VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

NÄMDÖ

Om Runmarö är kalkets och lotsarnas ö så kan man kanske säga att dess södra granne Nämdö är kyrkornas och adelns utpost mot havet. Det sägs att ett av Sveriges första kristna tempel låg här, på gränsen till ytterskärgården. Genom sitt läge ska Nämdö ha fungerat som en tillflyktsort undan förföljelse av kristna redan på järnåldern. Traditionen menar att en församling ursprungligen grundades här av Ansgar eller någon av hans lärjungar. Det ska ha skett år 870, ett årtal som har följt församlingen genom traditioner för att slutligen huggas in ovanför altaret i 1600-talets kapell.

Man ska aldrig faktagranska en bra historia sägs det ibland, och vi får nog aldrig veta hur det egentligen förhöll sig, men vi vet i alla fall att Nämdö nämns för första gången i Valdemar Sejrs segelbeskrivning från slutet av 1200-talet, då med namnet Neffø. Vid samma tid började kalk brytas på öarna norr om Nämdö, bland annat på Munkön och Runmarö. Vi kan nog utgå från att ön hade en liten befolkning vid det laget.

Det första kända kapellet byggdes troligen på 1620-talet och var en enkel timrad byggnad som var i dåligt skick redan när ryssarna kom till ön 1719. Soldaterna hade stränga order att inte bränna kyrkobyggnader, men intill det gamla kapellet, som mest såg ut som en förfallen stuga, stod en ståtlig ny kyrka och ryssarna satte eld på kapellet i tron att det var ett gammalt torp. Även den nya byggnaden förföll snabbt och knappt hundra år senare byggdes en tredje kyrka närmare Östanvik, en märklig rund konstruktion, som var oduglig redan vid invigningen. Slutligen invigdes dagens vackra träkyrka 1876 och än sitter taket kvar.

Parallellt med denna brokiga utveckling etablerade sig adeln på ön. Det började senast år 1616 då det sägs att gården Östanvik “åter innehaves” av en herreman. Det var Nils Engelsman som fick gården i förläning. Så småningom hamnade den, liksom alla andra gårdar på Nämdö, hos adelssläkter som Ryning, Stenbock, Cronsköld och slutligen friherrinnan Anna Catharina Fleming, som dog året innan ryssarna kom till ön. På vägen omvandlades egendomen till säteri, troligen vid mitten av 1660-talet.

Det låter nog tjusigare än vad det var. Ingen av de adliga ägarna bodde någonsin på ön och troligen hade ingen av dem ens satt sin fot där, om de ens visste var den låg. Att köpa upp gårdar var oerhört lönsamt eftersom ägarna fick ta hand om böndernas skatter, en adelsman kunde ha hundratals gårdar. Särskilt förmånligt var det om gårdarna omvandlades till säteri eftersom ägarna själva blev skattebefriade.

Allt talar för att Östanvik bara var en större gård som inte uppfyllde kraven på att säterier skulle vara ståndsmässigt bebyggda, utan hade bildats “av en halv tunna färg”. Ställningen som säteri var nära att dras in i mitten av 1680-talet eftersom det var “förfallet och icke som en sätesgård bebyggt”. Men några år senare rapporterar fogden att han “låtit hugga och framkiöra 96 Timmerståckar hvilka skola användas till den nya Byggningen”. Snart stod där en ny mangård med tolv dörrar och 28 fönsterkarmar. Med bohaget var det fortfarande lite klent, dess förnämsta inventarie var en brännvinspanna av koppar med tratt och i övrigt fanns endast tolv trästolar av furu, ett holländskt stenfat och sex dito tallrikar.

Den nya mangården brann nog som en fackla när ryssarna satte eld på timret den 14 juli. Galärerna kom från norr över Pilkobbsfjärden och observerades av kaplanen Lars Peter Sandelius som såg dem från sitt fönster på Västanvik där han satt och arbetade. Snabbt samlade han ihop sin lilla familj och sprang ner till bryggan, utan ordentliga kläder eller skor. Sedan flydde den lilla familjen över Jungfrufjärden till Dalarö och därifrån fick de sedan gå till Stockholm.

Det är en gripande historia, vi kan se den lilla familjen mitt ute på fjärden med kaplanen vid årorna, roende som om elden var lös (vilket den ju var). Men intrycket förtas något av att exakt samma berättelse finns nedtecknad av kaplanen i Djurö, den färgstarke Johan Helistadius. Och det ska ha hänt samma dag. Samma galärer på fjärden, samma lilla båt, samma bara fötter, samma vandring. Vi ska inte avfärda någon av berättelserna, men kanske notera att det verkar lite osannolikt att exakt samma sak hände två kaplaner samma dag. Men som sagt, man vet aldrig och man ska kanske inte alltid faktagranska en bra historia.

Enligt Sandelius var det bara Östanvik som brändes denna dag. Men precis som på många andra platser återvände galärerna efter några veckor. Omkring den 14 augusti kom de tillbaka och brände alla andra gårdar på ön, utom torpet Grönvik, där det bodde fem fattiga och ensamstående personer, och möjligen klarade sig även Bråten.

Alldeles söder om Nämdö ligger den lilla Mörtö, där det fanns en liten gård där bonden Carl Gustafsson bodde med sin fru och en dräng. All bebyggelse brändes ner, liksom halva skogen. På Mörtö Bunsö, som ligger ytterligare ett stycke söderut brändes skogen och enligt uppgift ett hus som bara verkar ha använts periodvis av ägaren, handelsmannen Hinrik Kulberg.

Hela Nämdö med alla dess gårdar verkar ur ägarsynpunkt ha befunnit sig i ett tillstånd av limbo 1719 och flera år senare. Den tidigare ägaren, Anna Catharina Fleming, mötte sin skapare året innan anfallet, men i jordeboken 1717 står det att Nämdögodset innehades av Carl Gustaf Mörner. Antagligen hade han köpt ön, men märkligt nog var det ändå inte han som sammanställde vilka skador som hade orsakats av ryssarna, utan grevinnan Gustava Gyllenstierna på Tyresö slott.

På vilka grunder hon gjorde anspråk på ön är oklart, men hon skrev en väldigt lång och detaljerad förteckning av den skada hon hade lidit. Bara några månader senare överlät hon all sin egendom på Tyresö slott till en arvinge, men då nämns inte ens Nämdö.

“Möjligen hade hon någon rättstvist med Mörner rörande Nämdö ty hon var invecklad i en mängd processer” skriver E. Alfred Jansson i boken Skärgårdsliv i forna tider. Efter flera år, 1724 för att vara exakt, köptes ön med alla sina gårdar av Anders Ehrenfeldt, Gyllenstiernas advokat, för den blygsamma summan 1899 daler kurant silver. Det motsvarade fyra procent av det värde som Gyllenstierna hade tagit upp för ön i sin förteckning. Men säljaren var varken Gyllenstierna eller Gustaf Mörners dödsbo (han dog 1721), utan Rikets Ständers Bank. Tydligen hade egendomen pantsatts och dragits in till kronan.

Genom sin förteckning över det ryska anfallets följder har Gustava Gyllenstierna försett oss med ovärderlig information om Nämdö och livet i skärgården, men vad hon egentligen hade med ön att göra återstår att besvara.

BRÄNDA ÖAR