TIDSBILD

 

FLYKTINGAR

 
 

Redan tidigt under det nordiska kriget började Ryssland ockupera svensk mark. Efter slaget vid Narva vände den svenska armén söderut för att rädda de svenska områdena i Baltikum och sedan fortsatte Karl XII och hans armé ner genom Polen. Försvaret av de svenska områdena kring Ladoga och Finska viken försvagades och redan 1702 föll de första svenska fästena. Den ryska offensiven västerut drev flyende svenskar framför sig.

I Finland kallas tiden för Den stora ofreden och många flydde av rädsla för ryssarna. I decennier hade kronan använt kyrkan som megafon för att sprida rysskräck bland allmogen. Men det fanns även en kunglig befallning att civilbefolkningen inte fick lämnas kvar i de ockuperade delarna av landet. I första hand månade nog kronan om att ämbetsmän, militärer, präster och adel skulle evakueras för att försvåra för ockupationsmakten och dessa gav sig iväg västerut nästan mangrant. En av dem, Stefan Löfving, kan vi faktiskt följa på resan från hemmet vid Ladoga till huvudstaden.

I takt med att Finland ockuperades tog flyktingarna språnget över Östersjön och kom i massor till kusterna i Norrland och Uppland. De som hade tillgång till båtar kom över havet, andra vandrade runt Bottenviken. 1714 fanns det uppskattningsvis över 8 000 flyktingar i Västerbotten och över 13 000 i Stockholm, men mörkertalet var mycket stort och vi kan nog anta att det fanns uppemot 20 000 flyktingar bara i området runt Stockholm. Majoriteten av dem var finländska bönder som hade små eller inga tillgångar med sig.

På order av Karl XII skulle flyktingarna få hjälp och 1712 tillsattes en flyktingkommission för att hjälpa alla de tusentals som flydde för sina liv. Avsikten var att allmogen skulle sättas i arbete och de som av olika skäl inte kunde arbeta skulle sättas på fattighuset. Det var en gigantisk uppgift och kronan saknade medel till detta, kommissionen skulle samla in frivilliga bidrag i kyrkorna och dela ut dem bland de behövande och – framför allt – till dem som var mindre behövande.

Även om adelns makt hade minskat sedan slutet av 1600-talet fanns det stora klasskillnader och det ansågs viktigt att adelspersoner på flykt kunde fortsätta att upprätthålla en ståndsmässig livsstil. Kommissionen poängterade att ståndspersoner riskerade att bli till åtlöje om de led nöd under flykten. Klassamhället fick inte rubbas ens under brinnande krig och flykt för livet.

I en jämförelse av vilka hushåll som fick mest hjälp 1716 visar historikern Johanna Aminoff-Winberg att stödet nästan uteslutande delades ut till adeln, präster, borgare och militärer. Allmogen, som var den helt dominerande gruppen, fick nästan ingenting.

Stockholms län hade vid den här tiden ungefär 150 000 invånare, men de flesta flyktingar drogs till Stockholm stad där det fanns knappt 50 000 invånare och till skärgården. År 1715 beräknas flyktingarna ha utgjort över tretton procent av Stockholm stads befolkning.

För många av dem var det svårt att finna arbete – tiggeri och prostitution blev den enda utvägen. Myndigheterna hade sedan länge infört tiggeriförbud, men det hjälpte föga. De bodde hopträngda hemma hos släkt och vänner eller hyrde enkla rum, oftast bodde det minst en familj i varje rum i de eländiga små stugorna norr om Katarina kyrka på Södermalm och kanske var trängseln, fattigdomen och den utbredda prostitutionen bidragande orsaker till de så kallade Södermalmsupploppen i juli 1719.

Det finns även uppgifter och vittnesmål om att skärgården var överfull av flyktingar. Åland hade cirka 8 000 invånare och i stort sett hela ögruppen avfolkades. För de flesta var det naturligt att ta sig till Stockholms skärgård och vi kan nog anta att åtminstone 3 000–4 000 ålänningar bosatte sig på öarna och kusten mellan Björkö och Landsort. Därmed ökade skärgårdsbefolkningen kraftigt och var tredje invånare var flykting.

I början av 1716 omnämns över 300 åländska flyktingar i Väddö, men mörkertalet var som sagt stort och situationen var likartad på andra håll. Från Djurö berättas exempelvis att församlingens kaplan, Johan Helistadius, hyrde in sig hos lotsar i Djurhamn sedan han började tjänstgöra på orten 1711. Fyra år senare skriver han till domkapitlet att han inte längre kan hyra rum där “ty hela skärgården är så överfull av flyktingar att den största bostadsbrist har uppkommit”.

Efter freden i Nystad 1721 återvände många till Finland och Åland, men en del stannade kvar eftersom de hade etablerat sig i Stockholm och skärgården. De allra fattigaste hade inte råd att återvända. Idag bor det många ättlingar till dessa finländska flyktingar i Sverige.