VÄRMDÖ OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

VINDÖ OCH SKARPÖ

Vindö. Smaka på namnet. Det är svårt att inte få bilder av fyllda segel på en glittrande fjärd eller ylande höststormar som driver saltvattenstänk långt upp i skogen. Och ön gör skäl för namnet, åtminstone den östra delen som vetter mot Kanholmsfjärden. Där har vinden fritt spelrum: skogen är lägre och vresigare, klipporna är kalare. På insidan av ön, mot Vindö ström och Älgöfjärden, är vattnen lugnare och här har det gått en farled även för stora fartyg i århundraden.

Vinden har även satt sin prägel på bebyggelsen. Gårdarna har alltid varit få och magra på den östra sidan. De större gårdarna har legat längre in på ön och särskilt mot Vindö ström och Älgöfjärden. På 1600-talet fanns det tolv byar eller gårdar, de flesta med anor långt tillbaka i medeltiden och kanske ännu längre.

Vindö är en av de öar som nämns i kung Valdemars segelbeskrivning från 1200-talet. Det brukar sägas att de öar som förekommer i den mässande uppräkningen kanske var bebodda och vissa menar till och med att de nog beboddes av lotsar. Eftersom leden går öster om Vindö är det svårt att föreställa sig vilken bebyggelse som i så fall avses.

Den lilla gården på norra Skarpö är den enda vi känner till på den sidan av ön, men den södra delen av Skarpö kallades Kugga-Näset på 1600-talet. Här finns många namn som börjar likadant: Kuggudden, Kuggviken, Kuggmaren och Kugge äng som förekommer i början av 1600-talet. Här ligger även torpet Kuggan, som nämns vid samma tid. Förleden Kugg- anses komma av en fartygstyp som kallades kogg och användes från början av 1200-talet fram till 1400-talet, framför allt av Hansan.

Om vi tillåter oss att ge fantasin lite spelrum är det inte osannolikt att namnet går tillbaka till 1400-talet eller ännu längre och att det var denna del av Vindö som satte avtryck i kungens segelbeskrivning.

Mot slutet av 1600-talet var Överby öns största by med tre gårdar. De låg några hundra meter från vattnet, mellan Bränneriträsket och Långträsket, som var en havsvik på medeltiden och säkert gav en bra liten hamn när byn etablerades. Men liksom på många andra platser grundades viken upp och blev den insjö som finns idag.

I början av 1700-talet uppförde Anders Strömner, ibland stavat Strömmer, ett säteri vid farleden. Strömner var kunglig myntmästare, en viktig person som ansvarade för att de mynt som gavs ut hade rätt vikt och värde, och blev den helt dominerande personen i trakten fram till sin död 1730. Vid det laget ägde han hela Vindö utom Sollenkroka, Fjällsvik och Skarpö.

Strömners nybyggda herrgård vid Vindö ström var naturligtvis ett fett byte för ryssarna, men den skonades från brand. Soldaterna nöjde sig med att plundra gården på allt som de hade nytta eller glädje av. Den lokala traditionen berättar att ryssarna kom landvägen från öster och när de var på väg tillbaka längs Överbyvägen med sitt byte, efter att även ha plundrat de tre gårdarna i byn och troligen även Värmgärde, ska några av dem ha blivit överfallna och ihjälslagna av uppretade öbor. Det ska ha skett vid den så kallade Rysskurvan, eller Ryssgraven, nära Jessens backe.

Vi vet inte vilket datum detta skulle ha hänt, men Överby var nog inte den första gård på Vindö som fick ovälkommet besök. Av källorna vet vi att alla tolv byar och gårdar på Vindö, utom möjligen Argboda, antingen brändes eller plundrades och att detta hände den “14 juli och 16 augusti”. Mer precisa än så är tyvärr inte de tillgängliga uppgifterna.

Men vi vet att galärerna dök upp på Kanholmsfjärden den 14 juli, dagen efter att de hade härjat hela mellanskärgården och slagit läger i Möja ström, och att åtminstone den flyende kaplanen Johan Helistadius fick sin gård i Fjällsvik bränd den dagen – den saken finns det gudsmans vittnesmål om – liksom de tre gårdarna i Djurö by lite längre söderut. Säkerligen brändes även den utsatta och magra lilla gården på Skarpö samma dag och troligen många fler.

Datumet 16 augusti är också intressant. Den del av galärflottan som tog den inre farleden förbi Stegesund och norrut längs Furusundsleden hade bränt Kalvön, Sund och Boda redan den 15 augusti och den 16 brände de Stegesund och öarna utanför Österåker. De soldater som ska ha anfallit Vindö denna dag tillhörde alltså en annan del av galärflottan.

En annan omständighet som gäckar oss är att de ryska fartygen inte verkar ha varit i vattnen väster om Vindö över huvud taget. Vittnesmålen anger ju att ryssarna kom landvägen till Överby på Vindös västra sida. Det finns heller inga uppgifter om anfall mot gårdar på Värmdösidan av Vindö ström och Älgöfjärden. Värmdölandets stränder verkar ha undgått ryssarna ända från Bullandö i söder till Boda i norr.

Där fanns ju annars gott om gårdar att bränna, inte minst i vattnen in mot Prästfjärden. De enda möjliga tecknen på rysk närvaro är vid Rysslätten norr om Kalvsvik, där det sägs att ryssarna rastade, och vid Storviken lite längre söderut – tvärs över sundet från Överby säteri – finns det enligt Riksantikvarieämbetet tre osäkra ryssugnar. Några andra belägg för rysk närvaro i de här trakterna har vi inte.

Om vi roar oss med att markera de gårdar som brändes respektive plundrades på en karta över Vindö ser vi ett tydligt mönster: de plundrade gårdarna ligger tillsammans på västra sidan av ön. Kanske kan detta ge oss en ledtråd i det fortsatta sökandet efter hur anfallet skedde och när de olika gårdarna ödelades.

Hur det än gick till ödelades hela Vindö och myntmästare Strömners egendom, utom kanske ensamgården i Argboda som vi saknar uppgifter om. Han anmälde skadorna och uppskattade den ekonomiska förlusten till 10 997 daler silvermynt, ett ansenligt belopp. Kaplanen Helistadius var mer blygsam och uppskattade sina förluster till 1 700 daler kopparmynt förutom spannmål, husgeråd och kreatur. Hur det gick för Lilla Kuggan och andra torp vet vi tyvärr inget om, men det är ingen vild gissning att även dessa gick upp i rök.

BRÄNDA ÖAR