LANDEN OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

 

STEGESUND OCH SKARPÖ

 
Stegesundet var smalt och grunt redan på 1600-talet, så de större fartygen tog farleden via Kodjupet. Detalj ur Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet. Väderstrecken är förvridna.

Stegesundet var smalt och grunt redan på 1600-talet, så de större fartygen tog farleden via Kodjupet. Detalj ur Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet. Väderstrecken är förvridna.

 

Om Vaxholm är porten mot Stockholm så är Stegesund förgården, åtminstone för de flesta mindre båtar som kommer från den yttre skärgården. Det är ett smalt och grunt sund mellan Skarpö och Stegesundsön, eller Hästön som den kallas på Carl Gripenhielms karta. På ömse sidor om sundet ligger idag de idylliska små gårdarna och torpen tätt, med bryggor där sommarbarn badar medan Vaxholmsbåtar och fritidsbåtar långsamt glider förbi i en aldrig sinande ström. På en sträcka av ett par hundra meter ser vi ett koncentrat av den idyll som många förknippar med Stockholms skärgård, men i dockstorlek. Gulligare blir det nästan inte.

Fullt lika gulligt var det nog inte förr. Platsen har varit bebodd länge, antagligen sedan tidig medeltid och kanske längre tillbaka. Möjligen är det detta sund som döljer sig bakom det mystiska namnet Malægstagh i kung Valdemars segelbeskrivning från 1300-talet.

Det äldsta belagda omnämnandet av Stegesund är annars från 1518, när den danske kungen Kristian II, Kristian Tyrann, försökte ta makten i Sverige. Hans flotta ska då ha slagit läger på Stegesundsön några veckor. Fyra år senare var det strider och danskar som dränktes i Trälhavet begravdes på Skarpö.

Den dominerande gården låg på Skarpö, en kilometer öster om sundet. Den förevigades på 1640-talet men fanns säkerligen långt innan dess. Det var en relativt välmående gård med 15 kor och kvigor och åkern var tio hektar.

På kartor från 1690-talet kan vi se att det då fanns två små gårdar, eller torp egentligen, vid Stegesund, ett på var sida om sundet. Båda bedrev krogverksamhet och på Skarpösidan fanns en kyrkogård och enligt uppgift fanns på 1600-talet även ett kapell för Vaxholmsborna, vilket är märkligt eftersom andra uppgifter anger att Vaxholm hade sin egen kyrka redan på 1500-talet. Det fanns gott om krogar i skärgården vid den här tiden och läget vid sundet var nog attraktivt, oavsett om det fanns ett kapell eller inte.

Tidigt på dagen den 16 augusti kom en del av den ryska galärflottan roende från öster. Dagen innan hade de bränt Boda och Sund på norra Värmdölandet, liksom Kalvön och Grinda. Enligt Stefan Löfvings dagbok övernattade åtminstone några ryssar på Vårholma vid Lindalssundet, där han enligt egen utsago hindrade ett angrepp genom att skramla med olika metallföremål och låta som en hel bataljon.

Sanningshalten i detta kan diskuteras, liknande berättelser finns över hela skärgården. Men det är i alla fall belagt att krogen på Stegesundsön, som drevs av en man vid namn Grönberg, brändes, liksom Skarpö gård. Det verkar väl troligt att även krogen på Skarpösidan brändes, men det finns inga anteckningar om detta. Den var ett torp under Skarpö gård och torpen ingick i allmänhet i samma skaderapport som den gård de låg under.

För de svenska trupperna vid Vaxholm måste det ha varit både olycksbådande och förnedrande att se röken stiga från gårdarna. Men galärerna for vidare norrut över Trälhavet mot nästa byte: öarna i Betsöfjärden.

ÖDELAGT
Stegesundsön, 1 krog, bränd 16/8
Skarpö, 1 gård, bränd 16/8
Skarpö krog, ej belagt