VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

ORNÖ OCH KYMMENDÖ

När man undantar landen öster om Stockholm är Ornö den näst största ön i skärgården, efter Ljusterö. Det är en kuperad och omväxlande ö vars norra spets, vid Toren och Ornöhuvud, bara är skild från Kymmendö genom ett smalt sund och Dalarö ligger bara ett litet stycke åt väster. Ornö bjuder på alla sorters skärgårdsnatur, med de stora skogarna som är typiska för större öar, mellanskärgårdens pastorala miljöer och ytterskärgårdens karghet.

Här har fisket, skogsbruket och även jordbruket kanske varit mer givande än på många mindre öar och i mitten av 1500-talet fanns ett trettiotal gårdar och torp. Den som kom att dominera dem allihop var Sunneby, eller Sundby som den senare kom att kallas. Vid en lång men grund vik på södra ön byggde amiralen Claes Stiernsköld ett säteri på mark som han köpte av kronan 1645. Efter hans död vandrade detta gods, precis som många andra i skärgården, från den ena adelsfamiljen till den andra och med tiden kom det mesta på Ornö att ligga under ägarna av Sundby säteri.

Till skillnad från många andra säterier verkar dock Sundby ha varit en ståndsmässigt bebyggd gård som uppfyllde lagens krav för att bli skattebefriad. Idag är viken nästan avsnörd, men ruinerna av den brända gården står kvar vid den södra stranden för att beskådas av den som lyckas ta sig in i Sundbymaren.

Ägarförhållandena vid den här tiden är inte helt lätta att förstå. Godset ägdes av allt att döma år 1705 av Christina Kruse som verkar ha behållit det fram till sin död 1727 och hon tar upp värdet av sin förlorade egendom på Sundby till 28 800 daler kopparmynt. Men redan 1720 sägs det att “Baronen och Amiralen Högwälborne Herr Edvard Didrich Taube” står som ägare och då börjar bygga en ny gård. Hans hustru Christina Maria Falkenberg var dotter till Kruse och kanske övertog familjen Taube trots allt ägandet strax efter anfallet 1719.

Varifrån galärerna kom låter vi nog vara osagt, de kan antingen ha kommit från Stendörren där de ryska trupperna hade ett läger, eller från Nämdö där de brände Östanvik. Även när det gäller datumet finns flera osäkerheter, men Britt-Marie Utter Wahlström, som har gett oss en utmärkt genomgång av händelserna på Ornö och närliggande öar, Rysshärjningarna i Ornö socken 1719, menar att öns östra sida antagligen anfölls den 15 juli.

Det verkar inte orimligt eftersom vi vet att Östanvik brändes den 14 och att Utö, lite längre söderut, anfölls den 16. Det innebär att galärflottan i så fall hade delat på sig eftersom vi med säkerhet även vet att galärer var i Baggensfjärden, 25 kilometer nordväst om Ornöhuvud, samma dag. Detta understödjer teorin om att flottan delade sig i trakterna av Stavsnäs och Dalarö. Låt oss utgå från det tills vidare.

Oavsett vilket håll de kom ifrån var nog gården på Kymmendö den första som anfölls i trakterna. Sedan följde en serie anfall mot det pärlband av gårdar och torp som låg längs Ornös utsida, ända ned till Näset och Flundersvik på öns södra udde. Men sedan blir osäkerheten större, vi vet inte när Ornös västra sida anfölls. Från Näset fortsatte galärerna antagligen mot andra öar som Fjärdlång, Utö och Huvudskär, men några tog sig kanske norrut längs Ornös insida. De passade sig nog i så fall för området närmast Dalarö skans och rodde kanske över till Gålö när de hade nått Brevik, men vi vet att gårdarna brändes hela vägen norrut. Kanske hände det samma dag, eller senare.

När ryssarna lämnade Stockholms skärgård i slutet av augusti var ödeläggelsen på Ornö närmast fullständig och ön tillhör de som drabbades hårdast. Av det femtiotal gårdar och torp som fanns på Ornö och närliggande öar blev minst 46 angripna. De flesta blev både rövade och brända, några klarade sig lite lindrigare. Liksom i andra delar av skärgården kom livet tillbaka till Ornö förvånansvärt snabbt. De brända gårdarna fick några års skattefrihet och de allra flesta av de bönder som hade flytt för att undkomma ryssarna kom tillbaka till sina nedbrända gårdar och började om.

BRÄNDA ÖAR