Säterier var egendomar som ägdes av adeln och de hade en särskild ställning eftersom de egentligen skulle vara familjens sätesgård, det vill säga den gård där adelsmannen regelmässigt bodde tillsammans med sin familj och tjänstefolk, och den var skattebefriad. Under medeltiden skilde sig inte säterierna utseendemässigt från andra gårdar, men under 1600-talet kom regler om att godset måste bebyggas med en ståndsmässig huvudbyggnad för att bli skattebefriat.

Systemet utnyttjades hårt av adelsfamiljerna som köpte, fick eller bytte till sig egendomar där de inkasserade skatt från bönderna i trakten samtidigt som de själva var skattebefriade. Det blev oerhört lönsamt för adeln att skaffa sig förläning på många gårdar och lägga dem under sitt säteri för att på det sättet försörja sig själva.

Många adliga egendomar klassades som säteri, trots att de ofta saknade en ståndsmässig bostad. I riksrådet klagades det då över att "många gör säteri med en halv tunna färg". Ett exempel på det är Träskö söder om Svartsö, som klassades som säteri trots att det bara fanns en enkel fiskarstuga på ön.

Jordbruket på säterierna sköttes ofta av arrendatorer och godset omfattade ofta flera gårdar och torp. Större gårdar som låg i närheten kunde läggas under säteriet som “Ladugård”, det vill säga den gård där själva jordbruket bedrevs.

I samband med reduktionen 1680 blev det inte längre tillåtet att grunda säterier och många av de befintliga “lades under skatten” eftersom de inte ansågs uppfylla kraven.

FLER TIDSBILDER