FJÄRDE RUMMET

DE BRÄNDA ÖARNA

Att angripa och plundra civilbefolkningen för att sedan bränna deras gårdar var vanligt i krigföringen och gjordes även av karolinerna i Ryssland och Polen. Byn brinner – Pozar wsi, målning från 1862 av Franciszek Kostrzewski.

Att angripa och plundra civilbefolkningen för att sedan bränna deras gårdar var vanligt i krigföringen och gjordes även av karolinerna i Ryssland och Polen. Byn brinner – Pozar wsi, målning från 1862 av Franciszek Kostrzewski.

Exakt vilka gårdar som brändes och vandaliserades i Stockholms skärgård kan vi inte med säkerhet avgöra. I många fall får vi nöja oss med ofullständiga uppgifter och antaganden. Efter anfallet upprättades register över vilka hemman som drabbades, men kartläggningens har begränsningar och brister som innebär att den är långt ifrån komplett. Ändå visar den att merparten av de hemman som fanns på öarna drabbades.

Så vitt vi vet idag var det över hundra öar och platser i skärgården som anfölls och närmare tusen gårdar, stugor och torp ödelades. Totalt sett blev närmare tio tusen skärgårdsbor hemlösa, det motsvarade en femtedel av Stockholms dåtida befolkning.

Den ekonomiska skadan var naturligtvis stor. Räknat i pengar drabbades själv­klart de rikaste värst, men de som fick lida mest var ändå allmogen, som förlorade allt. Varje gård hade många byggnader, båtar, bryggor, gärdesgårdar och redskap. Dessutom fanns stora värden i skördar och grödor som ännu inte bärgats, spannmål, foder, förråd, djur, skog och lösöre. Allt var borta.

Värst var kanske att ryssarna systematiskt hade bränt, sänkt eller slagit sönder båtar, bryggor, båthus och fiske­redskap. Det rev sönder hela infrastrukturen i skärgården och orsakade svält den följande hösten och vintern eftersom bönderna, när de återvände till sina nedbrända gårdar, inte kom åt att fiska eller jaga.

Lika illa var det att alla redskap och verktyg var stulna eller förstörda. Särskilt noga var ryssarna med att förstöra allt som var tillverkat av järn. De lade till exempel ner mycket energi på att slå sönder spisarna så att de blev oanvändbara.

Någon större ekonomisk ersättning från kronan var det heller inte tal om. Den svenska statskassan var barskrapad efter det långa nor­diska kriget.

Skärfolket var i huvudsak hänvisade till sin egen förmåga att mätta sina munnar och bygga upp gårdarna igen. Som hjälp på traven gav ändå kronan en viss tids skattefrihet åt de drabbade. Längden på denna var som regel mellan fem och åtta år och bidrog till att de flesta gårdarna snabbt byggdes upp igen.

Men det blev säkert en hård vinter 1720 och de följande åren innebar många umbäranden. De flesta gårdar verkar ha byggts upp igen förvånansvärt snabbt – efter tio år syns i allmänhet inga spår av anfallet i skattelängderna. Men spåren hos befolkningen varade länge. Nästan hundra år senare berättade kyrkoherden i Väddö, Fredrik Öhrströmer, att befolkningen tagit olycksåret som utgångspunkt för en ny tideräkning.

Myndigheternas förteckning över brända gårdar är på cirka 500 sidor och bitvis svår både att förstå och läsa. Den förvaras på Riksarkivet i Stockholm och är enkel att beställa fram. På länken här intill hittar du ett urval från Värmdö skeppslag, men hela förteckningen finns digitalt på ArkivDigital. Dokumentet kallas Handlingar angående förbrända hemman, Kammarkollegiet Första provinskontoret 113 (1682-1684), AID v915775. Du behöver ett abonnemang för att komma åt det, men det går att teckna ett sådant för en månad.

Läs mer i boken Brända hemman

 

TIDSBILDER

 

 
 

ANDRA RUM


DET GYLLENE ÅRHUNDRADET

STORA NORDISKA KRIGET

ANFALLET MOT SKÄRGÅRDEN