VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

DJURÖ OCH SKEPPARÖN

Djurhamn var en av Sveriges viktigaste hamnar under 1500- och 1600-talen, både för handeln och flottan. Den användes som bas av både den svenska och danska flottan och här låg handelsfartygen och väntade på förliga vindar, ibland i flera veckor. Men hamnen är betydligt äldre än så. Om stenarna vid den gamla kajkanten kunde tala skulle de berätta om fartyg från början av medeltiden eller kanske ända tillbaka till vikingatid, kungabesök, landsättningar av arméer och hur regalskeppet Riksvasa exploderade och sjönk. Men också om fester, krogslagsmål, hungersnöd och om alla de män och pojkar som begravdes på öns sex kyrkogårdar efter att ha avlidit ombord på fartygen till följd av skador och sjukdomar.

Bara några hundra meter åt nordost, på andra sidan Sollenkrokavägen, låg Djurö by. Antagligen uppstod den senare än hamnen, någon sjöfarare eller fiskare tyckte kanske att maren, som numera bara är en bortglömd sumpmark, och närheten till hamnen var en bra plats att bosätta sig. Byn nämns första gången i mitten av 1500-talet när hamnen upplever sin storhetstid. På den första kända kartan, som ritades hundra år senare, ser vi byns tre gårdar och den lilla maren som håller på att växa igen.

På samma karta ser vi även hamnen, begravningsplatserna och udden där krogen och kyrkan skulle byggas några år senare, liksom det smala sundet mellan Djurö och Skepparön. Sundet var kanske tillräckligt brett och djupt under medeltiden för att låta den tidens fartyg passera, men idag är det helt borta.

Det låg hundra meter efter avtagsvägen till Fladen för den som kommer på Sollenkrokavägen från Djuröbron. Idag är det trädgårdar bevuxna med ekar, tallar och andra träd. Det går att ana sundet i terrängen, men mer är det inte. Skepparön är sedan länge en del av Djurö, kallad Djurönäs – ett namn som förekommer redan på Gripenhielms karta. Landhöjningen har verkligen varit skoningslös i denna trakt.

Märkligt nog finns inga byggnader utsatta vid hamnen och inte heller på en karta från 1704. Vid en så viktig hamn tänker man sig att det bör ha funnits en befästning, eller åtminstone sjöbodar, magasin och förråd. Kanske även bostäder – på flera ställen nämns lotsar som bor i Djurhamn och det verkar ha funnits ett tegelbruk och ett tillhörande torp. På den senare kartan finns krogen och kyrkan utsatta, samt ett torp vid Tvärbommen på Skepparöns sydvästra udde, annars är det tomt.

På den lilla ön Runö, strax sydost om Djurhamn, nämns en backstuga, den ska ha varit bebodd av en lots 1719 och stugan brändes ner. Kanske är det denna lotsbostad som förekommer i andra källor men då placeras på Djurö. Gården låg vid Hemviken på öns östra sida och redan året därpå byggdes den upp igen.

En av dem som nämner att det bor lotsar i Djurhamn är den färgstarke kaplanen Helistadius. Han har ingenstans att bo och tvingas bygga sig en egen gård eftersom det inte finns plats för honom och hans familj hos lotsarna. Hela skärgården är full av flyktingar från Åland, Baltikum och Finland och varenda rum är upptaget.

Vissa källor anger att Djurö by brändes den 13 juli, men kaplanen hävdar själv att det var den 14. I ett brev till drottning Ulrika Eleonora beskriver han i dramatiska och medryckande ordalag hur han den dagen har tvingats fly undan de ryska galärerna med sin familj. Alla gårdar i Djurö by bränns ner till grunderna, liksom krogen vid Kyrkudden i Djurhamn, en oidentifierad lotsbostad och torpet vid Tvärbommen, där det förutom bonden även fanns en lots inhyst. Vi kan nog även anta att tegelbruket och det tillhörande torpet brändes, liksom övriga förråd, bodar och bryggor i hamnen. Även kaplanens gård i Fjällsvik på Vindö gick upp i rök denna dag medan han enligt egen utsago flydde över Nämdöfjärden och genom skogarna på Malmalandet.

BRÄNDA ÖAR