VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

RUNMARÖ

Den röda ön, kalkets ö, lotsarnas ö. Namnet Runmarö sägs komma från Rudhma som har en fornnordisk anknytning till färgen rött, rodnad och rost – kanske från Bötsudden nedanför Kasberget där berget verkligen skiftar i rött. Det förekommer första gången 1288 i ett donationsbrev då kung Magnus Ladulås skänker sin egendom på ön Rødmæ till systrarna i S:ta Klara kloster. Namnet varierade sedan något under medeltiden och 1600-talet, Rumban, Rumman, Rudman och så vidare, alla hade det typiska -arn i ändelsen som fanns i hela skärgården men senare omvandlades till -ö. Rudmarö.

När det gäller berggrunden är Runmarö annars mest känt för den rikliga förekomsten av kalk, vilket också var skälet till att kungen donerade sin mark till klostret. Det fanns ett enormt behov av murbruk och tegel när Stockholm byggdes och kalk från Runmarö användes när slottet Tre Kronor byggdes, liksom till delar av Riddarholmskyrkan och kanske även till stadsmuren. Under de följande 400 åren blev utvinning av kalk den dominerande verksamheten på Runmarö och flera av dess grannöar.

Kalken från Runmarö konkurrerades så småningom ut av kalk från andra håll. 1600-talets större fartyg gjorde det möjligt att frakta billigare kalk från Gotland till huvudstaden. Men den ökade handeln på havet gav också nya möjligheter. Den första lotsen på Runmarö, i alla fall den förste vi känner till, var Mats Persson. Redan 1585 fick han livstids skattefrihet för sin gård i Norrsunda. Lotsning var en bisyssla för många i skärgården, men särskilt utbredd i dessa trakter där det går farleder åt alla håll.

Hundra år senare hade Dalarö sedan länge etablerats som tull- och lotsstation och lotsandet hade ersatt kalkutvinning som Runmarös huvudsakliga näring. I ett dokument från 1703 framgår att det bodde lotsar över hela ön, från Solberga till Gatan och Långvik. Av nitton Stockholmslotsar bodde nio på Runmarö. Av förteckningen över brända gårdar 1719 kan vi se att det då fanns 24 hushåll på ön. Tretton av dem var lotsgårdar och tre var båtsmanstorp. I torpet Gatan, förr kallat Vintergatan eftersom vintervägen mot Stockholm gick därifrån, verkar det dessutom ha funnits en inneboende lots. På Gripenhielms karta finns även en gård i Vånö utsatt, men det finns ingen gård i mantalslängderna eller på andra kartor, så det får vi kanske återkomma till.

På morgonen tisdag den 14 juli 1719 kom galärerna över Kanholmsfjärden från Möja. En del av dem brände gårdar på Vindö och Djurö innan de fortsatte västerut mot Bullandö, Stavsnäs och Brevik, andra stack iväg mot Harö, Hasselkobben, Eknö och Sandhamn där allt lades i aska och grus. Långviksnäset, den nordligaste udden på Runmarö, låg mitt i galärflottans riktning och kanske var torpet på näset och gården i Långvik ryssarnas första byten på ön.

Plundringen och bränderna fortsatte sedan över hela Runmarö. Ett torp och en lots i Gatan, de två gårdarna i Lerkila, sedan två bönder i Uppeby, de tretton lotsgårdarna i Styrsvik, Norrsunda och Södersunda, en gård i Solberga, en annan i Vitträsk. På flera håll brändes även skogen, en av öbornas viktigaste resurser.

Troligen brändes även två av de tre båtsmanstorpen, ett låg i Lerkila och det andra i Skogsberga söder om Uppeby. Det sägs att det tredje båtsmanstorpet, som låg i Södersunda, bara blev delvis bränt. Torpet, om det är samma, finns kvar än idag men någon datering har inte skett. Även i Norrsunda ska enligt traditionen en stuga ha klarat sig och en rysk officer sägs ha använt den som nattkvarter. Enligt en annan lokal berättelse fanns även ett litet torp på Liljekonvaljkobben i insjön Vitträsket – både torpet och gumman som bodde där ska ha klarat sig för att ryssarna inte kunde komma ut till ön.

Oavsett vad vi tror om dessa uppgifter var ödeläggelsen på Runmarö i det närmaste fullständig.

Det sägs även att ryssarna sedan stannade en tid, troligen eftersom de kunde ha god uppsikt över farleden i Nämdöfjärden. I ett område söder om Gatan finns rester av ett stort antal stenugnar, så kallade ryssugnar, som talar för att det kan stämma.

Knappt två sjömil söder om Runmarö, ganska nära Nämdö, ligger Aspön. Mantalslängderna visar att den var bebodd i början av 1700-talet och ön ligger mitt i den väg som vi kan anta att galärerna tog från Runmarö till Nämdö. Enligt uppgift finns flera gamla husgrunder på ön och när man petar i jorden runt en av grunderna är det tydligt att byggnaden, kanske en lada, har brunnit. Om det hände 1719 är förstås en annan fråga, men slutsatsen verkar inte orimlig.

Men som bekant har allting ett slut och till sist gav sig ryssarna iväg igen, från såväl Runmarö som skärgården. De som fått sina gårdar nedbrända fick fem till åtta års skattefrihet så att de kunde börja om från början igen. Rätt snart reste sig gårdarna ur askan igen och livet gick vidare. Men såren fanns kvar länge och än idag berättas det om sommaren 1719.

BRÄNDA ÖAR