VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

DALARÖ

Om vi för ett ögonblick tänker oss att vi slår ihop ett långtradarfik på E4:an med VIP-loungen på Arlanda och Musköbasen så får vi kanske något som liknar Dalarö under stormaktstiden. Det var här det hände. Här utrustades och bemannades flottans fartyg – flaggorna smattrade i vinden och det ljöd från pukor och trumpeter när kungligheter med pompösa fraser vinkade av linjeskepp och fregatter på väg ut i krigen. Hit kom de utländska fartygen, beskickningar med blivande kungagemåler och ambassadörer, fartyg lastade med exotiska varor från fjärran länder och här berättades de mest anmärkningsvärda rövarhistorierna på en av de största krogarna.

Bara några år tidigare var det en obemärkt liten naturhamn vid farleden in till Stockholm. På 1630-talet fanns knappt någon bebyggelse, här bodde bara ett par lotsar i enkla stugor. Men hösten 1636 ändrades allt när regeringen utfärdade Seglationsordningen och beslutade att inrätta ett tullverk och att den kungliga tullkammaren skulle ligga i det nästan okända Dalarö.

I fortsättningen måste alla fartyg mellan Stockholm och utlandet anmäla sig till den kungliga tullkammaren och deklarera sin last. Skepparna var också skyldiga att släppa ombord “besökare”, det vill säga tulltjänstemän, för inspektion av fartyget. Det blev förbjudet för utrikestrafiken att ankra på hela sträckan mellan Landsort och Dalarö och inkommande fartyg förbjöds att använda den allt mer populära Sandhamnsleden.

När beslutet togs var det nog ingen som tänkte på att kronan alldeles nyligen hade skänkt Dalarö till herren på Tyresö, Gabriel Gustavsson Oxenstierna. Eller så gjorde de det: Gabriel var riksdrots, landets högsta ämbete efter kungen, och ledde rådets arbete. Han var även bror till riksrådet Axel Oxenstierna, en av männen bakom beslutet. Kronan fick betala ett styvt arrende för marken och försökte flera gånger överta ägandet genom lockelser och hot, men Oxenstierna och senare ägare höll emot. Först 300 år efter beslutet att bygga tullstationen på Dalarö, 1936, friköpte tullverket tullhustomten.

Redan efter ett par år började samhället runt tullstationen växa. Allt fler lotsar bosatte sig i byn, sedan kom krogen, kapellet, hantverkare och alla andra som kunde finna ett uppehälle i denna dynamiska by. Snart fungerade Dalarö även som flottans bas och det beslutades att bygga ett “wackert huus” som dög till kungligheter och besökande ministrar. Vi får nog tänka oss att det var ett mindre slott som avsågs. Pådrivande bakom detta var rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, känd för sin svaghet för flärd och lyx. 9 000 daler silvermynt anslogs till bygget, men det hela rann ut i sanden i takt med att kronans finanser försämrades. Något kungligt vackert hus blev det aldrig i Dalarö.

Däremot fanns inget utrymme att snåla med behovet av en befästning och försvar för de fartyg som lade till vid hamnen. Den första skansen byggdes på Skansberget men var ganska primitiv och förföll snabbt. En befästning i sten, en föregångare till Dalarö skans, byggdes därför snart på Stockskäret två kilometer söder om byn.

I slutet av 1600-talet bodde det uppemot 200 personer i 36 hushåll på själva Dalarö och fler i närheten. 1712 hade antalet hushåll ökat till över femtio, men det fanns nog inte fler invånare eftersom många drabbades av pesten 1710. Vi kan räkna med att byns viktigaste byggnader – tullhuset, kyrkan och krogen – låg på samma plats som idag. Sedan låg stugorna och torpen utspridda bland knallarna och utmed landsvägen mot Smådalarö och Stockholm.

Överbefälhavare Fjodor Apraksin, som ledde den ryska galärflottan, sägs ha haft viss respekt för Dalarö skans och höll sig undan. Den 15 juli slog han läger på ön Stendörren nordväst om Smådalarö. Samma dag rövade, brände och skövlade galärerna Smådalarö, Krogarholmen och Edesön, men Dalarö klarade sig. Vid skansen låg tjugotvå handelsfartyg som var på väg till eller från Stockholm, men hade fastnat mitt i det ryska anfallet. De fick ligga kvar där i fem veckor tills ryssarna hade lämnat skärgården.

Samma dag skickade Apraksin iväg en del av galärerna norrut längs Ingaröfjärden mot Baggensstäket och landsatte en trupp på tvåhundra soldater som skulle undersöka landvägen mot Stockholm. Det finns olika berättelser om vad syftet med båda dessa åtgärder var och vad som egentligen hände, men galärerna återkom samma dag efter att ha bränt gårdar längs hela Ingaröfjärden och Baggensfjärden medan fotsoldaterna återkom nästa dag med nio svenska fångar. För att undvika Dalarö skans gick galärernas fortsatta rodd söderut på utsidan av Ornö.

Några veckor senare stod krogen, tullhuset och alla andra byggnader i Dalarö i brand. Vi vet bara att det hände i augusti och nu angreps den kungliga tullkammaren och resten av byn med full kraft.

Vi kan anta att det var någon av dagarna mellan den fjärde augusti, då galärflottan passerade Landsort på väg norrut, och den tolfte i samma månad. Dagen efter, den trettonde, skedde ett andra, och betydligt mer omfattande, angrepp mot Baggensstäket.

Flera källor anger att i stort sett alla byggnader i byn brändes ned och lades i aska, det var bara några få byggnader kvar. Gustava Gyllenstierna, som residerade på Tyresö slott och ägde marken där både tullstationen och byn låg, skrev i början av 1720 en lång förteckning över all egendom som hon hade mist till följd av ryssarnas angrepp. Dalarö toppar denna lista och bekräftar att allt lades i aska.

Medan de flesta gårdar i skärgården byggdes upp under de kommande åren tog det längre tid för Dalarö by. År 1757 uppgick befolkningen till 162 personer och det skulle dröja många år innan byn nådde upp till samma folkmängd som 1719.

Slutligen, år 1788, byggdes det nya tullhuset på samma tomt där det hade legat tidigare. Efter mer än hundra år fick rikskanslern Magnus De la Gardie ett “wackert huus” i Dalarö. Det beställdes av Gustav III som en motpol till tullpackhuset vid Skeppsbron i Stockholm och ritades av samma arkitekt. Där ligger det än idag, Dalarös vackraste hus i stark konkurrens med schweizervillor och andra sekelskifteshus.

BRÄNDA ÖAR