VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

HARÖ OCH HASSELKOBBEN

Som en mäktig vågbrytare ligger ett band av öar mellan Möja och Runmarö. Innanför dem ligger den beryktade Kanholmsfjärden och utanför har vi öppet hav och fiskeskär. Trots det utsatta läget långt ut i skärgården har åtminstone ett par av dem varit bebodda sedan medeltiden. Harö är en av dem. Ön nämns i den danske kung Valdemar Sejrs segelbeskrivning som antagligen upprättades redan på 1200-talet, vilket kan betyda att ön redan då var befolkad.

Sedan vet vi att landhöjningen tvingade människor att överge sin gamla by på södra delen av ön redan på 1500-talet. Lämningarna finns fortfarande kvar och platsen heter ännu Gammeltomt. Då låg byn i ett väldigt skyddat läge längst in i en lång vik som vette ut mot Kanholmsfjärden.

Idag är det bara husgrunder, några gamla åkrar, en liten insjö och sankmarker kvar av den forna boplatsen. När viken blev för grund flyttade byborna norrut till sunden mot Gummerholmen och Lisslö, ett minst lika skyddat läge som tidigare. Men än en gång drabbas Haröborna nu av samma öde som för femhundra år sedan. Byviken är idag mer eller mindre igenvuxen. Haröborna har fått känna på landhöjningen mer än de flesta.

Men uppenbarligen var det i övrigt goda förhållanden på ön. “Till bemd:te Haröö är skönt fiske sampt och skogh” har den outtröttlige lantmätaren Sven Månsson noterat på den första skattläggningskartan från 1630. Vid “Båthuswijkan” låg tre gårdar och tillsammans hade de något år senare arton kor, två stutar, fyra hästar, ett tjugotal får och lika många getter. På det 30 meter höga Kasberget strax väster om gårdarna har han ritat in vårdkasen och i viken ser vi två båthus, en sällsynt detalj på hans kartor.

På Carl Gripenhielms karta från 1690-talet finns fyra gårdar utsatta. Hans uppgift var ju främst att kartlägga öar och grund i hela skärgården så han var inte alltid så noga med gårdarna, det kan ha blivit en prick för mycket eller för lite. Men av allt att döma stämmer kartan. Även om det ur administrativ och skatteteknisk synpunkt bara fanns två hemman vid den här tiden så beboddes dessa, åtminstone 1713, av fyra bönder med familjer: Isack Isacksson, Johan Persson samt Lars och Eric Andersson.

Uppenbarligen hade ägoförhållandena blivit trassliga på ön. Lantmätaren Lars Kietzling, som kartlade Harö 1713, skriver på sin karta: “Harö by har fordom bestådt av 2:na skattehemman, hwilka tijd efter annan blifwit sönderdelta och brukas utaf åtskillige, hwaraf åtskillige råkat uti Skattefall och äro dessa hemmans ägor så ihopa blandade med hwarandra och aldrig däröfwer någon rätt delning hållin, att nödwändigt och oundgängligen deröfwer bör en rätt delning anställas.”

Vid den här tiden verkar alla bönderna på ön ha svårt att betala sina räntor. Vi vet inte vad det berodde på, men det kan knappast enbart ha varit ett resultat av oklara ägarförhållanden. Vi kan nog tänka oss att pesten 1710, missväxt och andra faktorer spelade en större roll.

En femte Harögård finner vi längre bort. Den som följer strandlinjen från Harö by kommer snart till Hasselkobben, fem distansminuter åt sydväst. Som namnet antyder är det en liten ö, närmast cirkelrund och bara drygt 500 meter åt alla håll. Idag är den bebyggd med ett tjugotal fritidshus, men för 300 år sedan var den desto ensligare. Ön låg under Västergården på Harö och där fanns en ensam backstuga som beboddes av “gamble lotsen Olof Larsson”. Han betalade fjorton daler kopparmynt i hyra till bonden i Harö men var själv en av de första Sandhamnslotsarna.

Antagligen bodde det knappt trettio personer i den lilla byn på Harö, en tumregel brukar vara att räkna knappt sju personer per hushåll. Den 11 juli såg de vårdkasen på Möja brinna. Snabbt tog de sina värdesaker, tände eld på sin egen kase och lämnade sina stugor bakom sig. Två eller möjligen tre dagar senare kom de ryska galärerna från Möja. Alla gårdarna plundrades och brändes ner till grunderna, även den gamle lotsens torp på Hasselkobben. Enligt källorna var det fem bönder som fick sina gårdar “till huusen alldeles i aska lagdt samt höö, säd och lös egendom förlorad”.

Det berättas av Haröbönderna flydde till Vaxholm där de kunde känna sig säkra innanför Edvard Taubes avspärrningar. Det var i så fall en lång rodd över farliga vatten där de riskerade att stöta på ryska fartyg. En äldre kvinna som uppenbarligen blev akterseglad sägs ha blivit jagad av ryska soldater och sprang då upp på Kasberget där de förkolnade resterna av kasen stod. Vid ett brant stup som kallas Kasgubbens säng slängde hon sin hätta på stupkanten och gömde sig sedan i en skreva. Den förföljande ryssen trodde då att gumman hade ramlat utför stupet och gav upp sökandet. Sägs det.

Uppenbarligen har det funnits fler berättelser om ryssarna: på Hasselö som ligger strax söder om Harö finns ett område som kallas Ryssugnsängarna. Någon registrerad ryssugn finns däremot inte. Kanske gömmer de sig i snåren någonstans.

Det är förbluffande hur snabbt Haröborna byggde upp sina gårdar igen. De fick åtta års skattefrihet för att komma på fötter och kanske blev det bättre ordning på ägarförhållandena efter katastrofen, för snart stod gårdarna där igen. Redan 1728 fanns det åtta bönder på Harö och på 1760-talet var det tolv. Befolkningen på ön växer, det är bänder, fiskare, lotsar, skeppare och båtsmän. Hur det gick för den gamle lotsen på Hasselkobben efter branden är okänt. Vi kan kanske anta att han flyttade till Sandhamn tillsammans med flera av kollegorna från Eknö.

BRÄNDA ÖAR