sig från Gräsö i norra Roslagen till Blekinge i söder. Vissa menar att det fanns redan på folkvandringstid, kring 500-talet.

I Upplandslagen från början av 1300-talet nämns tre olika sorters vakt som ska hållas i orostider: byvakt, strandvakt och bötevakt (byæ warþ, strandæ warþ ok bötæ warþ). Liknande bestämmelser ges i Södermannalagen där man talar om utvakt, invakt och byvakt (utwarþer, inwarþer byawarþer). Bokstaven þ är ett fornnordiskt läspljud som påminner om engelskans th och som fortfarande används i isländska. Se även Böte.

Ordet vårdkase är fornsvenska och sammansatt av varde eller vårde, vilket betyder vakt, och kasi som betyder hög eller stapel. Dialektalt förekom även val eller vål och enligt gängse uppfattning är även ordet böte synonymt med ett berg där det har stått en vårdkase.

Ärkebiskopen Olaus Magnus beskriver kort­fattat i sin patriotiska 1500-talsbok, Historia om de nordiska folken, hur vårdkasarna användes: ”I kristider ger befolkningen på de klippiga strän­derna tecken åt sina landsmän med vårdkasar. När deras grannar varseblir dessa på höjderna, tänder de likaledes flammande bål och tillkännager därigenom för dem som bor ännu längre bort, alla vapenföra män enligt landets lagar oförtövat begiver sig från det inre av landet till kusten för att deltaga i dess bevakning.”

I lagarna fanns före­skrifter om hur vakten skulle skötas: ”bönder och bolfasta män skola utses till vakt; ej må kvinnor sättas i vakt och ej löskerman”. Om kasen inte sköttes kunde bönderna få betala böter till kronan. Hur viktigt varningssystemet ansågs vara kan vi förstå av att den som tände en vårdkase i onödan – och därmed lurade befolkningen – kunde straffas med landsförvisning.

Kasarna placerades högt för att eld och rök skulle synas på långt håll. Vanligen var de fem till tolv meter höga och såg ut som en kåta, ihåliga och täckta av trädstammar av kådrikt virke. De byggdes av stockar av torkat kärnfuru, tjärrika stubbar och ris. Springorna tätades med mossa för att skydda mot regn och snö och upptill fanns en öppning. Inne i kasen förvarades tjära, halm, gamla furustubbar och kådrika skatar.

I kasens mitt restes en grov kådrik fura och runt den restes furuslanor. På kasens sida fanns en dörröppning och två störar som bildade en stege upp till kasens topp. Det förekom även att utsiktsgluggar togs upp riktade mot de närmast liggande kasarna.

Vid foten hade stora kasar en diameter på cirka fem meter och virket var ställt i fördjupningar så att de stod säkert vid storm och oväder. Kasen kunde hållas ihop av två järnband, ett vid toppen och det andra ungefär på mitten.

Det har gjorts försök att systematiskt kartlägga var kasarna stod och hur många som fanns, men underlagen är dåliga. En genomgång av Upplands och Södermanlands vårdkasar gjord av Lennart Kjellson visar att det finns drygt 30 platser där vårdkasar kan beläggas mer eller mindre säkert. Utöver dessa finns ett stort antal platser där det sägs eller kan antas ha funnits en kase vid något tillfälle, ofta motiverat av att platsens namn innehåller orden böte eller eld. Kjellson har använt många källor, men den dominerande är Nils-Gustaf Stahres bok Ortnamn i Stockholms skärgård.

För att komplicera frågan än mer kan vi tänka oss att platser med kasar har använts vid olika tillfällen under de snart tusen år eller mer som de har funnits. Den sista riktiga kasen i skärgården restes på Möja så sent som 1914 och finns kvar än idag. Sedan 1930-talet sköts den av en ideell förening, Vårdkasens vänner.

FLER TIDSBILDER