LANDEN OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

 

FARSTALANDET

 
Den ryska galärflottan angrep västra Farstalandet den 15 juli medan östra delen skonades eftersom de ryska fartygen aldrig kom in i Grisslingefjärden eller Torsbyfjärden. Detalj av Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet. Väderstrecken är förvridna.

Den ryska galärflottan angrep västra Farstalandet den 15 juli medan östra delen skonades eftersom de ryska fartygen aldrig kom in i Grisslingefjärden eller Torsbyfjärden. Detalj av Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet. Väderstrecken är förvridna.

 

I sänkan mellan Gustavsbergs kyrka och Runda huset går gränsen mellan Ormingelandet och Farstalandet. Ungefär där Gustavsbergs allé går fram till rondellen vid centrum gick förr en vattenled som sedan fortsatte under Systembolaget och Apoteket, förbi parkeringen och sedan mellan idrottshallarna och badhuset fram till Ösby träsk. Vid infarten till leden låg Farsta, platsen vid farleden. Det var en strategiskt viktig vattenväg mellan Baggensfjärden och Vaxholm.

Här fanns en gård åtminstone år 1322 där det bodde en Magnus. Det var utan tvekan den största gården på Farstalandet, som i söder avgränsas från Ingarö genom den smala Kolström. Gården låg lite söder om den nuvarande gästhamnen vid Kattholmen i Gustavsbergs hamn, husgrunderna finns fortfarande kvar bland snåren vid Rättarvägen. Lite närmare Kattholmen finns en gravplats som visar att gården fanns redan på järnåldern.

Det var med den tidens mått ett mycket stort jordbruk som 1409 omfattade ungefär femton hektar. Rimligen fanns det mycket tjänstefolk samt många drängar och pigor på gården, som nog snarast bör ha varit en liten by. Som ett resultat delades gården i två år 1539. Den nya gården övertog två tredjedelar av jordbruket och byggdes på kullen där Farstavik nu ligger. På 1600-talet blev den säteri medan gamla Farsta blev “ladugård”, det vill säga den gård som skötte säteriets jordbruk.

I mitten av 1600-talet står den nya huvudbyggnaden klar i Farsta, på samma plats som dagens “slott”. Av kartor och källmaterial kan vi se att det då fanns tre stora säterier på Farstalandet: Farsta, Beatelund och Lemshaga. Successivt lades nästan alla andra gårdar under dessa: Ösby, Stora och Lilla Kornäs, Tjustvik, Mölnvik och Mörtnäs liksom gårdar på Ormingelandet och Värmdölandet. Undantaget var Gottholma som var en självständig gård under större delen av århundradet och till och med blev ett eget säteri, ett sådant säteri som rådet fnös åt för att det hade skapats med en halv tunna färg”.

På Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet finns endast tre byggnationer utsatta längs Farstavikens södra strand: säteriet, ladugården och en backstuga. Det är märkligt eftersom det finns tydliga uppgifter om att Farsta tegelbruk, det som sedan skulle bli Gustavsbergs porslinsfabrik, anlades “inom exakt detta område” kring 1647. Gripenhielms karta är inte främst känd för att den placerade alla skärgårdens gårdar, han kunde missa en gård här och där. Men att han skulle missa ett tegelbruk och istället skriva att det låg en backstuga på platsen är förvånande.

De ryska fartygen kom av någon anledning aldrig in i Grisslingefjärden och vattnen på Farstalandets östra sida 1719, Lemshaga, Mörtnäs och Mölnvik klarade sig undan med blotta förskräckelsen, likaså Ösby. Det var endast den västra strandlinjen och Farstaviken som drabbades av hemsökelsen.

Den 15 juli kom galärerna från Smådalarö och Stendörren, längs Ingarölandets västra sida. Den dagen brändes alla gårdar på östra och norra sidan av Baggensfjärden. På Farstalandet ödelades säteriet och gårdarna i Farsta och Beatelund, liksom Gottholma och Tjustvik. Längs den norra stranden gick gårdarna på Ormingelandet bokstavligen upp i rök. Utöver dessa är det rimligt att anta att även Farsta ladugård brändes, liksom tegelbruket – eller om det var en backstuga – i Gustavsbergs hamn och flera torp som inte togs upp i den dåtida förteckningen.

Till skillnad från många andra platser tog det lång tid för Farsta att komma tillbaka. Det nedbrända säteriet stod öde ända fram till mitten av 1700-talet, men vi kan anta att marken brukades av arrendatorerna. För Gottholma tog det ännu längre tid, gården återbyggdes aldrig men är idag en fantastiskt vacker plats att besöka där vi kan ana de gamla husgrunderna och den rasade jordkällaren.

Även vad gäller tegelbruket verkar återuppbyggnaden ha dröjt, oavsett var det låg, vilket inte är så konstigt med tanke på att det nedbrända säteriet var övergivet. Först i mitten av 1700-talet, när det behövdes tegel till att bygga en ny huvudbyggnad, verkar tillverkningen ha återupptagits, men då i ganska liten skala.

ÖDELAGT
Beatelund, säteri, bränt 15/7
Tjustvik, 1 gård, bränd 15/7
Gottholma, 1 gård, bränd 15/7
Farsta, säteri, brändt 15/7
Farsta ladugård, ej belagt
Tegelbruk och backstuga, ej belagt