VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

SUND, BODA OCH KALVÖN

Den officiella förteckningen över brända och skövlade gårdar i Värmdö skeppslag var långt ifrån “tillfyllest” enligt myndigheterna själva och kanske är det därför som den bara omfattar tre gårdar längs hela Värmdölandets norra strand. Det verkar närmast osannolikt att galärerna ska ha passerat ett tiotal präktiga byten på sin väg västerut den 15 augusti. Men i brist på annat får vi tills vidare utgå från att det stämmer.

Förklaringen till detta behöver dock inte vara tillkortakommanden i längderna. Enligt den lokala traditionen fick arbetslaget på Siggesta gård meddelande om att säteriet i Sund stod i brand. Genast samlade de ihop grytor och kastruller och marscherade mot den anfallna gården två kilometer därifrån, slamrande och gapande så att de skulle låta som en trupp soldater. De ryska soldaterna ska då ha skyndat till sina fartyg och rott iväg på Sundsviken. Sedan vågade de inte anfalla fler gårdar på sin färd mot Vaxholm.

Denna berättelse är en variant av den som skrävlaren Stefan Löfving har skrivit i sina memoarer. Enligt den ska han ensam ha skrämt bort de ryska galärerna vid Lindalssundet samma kväll och på liknande sätt. Samma berättelse finns dessutom på många öar och byar i hela skärgården, från Arholma till Landsort. På ö efter ö berättas det att byborna skrämde bort ryssarna genom att väsnas med grytlock och ståhej så att ryssarna trodde att det var svenska soldater. Berättelsen kan vara sann på någon av de platser där den berättas, men knappast på alla. Kanske kommer den ursprungligen från Sund. Eller inte.

Sund var vid denna tid en betydande gård, ett säteri som skapades 1670 av Arvid Ivarsson Natt och Dag. Han byggde då en stor och hög mangårdsbyggnad på den plats där dagens herrgård står. När ryssarna brände gården 1719 hade den gått i arv till hovjägmästaren Otto Mörner, som dog samma år. Sedan skulle det dröja lång tid innan gården byggdes upp av hans barnbarn, troligen 1750.

Boda var en mer beskedlig gård där den låg längst in i Hemviken. På 1640-talet fanns det sju och ett halvt tunnland åker, men bara hälften av det såddes varje år eftersom man bedrev skiftesjordbruk. Av skattläggningskartan framgår att “till detta hemanet är både skön timmerskogh såsom och godt fiskewatn”. Liksom alla andra gårdar i skärgården övertogs den av adeln, i det här fallet Gustav Gabriel Oxenstierna år 1647. Efter några arvskiften och affärer hamnade den under Sunds säteri 1674.

Än mer anspråkslöst var säkert det lilla torpet på Kalvön. Det finns med på Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet, men var antagligen ganska nybyggt då. På 1640-talet var ön en obebodd betesö som låg under Överby på Vindö. Som vanligt när det gäller torp är dokumentationen svag och det är svårt att få klarhet i vem som ägde torpet vid denna tid. Klart är emellertid att ön senare hade bytt ägare och låg under Sund.

BRÄNDA ÖAR