VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

GÅLÖ OCH MUSKÖ

Under stormaktstiden var kusten söder om Dalarö, hela vägen ner till Landsort, strategiskt viktig och de stora egendomarna och slotten låg nästan på rad, som villorna längs Strandvägen i Djursholm men med betydligt större tomter och hus. Innanför Muskö och Gålö finns Hammersta, Häringe, Berga, Årsta och Sandemar, stora gods som ägdes av tidens adelsfamiljer. Det var också de som ägde stora delar av öarna utanför.

Gålö var troligen en av de första öarna i skärgården som koloniserades. På Bredberget, cirka 50 meter över havet, finns rester av tillfälliga bosättningar som är 8000 år gamla. Då var berget bara ett litet skär i ytterskärgården. Men ännu för bara trehundra år sedan var Gålö fortfarande en egen ö, då fanns ett smalt sund in mot fastlandet, från Vaxnäs till Rysseviken och Rysses Backe. De senare sägs ha fått sina namn av att soldater eller lokalbefolkning skrämde iväg anfallande ryssar 1719. Om en sådan konfrontation ägde rum vet vi inte, men vi kan i alla fall konstatera att platsen hette Ryssetorp och Risse redan på 1600-talet. En annan sägen från området, som ganska säkert är osann, är den som handlar om att ryssarna skonade Sandemar eftersom Gustaf Otto Douglas syster bodde där.

När vi ändå är inne på sägner finns en minst lika uppseendeväckande berättelse från grannön i söder, Muskö. Där sägs det att de ryska galärerna blev belägrade av den svenska flottan vid Norrviken. De ryska soldaterna ska då ha grävt en kanal så att fartygen kunde ta sig ut på andra sidan, mot Älvsnabben. Det ska ha varit så Muskö kanal kom till. Berättelsen har spridit sig och anges ibland som fakta. Tyvärr finns inga belägg för denna dramatiska beskrivning men den sätter onekligen fantasin i rörelse. Ibland kanske det är bäst, eller i alla fall roligast, att inte faktagranska en bra historia alltför mycket.

Ett faktum som tyvärr talar emot berättelsen är att det inte finns några officiella dokument som bekräftar att den svenska flottan konfronterade ryssarna vid Muskö. Ett annat är att det finns gott om så kallade ryssugnar på Bjurshagslandet och Älvsnabben, sydost om själva Muskö. Minst ett tjugotal har identifierats, men det kan ha funnits betydligt fler eftersom det finns många stenhögar som kan ha varit ugnar en gång i tiden. Här kan vi nog tänka oss att ryssarna hade ett läger och att döma av antalet ugnar bör det ha varit ganska många soldater som var placerade här under mer än en natt.

En berättelse som däremot är bekräftad är den om prästen på Muskö, Ericus Froman, som verkar ha varit en förutseende och ordningsam tjänare av de högre makterna. Liksom andra hade han länge hört att ett ryskt anfall mot skärgården inte kunde uteslutas och att det kanske till och med var nära förestående. Han samlade ihop alla kyrkans värdesaker och gömde dem på en säker plats.

När galärflottan kom till ön fanns det minst 40 gårdar och torp på ön och de flesta låg under säteriet Arbottna som då innehades av kronan. Dessutom fanns minst en gård på vardera av öarna Frinsholmen, Älvsnabben, Björnholmen, Vitsgarn och Märsgarn. Vi kan tänka oss att fartygen kom från Gålö eller Utö och Rånö, där det sägs att ryssarna hade läger. Allting brändes ner till grunderna den 17 juli utom kyrkan. Vi vet inte om ryssarna var där och sökte efter värdesaker, men det tillhörde annars rutinen. Snopet tvingades de då konstatera att någon annan redan hade tagit hand om det tänkta bytet.

Enligt den lokala traditionen ska även två stugor ha skonats, en i Götängen och den andra i Torsnäs, där det låg två kvinnor och födde barn. Var och en får bedöma trovärdigheten i detta, några belägg finns inte. Men berättelsen liknar dem som berättas från andra öar om att sjuka gummor och gubbar skonades. Ryssarna var kanske inga odjur ändå. Om vi antar att det stämmer brändes ändå minst 42 hemman den 17 juli på Muskö och mindre öar i närheten.

Samma dag anfölls även Gålö, om det var tidigare eller senare och om det var samma fartyg eller andra får tills vidare vara osagt. Den östra stranden är mycket brant och otillgänglig och i norr vetter ön mot Dalarö och Sandemarsfjärden, där Dalarö skans ligger som ett litet fort mitt i vattnet. Den så kallade träffbilden på Gålö visar tydligt att de ryska fartygen höll sig undan från den norra sidan av ön, alla de gårdar som anfölls i området låg på öns sydvästra sida och på fastlandet söder om ön. I dagsläget har det inte gått att fastställa hur många gårdar och torp som fanns på varje plats. I tabellen nedan anges en gård på varje plats, men det var troligen fler.

Av de större gårdarna på fastlandet var det bara Näringsberg, eller Märinge som säteriet hette, som brändes. Hammersta, Häringe, Berga, Årsta och Sandemar – ingen av dem fick ovälkommet besök, vare sig den 17 juli eller någon annan dag 1719, trots att galärflottan var alldeles runt hörnet. Detta har förklarats på olika sätt av den lokala traditionen, men faktum är att mycket få stora herresäten drabbades och det kan finnas en gemensam förklaring. En sådan skulle kunna vara att galärflottan passade sig för att komma in i trånga vatten där de kunde fångas – som det sägs att det skedde på Muskö – och att de var försiktiga med stora gods där det kunde finnas beväpnade trupper.

En intressant iakttagelse, om uppgifterna om datum stämmer, är att Muskö och Gålö brändes samtidigt eller till och med dagen efter Nynäslandet som ligger längre söderut. Det ger visst stöd till uppfattningen att en del av galärerna stannade i södra skärgården medan de övriga försvann söderut för att ödelägga kusten ända ned till Norrköping.

BRÄNDA ÖAR