VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

FJÄRDLÅNG OCH FISKEÖARNA

Öster om Nämdö och Ornö har vi en utspridd grupp av öar, som en sliten och knagglig tröskel mot havet, några medelstora men de flesta små, på gränsen till skär. Det är bara i undantagsfall som de är tillräckligt stora för att det ska gå att leva där. Det här är örnarnas, sälarnas och skarvarnas vatten, inte människans.

Men trots storleken och det utsatta läget har människor bott här sedan medeltiden och tidvis levde man ganska gott på fiske och säljakt. Utanför Ornös norra spets ligger Villinge och Gillinge och lite längre söderut, rakt öster om Kyrkviken på Ornö, ligger den större ön Fjärdlång med sin något mindre grannö Ängsö. Därefter glesnar det mellan öarna ända ut till havsbandet, där Huvudskär avslutar denna parad av skär och utskärsöar. Därefter finns bara havet.

Vi kan nog med ganska stor säkerhet anta att många flydde från sina gårdar redan när vårdkasarna tändes, anfallet kom ju inte som någon överraskning. man gömde de få värdeföremål man hade i skogen, en bergskreva eller under golvet i något av husen, släppte lös djuren och gav sig iväg till grannöar där man gömde sig, eller in mot fastlandet.

De fruktade galärerna kom den korta biten från Nämdö där de hade bränt Östanvik, det var rimligen den 14 juli på eftermiddagen eller tidigt den 15. Först på tur kom de nordligaste öarna Gillinge och Villinge. De tillhörde Gabriel Falkenberg, som byggde Sandemar och ansågs vara en av landets rikaste män, och var bebodda av en familj på varje. Båda gårdarna brändes men Gillinge fick bara tre års skattefrihet, hälften så mycket som bönderna på Villinge. Varför vet vi inte, kanske var gården mindre skadad.

Från Villinge var det bara en timmes rodd söderut till Norrön, den norra udden av Fjärdlång. Där låg ett torp med väl synliga bryggor och sjöbodar. De blev ett lätt byte för de ryska soldaterna som slog sönder allt och bröt upp golven i jakt på gömda värdesaker. Men byggnaderna fick ändå stå obrända.

Ett par kilometer söderut på samma ö hade bonden Jöns Persson och hans familj inte samma tur. Det sägs att de såg röken från Villinge och Gillinge när de flydde i sin båt. Bara någon timme senare var galärerna i viken på södra delen av ön och soldater härjade vilt på gården. Eftersom den tillhörde Gustava Gyllenstierna på Tyresö finns det väl dokumenterat vad som förstördes. Skadegörelsen avslutades med att gården stacks i brand och alla byggnader brann ner till grunderna.

Ett par sjömil österut drabbades den ensamme Nils Andersson av samma skövling som torparen på Norrön. Han var “utfattig” redan före ryssarnas ankomst till “Nils Anderssons Öhn” som den kallas på Gripenhielms karta. Kanske var Nils den förste invånaren på den ö som idag kallas Nedergårdsön. Gården lades i ruiner men brändes inte.

Ödeläggelsen fortsatte sedan på de andra bebodda öarna: Gåssten, Sadelöga och Långbälingen vid Utös norra spets. De ligger nära Utö och därför blir det svårt med datumen – vi vet att Utö ödelades den 16/7, dagen efter härjningarna på Ornö. Det rimliga är väl att soldaterna övernattade någonstans kring Ornös södra udde och Nedergårdsön, ett antagande som är ganska osäkert eftersom vi inte vet hur fartygen rörde sig. Det fanns ensamgårdar på alla tre öarna och samtliga byggnader brändes.

Så vitt vi vet fanns det inte fler torp eller gårdar i denna trakt, men det fanns gott om fiskebodar där skärgårdsbönder fiskade på sommarhalvåret. Från maj till september låg bönder ända från fastlandet ute vid fiskeskären och tog upp havets silver, strömmingen, som de sedan saltade och sålde på marknader långt in i Mälaren och i Norduppland.

Det största av dem var naturligtvis Huvudskär, där det fanns många fiskebodar. Redan på 1400-talet verkar det ha funnits ett behov av att styra upp saker och ting på de små kobbarna och den första ordningsstadgan antogs. På 1500-talet fanns det sexton enkla fiskarstugor och det hade kanske blivit några fler innan ryssarna kom dit. Skären var säkerligen övergivna och ryssarna brände ned all bebyggelse, inklusive kapellet. Med all sannolikhet fanns även fiskebodar på Borgen och Bodskär, och sannolikt är väl att även dessa brändes, men det finns i dagsläget inga belägg för detta.

BRÄNDA ÖAR