VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

SYDÖSTRA INGARÖLANDET

Det mesta tyder på att de ryska galärerna aldrig tog sig in i Skenorasundet, den trånga och långa vattenvägen från Nämdöfjärden in mot Grisslinge. Kanske var det för trångt för att de skulle känna sig trygga här mellan Ingarö och Fågelbrolandet. På det smalaste stället är sundet bara drygt hundra meter brett och galärerna skulle vara lätta byten för svenska försvarare. Om det hade funnits några. Och när galärerna väl var i vattnen innanför sundet hade det varit lätt att stänga in dem.

Å andra sidan gäller ju samma förhållanden för Fällström och Baggensfjärden, så tanken håller inte riktigt. Men oavsett vad skälet var, innebar det att delar av Värmdölandet och Farstalandet klarade sig, exempelvis säterierna Lemshaga och Vik. Likaså innebar det att den norra delen av Ingarö undgick att brännas. Här fanns annars ganska många gårdar, några av dem riktigt stora, som hade brunnit bra i sommarvärmen. Ryssarna nöjde sig ändå med att bränna den sydöstra och västra kusten av denna stora trekantiga ö som liknar en bredbent skumtomte med de stora fötterna i Nämdöfjärden och luvan i Baggen.

Vi vet inte med säkerhet när galärerna lade till vid kusten och satte eld på gårdarna. Enligt en del uppgifter skedde det den 16 augusti, tre dagar efter slaget vid Stäket, när galärerna var på väg söderut genom Ingaröfjärden för att runda Klacknäset och ro norrut mot Möja och Kapellskär. Kanske behövde ryssarna tre dagar för att begrava sina döda, men det verkar vara onödigt länge. Andra uppgifter anger att ryssarna lämnade Baggensfjärden redan dagen efter slaget. Annat som talar emot den beskrivningen är att fartygen i så fall hade passerat denna sträcka flera gånger, uppenbarligen utan att bränna något.

Datumet kan ifrågasättas och vi vet från andra fall att källornas uppgifter ibland är orimliga. Det verkar kanske troligare att gårdarna på den sydöstra delen av ön anfölls den 14 juli när ryssarna brände på de andra öarna i området: Fågelbrolandet, Runmarö och Nämdö. I så fall kom fartygen från nordost över Nämdöfjärden. Låt oss tills vidare utgå från det.

Ensamgården i Skenora var då en av de första som brann. Den låg ungefär där gården ligger idag, knappt tre kilometer väster om Nämdöfjärden och Örsundet, på en brant en bra bit ovanför vattnet och strax söder om bäcken som rinner från Skenoraträsket ut i sundet. På båda sidor om bäcken och i backarna längre söderut låg fem tunnland åker väl samlade runt gården. Ängsmarken låg mer utspridd, en del runt träsket och längre ut på den bergiga marken mot Örnsudden, andra fanns ute på Östernäs, även kallat Skenoranäset, ett par dryga kilometer österut.

Lika långt avstånd, men västerut, var det till närmaste by, Skälsmara. Där låg två gårdar vid “Skiellsmara wijken”, numera en uppgrundad vik som kallas Norsviken. Hit gick det en skogsväg från Hanskroka och kanske var det så ryssarna kom till byn. Vattenvägen kommer man bara hit genom att tråckla sig fram genom Eknässundet, Strömmen och Snösundet – frågan är om galärerna verkligen vågade sig in i dessa trånga vatten som dessutom saknar annan väg ut. Det verkar troligare att man satte i land soldater, kanske kosacker om det fanns hästar med på galärerna.

Under Skälsmara låg även torpet på udden norr om Hanskrokaviken, ett lätt byte för fienden. På andra sidan Skenorasundet stod även Malma och Fågelbro säteri i brand.

Längre in i Skenorasundet kom aldrig galärerna, så säteriet i Säby och gårdarna i Brunn klarade sig. Men hela egendomen i Björnö sattes i brand. Gården låg på samma plats som idag, i södra änden av Björnöfjärden. På den första kända kartan, som gjordes 1701, syns två byggnader som sitter ihop, uppenbarligen en stor manbyggnad, men kartans anteckningar ger inget stöd för att det var en välbärgad gård, tvärtom. Gårdens marker omfattar förvisso hela Björnö, men det är ingen vidare jordbruksmark med omväxlande sandjord och bergiga åsar. Det fanns bara fem tunnland åker och bonden bärgade femton lass hö, en ganska medelmåttig avkastning.

Kartans omdöme är också tydligt: “Wedebrand och gierdzle finns ymnigt, men ingen Timberskog, emedan den samma som till förende der warit är borthuggen. Muhlebete är ganska magert. Fiske hafwer denna byy uti stora Nämbdöö fierden, medh Skiötsleggning och Nothedracht, hwarest Wacker Ströming sampt annan fiellfisk wamkar. I öfrigt beträffande Biörnöö byes uthmarck, så består den till een dehl på Wästra sijdan af Sandmoo, medh liung bewext, dijt öfriga tillika med Biörnöö Nässet af odugl. berg med Tall och Granskog bewext.”

På kartans utmarker ser vi även tre torp, Björnötorp, Småängen och Ramsviken, på det senare verkar det ha funnits två torp eftersom något av dem kallas Nedre Ramsviken år 1714. Dessutom fanns ett övergivet torp vid Strömmen, ganska nära där Ebbalund ligger idag, och enligt andra uppgifter ett torp som kallades Branten, men det är okänt var det låg.

Hur ryssarna kom till Björnö gård vet vi inte, möjligen genom de trånga vattnen vid Eknässundet och Strömmen, men troligare är nog att galärerna lade till vid någon av vikarna mot Nämdöfjärden och att soldaterna tog sig fram till gården genom skogen. Enligt uppgift lades i alla fall hela Björnö i aska, men vi har bara säkra uppgifter om att gården och två av torpen – Branten och Björnötorp – brändes. Hur det var med de andra vet vi inte, det är väl inte orimligt att även dessa drabbades, men långt ifrån säkert.

Vart vi sedan ska tro att galärerna tog vägen beror på vilket antagande vi gör om datumet för anfallet. Om det skedde den 14 juli kan vi nog tänka oss att det var sent på dagen, galärerna hade lämnat området runt Möja på morgonen och soldaterna hade rott över 35 kilometer innan de var klara med de sista bränderna vid Björnö. Ett styvt dagsverke. Då verkar det rimligt att de rodde den sista lilla biten till Stendörren där vi vet att ryssarna hade ett läger nästa dag, innan de rodde norrut mot Baggensstäket och brände gårdarna längs Ingaröfjärden och Baggensfjärden.

BRÄNDA ÖAR