TIDSBILD

 

GALÄRER OCH ANDRA FARTYG

 
Ferdinand Victor Perrots målning av en större rysk galär vid slaget i Föglöfjärden 1720. Målningen utfördes i början av 1800-talet. Marinmuseum i Sankt Petersburg.

Ferdinand Victor Perrots målning av en större rysk galär vid slaget i Föglöfjärden 1720. Målningen utfördes i början av 1800-talet. Marinmuseum i Sankt Petersburg.

 

Galären kan spåras långt tillbaka i historien och ansågs vara föråldrad vid 1700-talets början. Den var smal, cirka 30–50 meter lång, hade låga fribord och saknade oftast däck. Djupgåendet var litet, en mindre galär stack endast en och en halv meter, vilket gjorde den användbar i grunda vatten.

Fartygstypen fanns i olika storlekar, hade två eller tre låga master med segel, men drevs främst av 20–50 par åror som kunde vara upp till 14 meter långa. Den bemannades av upp till flera hundra personer men saknade sovutrymmen. Be­styckningen bestod av endast ett par kanoner som var placerade i fartygets för och var riktade framåt. Dessutom kunde den vara försedd med ett tiotal mindre pjäser, så kallade nickhakar, som kunde sättas fast på relingen.

Galären utmönstrades då den hade stora nackdelar till havs där den var långsam och lätt tog in vatten över de låga friborden. De begränsade sovutrymmena och den lilla segelytan gjorde också att den hade kort aktionsradie på öppet hav. Men konstruktionen hade också stora fördelar. Genom sitt lilla djupgående och årorna var galären mycket lämpad för krigföring i skärgårdar. Den kunde ta sig långt in till land och landsätta stora invasionstrupper och var svårfångad genom sin stora rörlighet.


Den sista seglande fregatten i kronans tjänst, Norrköping, målad 1909 av Jacob Hägg.

Den sista seglande fregatten i kronans tjänst, Norrköping, målad 1909 av Jacob Hägg.

Fregatt var en fartygstyp som blev vanlig efter 1650. De var tremastade, något mindre till än linjeskeppen och hade bara ett kanondäck med 20–50 kanoner samt en bemanning på ett hundratal båtsmän. De var smalare än linjeskeppen, seglade snabbare och var mer lättmanövrerade och tjänstgjorde därför ofta som spanings- och eskortfartyg, kapare eller kryssare.

Liksom andra krigsfartyg var fregatterna byggda av ek för att motstå röta och beskjutning. Att bygga ett större örlogsfartyg tog upp till sex år och i processen förbrukades stora mängder råmaterial. För att bygga regalskeppet Vasa krävdes cirka 1 200 ekar och de fartyg som byggdes på 1700-talet fordrade upp till 2 000 ekar per fartyg.

Kanonerna var gjutna i koppar, brons eller järn. Loppen borrades upp på de färdiggjutna pjäserna som var mynningsladdade. De be­­nämndes efter tyngden på de kulor som användes, angivet i pund (ett pund = 0,425 kg). Räckvidden för de större kanonerna var upp till 1 300 meter men träff­säkerheten var låg. På grund av de ojämna kulorna var spelrummet mellan loppet och kulan stort varför kulorna studsade fram i loppet och avfyrades i en oberäknelig vinkel.


Linjeskeppet Kung Karl. Statens maritima museer, foto Johan Jonson.

Linjeskeppet Kung Karl. Statens maritima museer, foto Johan Jonson.

Linjeskepp var ett större örlogsfartyg, cirka 50 meter långt med två kanondäck, som utvecklades under 1600-talet. Bemanningen kunde vara upp till 350 båtsmän och skeppen bar oftast 45–90 kanoner. Som regel seglade linjeskepp i en eskader och vid konfrontation lade de sig i en linje med bredsidorna mot fienden. Vid stora slag med många skepp kunde det ta timmar att manövrera fartygen till rätt positioner innan striden kunde börja.

Väl på plats avlossade fartygen sedan kanonskott mot varandra, men syftet var inte att sänka skeppen, eftersom kulorna inte kunde träffa skroven under vattenlinjen. Målet var att göra fiendeskeppen obrukbara så att de sedan kunde äntras.

Linjeskeppen ansågs på grund av sin överlägsna eldkraft och stora besättning vara de finaste fartygen i flottan och de bar ofta namn från landskap eller befälhavare, till exempel Wachtmeister. De finaste linjeskeppen var regalskeppen som bar kunganamn, till exempel regalskeppet Vasa eller Kung Karl (ovan). De kunde även uppkallas efter riksregalierna, till exempel Kronan och Äpplet.


Skärbåten vid Glyxnäs, linjer enl. uppmätning, Lars G. Lennmor. Sjöhistoriska museet.

Skärbåten vid Glyxnäs, linjer enl. uppmätning, Lars G. Lennmor. Sjöhistoriska museet.

Skärbåten var en förstorad, öppen skärgårds­eka som användes av skärgårdsborna till det mesta, ofta för att transportera varor och boskap. Den var sju till tio meter lång och kalla­des även skärjebåt. Den var också urtypen till roslagsskutan.