VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

ORMINGELANDET

De som på rak arm kan säga var Ormingelandet ligger och beskriva var det börjar och slutar är nog lätt räknade. Det har aldrig varit ett namn som människor använder för att beskriva var de bor. I Nacka eller Boo säger en del, i Skevik eller Lugnet säger andra, men de bor alla på Ormingelandet. Det sträcker sig 13 kilometer som korpen flyger, från Skurusundet i väster till Torsbyfjärden i öster. I norr följer det Saltsjön från Danmarks holme, förbi Velamsund och Norra Lagnö medan den osynliga gränsen i söder går rakt igenom Baggensstäket, Farstaviken och Gustavsbergs centrum. Kyrkan ligger på Ormingelandet medan Runda huset ligger på Farstalandet.

För inte så länge sedan, i alla fall mätt med historiska mått, på medeltiden, bestod Ormingelandet av tre öar som avgränsades av fyra olika sund: Hargsö, Yrminge och Yttre Yrminge. Idag finns bara Sågsjön, Insjön och Ösby träsk kvar som rester av dessa gamla vattenleder.

När de ryska galärerna anföll Stockholms skärgård var sunden sedan länge ofarbara och Ormingelandet såg ut ungefär som idag. De gårdar som låg längs den norra stranden klarade sig undan anfallet eftersom de bara kunde nås från Saltsjön och avspärrningarna vid Vaxholm hindrade galärerna att komma så långt. Men den södra stranden vetter som bekant mot Baggensfjärden och Farstaviken, vatten dit det var lätt för galärerna att komma från annat håll.

Stäket och Skurusundet har varit viktiga farleder för all södergående fartygstrafik till och från Stockholm sedan ett årtusende eller mer och stäket hade en väldigt stor strategisk betydelse. Därför har det varit bebott sedan åtminstone järnålder och under medeltiden fanns en omfattande tegeltillverkning vid Boo gård.

Ingen trängsel

Annars har hela Ormingelandet varit något av ett perifert område med få gårdar under hela medeltiden. År 1550 beskriver Mats Burell 30 boplatser mellan Skurusundet i väster och Räknäs i öster och vi kan räkna med att det vid den tiden bodde cirka 250 personer på hela Ormingelandet. Kartläggningen visar också fler intressanta saker: dels att de flesta gårdarna och torpen fanns på östra delen av Ormingelandet, det som förr kallades Yttre Orminge, och dels att det var en övervägande majoritet av självägande skattebönder. Det fanns bara fyra kyrkohemman och tre kronohemman, och alla låg på Hargsö.

De flesta var naturligtvis små och oansenliga gårdar där befolkningen odlade små åkerlappar och fiskade i vattnen runt gårdarna eller vid fiskeskären på sommaren. Jämfört med gårdar på öarna var det ofta mindre fiskevatten, men å andra sidan fanns kanske mer jord att bruka och avståndet till Stockholm var betydligt kortare.

I Ormingelandets stora skogar fanns gott om vilt och virke som kunde säljas till staden och tegelbruken. Ur marken eller stranden kunde man på vissa håll dessutom gräva fram sand och lera som ganska enkelt kunde fraktas till de stora tegelugnarna som gick för full kapacitet under hela medeltiden och in på 1600-talet.

Baserat på detta kan vi räkna med att det kanske fanns sammanlagt högst ett 50-tal gårdar och högst 400 invånare på hela Ormingelandet när ryssarna kom 1719. Det var ingen trängsel precis.

Två anfall

Ormingelandets södra stränder anfölls två gånger. Det första anfallet skedde den 15 juli då ryssarna kom in i Baggensfjärden från söder och brände gårdarna längs Ingarölandet, Farstalandet och Ormingelandet. Boo gård, Mensättra, Rensättra, Kil samt Västra och Östra Ekedal brändes. Den holländske residensen de Bie skriver i sin dagbok den 16 juli att “kl åtta om morgonen var hela staden i allarm, emedan underrättelse undsluppit, att fienden varit vid Stäke” och bränt Boo gård. Att Mensättra och Rensättra brändes är lite förvånande eftersom gårdarna ligger ungefär en kilometer från närmaste strand, men vi kan bara utgå från att det stämmer eftersom det står så i de officiella dokumenten.

Det är inte osannolikt att även andra gårdar blev angripna samma dag. Vi vet att stärkelsebruket på Skogsö brändes och rimligen skedde det den 15 juli och det verkar troligt att även Skogsö gård brändes samtidigt, även om vi saknar noteringar om det. När det gäller andra gårdar längs Ormingelandet, till exempel Backeböl, Lurbacka och Fiskartorpet vid Gustavsvik, saknas uppgifter om att de skulle ha drabbats, men det verkar inte orimligt med tanke på deras lägen.

Vi kan också vara ganska säkra på att det fanns flera torp som brändes, men de räknades ju in i gårdarna. Samma dag angreps även gårdarna på Farstalandet, Ingarölandet och öarna i Ingaröfjärden.

Det andra anfallet skedde en månad senare, den 13 augusti, då en betydligt större flotta med galärer och mindre fartyg gjorde ett nytt försök att tränga fram genom stäket. Uppskattningar gör gällande att det handlade om mellan 3 000 och 6 000 ryska soldater som möttes av ett mindre antal svenskar. Det blev ett omtalat slag som har gått till historien, Slaget vid Stäket, och det har till och med fått ett eget museum: Hamn museum i Fisksätra.

De ryska soldaterna kunde inte forcera motståndet utan retirerade och det sägs att cirka 500 ryssar blev dödade, medan de svenska förlusterna bara uppgick till ett hundratal. Det finns även vittnesmål om att många döda ryssar begravdes på andra sidan Baggensfjärden, i området kring Tjustviks gård, men några gravar har aldrig påträffats.

Historieskrivningen gör ofta gällande att ryssarnas avsikt var att ödelägga Stockholm och att de svenska soldaterna räddade huvudstaden. Men det finns inget stöd för att det skulle ha varit syftet. I den ryska historieskrivningen beskrivs istället anfallet som en rekognosering inför ett större angrepp som skulle ske sommaren 1720. Men, å andra sidan, om galärerna hade lyckats ta sig fram till Stockholm verkar det ju inte osannolikt att de hade passat på att bränna staden när de ändå var där…

BRÄNDA ÖAR