VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

SÖDRA VÄRMDÖLANDET

Värmdö är en koloss med svårfångad form. Ön hänger numera ihop med Ormingelandet och Farstalandet vid Ålstäket, ett faktum som har gällt i flera århundraden. Avståndet från dess östra till västra stränder är en dryg mil och från norr till söder ungefär en och en halv. Från öster skärs ömassan nästan mitt itu av den långa och bitvis smala vik som avslutas med Prästfjärden i väster, alldeles nedanför Värmdö kyrka.

Kyrkan, och ön, har varit centrum för en stor del av Stockholms mellersta skärgård sedan medeltiden. Värmdö skeppslag sträckte sig från Skurusundet i Nacka till havsbandet utanför Svenska högarna, ett avstånd på närmare åtta landmil och all trafik till eller från huvudstaden gick genom skeppslagets vatten.

Öns karaktär varierar beroende på var man befinner sig. Här finns små fiskebyar, framför allt längs kusten i norr och öster, feta jordbruksområden i den västra delen, knaggliga stenbrott i nordväst och storskog i den mellersta delen. Människor kom till dessa trakter på allvar under medeltiden, innan dess besöktes den mest av jägare och fiskare som bodde på andra håll.

I mitten av 1500-talet fanns det cirka 70 gårdar på hela ön och ungefär 500 invånare. Liksom på andra ställen i skärgården bodde man vid vattnet, för de flesta var fisket inte bara viktigt, det var helt avgörande för möjligheten att överleva. Men dessutom skedde nästan alla transporter på sjön. Att ta sig fram på land var besvärligt, opraktiskt och ofta farligt.

Trots sin storlek och de många gårdarna drabbades Värmdölandet inte så svårt av de ryska anfallen som vi skulle kunna tro. Vi känner bara till att ett drygt tiotal gårdar brändes eller skövlades 1719. De flesta av dem låg på sydöstra ön, vid kusten mot Fågelbrolandet, och två i norr.

Det finns många förklaringar till detta och troligen samverkade flera faktorer. För det första var de ryska befälen och soldaterna obekväma med att komma för nära fastlandet eller stora öar som Värmdölandet. Deras övertag låg i att de hade lättrörliga båtar och fartyg som kunde anfalla gårdar vid vattnet. På land skulle en svensk trupp med försvarare vara jämspelt eller kanske ha en fördel.

Ett annat skäl var att galärflottan inte kom igenom vid Strömma kanal eller Skenoraströmmen. Vattnen kring Grisslingefjärden, där flera torp, gårdar och säterier låg, fick aldrig besök. Detsamma gäller Älgöfjärden mot Djurö och Vindö, galärerna kom aldrig in i vattnen kring Skärmarö, Saltarö, Evlinge och Prästfjärden. Även på Värmdölandets västra sida klarade sig gårdarna eftersom Vaxholm var spärrat och galärerna aldrig vågade gå ner mot Oxdjupet.

Möjligen kan vi även tacka Stefan Löfving, kronans spion och störste skrävlare, för att många gårdar längs den norra kusten skonades.

På Värmdölandets sydöstra kust, en sträcka på ungefär sex kilometer mellan Bullandö och Strömma, fanns varken försvar eller självbelåtna spioner som Löfving: Här anföll ryssarna skoningslöst nio gårdar och Breviks säteri, som en gång i tiden hade byggts av självaste Axel Oxenstierna. Vid denna tid låg gården Galleke under Breviks säteri, men det är inte känt om gården brändes samtidigt. I närheten fanns ytterligare torp vars öden likaså är okända och kanske blev även väderkvarnen och krogen på Bullandö offer, men det finns inga kända belägg för det. Samma dag ödelades även gårdarna längs Fågelbrolandets norra stränder liksom stora delar av Djurö, Skepparön och Tvärbommen.

BRÄNDA ÖAR