VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

EKNÖ OCH SANDÖN

Från södra Kanholmsfjärden går sjövägen österut mellan Eknö och Vindalsö, sedan genom det smala gattet vid Sandhamn och Telegrafholmen, innan det öppna havet tar vid. Utanför finns bara ensliga kobbar och skär. Men det är en ganska ny farled, historiskt sett. På medeltiden undvek fartygen det öppna havet och vägen österut gick istället först åt norr innanför Eknö, den gamla Husaröleden, upp till Arholma och sedan åt öster över Ålands hav.

Trakterna var ensliga men det bodde antagligen några människor här, på den yttersta gränsen till sjöhavet, redan på 1200-talet. Harö är en av hållpunkterna i kung Valdemars segelbeskrivning och grannen Eknö nämns i en handling från den 10 juli 1289. Då förtydligade kung Magnus Ladulås att “Eknø” ingår i hans tidigare donation av egendom på Runmarö och kringliggande öar till Klara kloster. I båda fallen anses det ofta att omnämnandet i Valdemars segelbeskrivning innebär att öarna var befolkade.

Oavsett hur det var med detta är Thomas den förste invånaren som vi känner vid namn. Han bodde på Eknö i mitten av 1500-talet, förmodligen med fru och barn. Han levde på samma sätt som alla andra i skärgården: fiske, lite jakt, lite jordbruk och skogsbruk. Ibland lotsade han säkert några fartyg. Knappt hundra år senare fanns det två bönder, Rasmus och Isak. Liksom sina föregångare betalade de skatten i form av fisk, smör, ved och dagsverken.

I takt med att fartygen växte och blev mer sjödugliga ökade intresset för att använda leden via Sandhamn och lotsning blev en allt viktigare del av Eknöböndernas levebröd. Men farleden skapade problem för kronan. Att ta sig in till Stockholm den vägen blev ett sätt att komma undan den nya tullkammaren i Dalarö och Djurhamn. Saken löstes helt enkelt genom att all inkommande sjöfart förbi Sandhamn förbjöds. Mot slutet av 1600-talet släpptes trafiken fram, då hade det byggts några enkla försvarsanläggningar och tullen började bevaka inloppet. Det blev goda tider för lotsar och de närmaste 200 åren blev lotsning huvudnäringen på Eknö.

Sandön var en betesholme under Eknö och det fanns knappt någon bebyggelse på ön. Lotsarna använde en stor tall där de klättrade upp för att hålla utkik efter fartyg. Tullen sköttes av en patrullerande tulljakt stationerad i Dalarö och på ön fanns några lägre tulltjänstemän som kallades “besökare” eftersom de besökte fartygen på inspektion. De sista åren av 1600-talet bodde de i alla fall tidvis på ön, det handlade om enkla skjul men kanske kan tullarna anses vara de första bebyggarna. Även en av lotsarna, Johan Matsson, bodde i en enkel stuga vid stranden.

Tull, lotsar och en – vid det här laget ganska förfallen – befästning, vad kan man mer begära? Ja, en krog naturligtvis! Något av de sista åren på 1600-talet bygger Petter Bältman, löjtnant och kommendör på tullens jakt, en krog på ön, kanske på samma plats som dagens värdshus ligger. Men ön tillhörde ju rättmäteligen Eknöborna, i alla tider hade de sedan urminnes tider använt den som en betesö som kunde föda två kor. Lotsen Eskil Sigfridsson i Eknö stämde jaktlöjtnant Bältman för tilltaget, men verkar ha haft liten eller ingen framgång.

Bältmans efterträdare, jaktlöjtnant Floberg, beskrev 1710 att kronans byggnader i Sandhamn hade “tre rum” där det saknades golv, spisar, dörrar, fönster, näver och bräder på taken samt tusen murtegel. Lotsarna hade däremot tre stugor där det till nöds gick att övernatta. I närheten fanns Eknö och Harö med vardera fyra gårdar samt Hasselkobben med ett torp bestående av två stugor. Två år senare bestod öns befolkning av nio personer, jaktlöjtnanten och fyra “besökare” med familjer bodde i de fortfarande ofärdiga byggnaderna. Dessutom fanns tre stugor som användes sporadiskt av lotsarna.

Denna spirande civilisation varade inte länge. Den 14 juli 1719 kom den ryska galärflottan roende från Möja. På vägen söderut brändes de fyra gårdarna på Harö och lotsens torp på Hasselkobben. På Eknö fanns sex gårdar, två av dem var delade så att det rent skattetekniskt bara var fyra, och alla brändes ner till grunderna. Gårdarna låg på Eknövikens västra strand, tvärs över vattnet från dagens bryggor. I Sandhamn brändes krogen, tullarnas hus, liksom lotsarnas stugor vid stranden.

Snart nog återvände tullen, lotsarna och krogen till Sandhamn. Några av lotsarna från Eknö valde att bygga upp sina nya stugor på ön där de ändå tillbringade det mesta av sin tid, men de flesta föredrog det skyddade läget i Eknöviken framför den förrädiska sanden. Trettio år senare fanns det fem lotsar på Sandön och fjorton på Eknö.

BRÄNDA ÖAR