LANDEN OCH SÖDRA SKÄRGÅRDEN

 

UTÖ

 
Utö, Ålö, Rånö, Nåttarö och angränsande öar på Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet. Väderstrecken är förvridna.

Utö, Ålö, Rånö, Nåttarö och angränsande öar på Carl Gripenhielms skärgårdskarta från 1690-talet. Väderstrecken är förvridna.

 

Längst ner i den södra delen av Stockholms skärgård ligger en syskonskara av öar som av många kan uppfattas vara en enda ö, Utö. Förutom huvudön handlar det om Ålö, Rånö, Aspö, Nåttarö och några mindre öar och holmar. Flera av dem ligger mycket nära varandra, men de skiljs fortfarande åt genom små sund – det mellan Utö och Ålö är nästan igenvuxet medan de andra är något hundratal meter breda.

Anmärkningsvärt är att tre av dessa öar – och det närliggande Mällsten – ingår som hållpunkter i den danske kung Valdemars segelbeskrivning genom skärgården: "Inde uthøi. Deinde mæthelsten. Deinde Nutarn, Deinde olæ” mässar läskartan som på 1300-talet ledde danskarna från Blekinge till Tallinn. Ordningen är lite förvirrande för den som vill segla norrut, det blir snarare en cirkelrörelse, men vi får anta att det trots allt fanns en logik i den utpekade färdvägen.

På de här öarna har människor bott i mer än tusen år, det finns gott om fornlämningar från järnåldern. På Utö fanns befolkning redan på 700-talet och ända sedan 1100-talet fanns en gruvverksamhet, enligt vissa källor är gruvorna Sveriges äldsta järngruvor. På medeltiden växte verksamheten och den kom att prägla Utös historia ända fram till 1800-talet.

Utö är utan tvekan storasyskon i den här familjen, gott och väl dubbelt så stor som någon av de andra. Medan gruvdriften, som i huvudsak bedrevs på den norra delen av ön, har satt sin prägel på hela ön, var den ändå avgränsad och separerad från den södra ön där de flesta gårdar låg. Arbetet i gruvorna var farligt och tungt, det var svårt att få arbetare till ön och bönderna ville inte ta jobben. Istället rekryterades fattiga och kriminella från andra håll.

De mindre syskonen i söder har inte exploaterats lika hårt, men på 1600-talet fanns det byar eller ensamgårdar på alla de större öarna. På Rånö fanns till och med ett säteri som ägdes av riksrådet Erik Fleming, men det verkar ha varit ett sådant som “byggdes med en halv tunna färg” och snart blev skattefriheten indragen.

Anmärkningsvärt är även att både Utö och Ålö, de största öarna, som dessutom ligger närmast varandra, verkar ha haft var sitt kapell och att det dessutom finns ett område vid Rånö och Aspö, gott och väl fyra kilometer längre bort, som har namn såsom Kapelludden, Kapellsundet, Kapelluddsbergen och så vidare.

1719 var det greven Claës Ulfsson Bonde som regerade på Utö. Sakta men säkert hade en rad adelsfamiljer tagit över gård efter gård och samlat dem under Edesnäs säteri mitt på ön, tills hela ön låg under samma ägare. Det var bara gruvorna som hade en annan ägare, nämligen kronan. Kring gruvan fanns en egen liten by med bostäder för arbetare, kontor, en väderkvarn, bryggor och bodar.

I sitt brev till undersökningskommissionen, daterat den 5 oktober 1719, skriver Bonde att fienden ryssen anföll Utö den 16 juli och ”den alldeles afbrände, samt Creatur med allannan Löös Egendöm bortröfwade“ till ett sammanlagt värde av 73 011 daler inklusive en gård på Muskö. Förutom sätesgården Edesnäs med alla dess byggnader samt sjö- och åkerredskap, förlorade han all skog “som war det allra bästa på hela Uthöen, med mångtusende fambnar Gierdesgård”, tolv gårdar och nio torp. Vid Storhamn, längst ut på Hamnudden, fanns enligt uppgift sex till åtta fiskebodar sedan 1500-talet och där ska det ha blivit “omrört efter härjningar”. Husgrunderna finns dock kvar.

Men kronan drabbades nog ännu hårdare. Hela gruvområdet plundrades, skövlades och brändes, skadorna uppskattades till 80 000 daler, men det värsta var kanske att ryssarna gjorde vad de kunde för att ödelägga verksamheten. Den malm som låg vid bryggorna vräktes i sjön och gruvhålen fylldes med sten, ett enormt arbete som måste ha tagit lång tid för många starka armar och ryggar. Inspektören vid gruvan uppgav en personlig förlust på 50 000 daler.

Det sägs att hela Utö var övergivet när ryssarna kom, det fanns bara en gammal gubbe och “en rumplös kviga” kvar på ön. Men några dagar senare ska det ha krupit fram en medtagen gammal gumma som hade gömt sig i en av gruvgångarna och var nära att dödas när ryssarna välte ner sten i hålet.

Samma ödeläggelse, men naturligtvis i mindre skala, upprepades på de mindre öarna. Möjligen hade ryssarna fullt upp på Utö hela dagen den 16, det uppges i alla fall att befälhavaren för hela den ryska galärflottan, Fjodor Apraksin, kom till Rånö den 17 juli. Men han kan ju ha kommit dit efter de som anföll gårdarna. Enligt andra källor fanns ryssar kvar på Utö under flera veckor och några sägs ha blivit kvar även efter att galärflottan hade återvänt till Åland.

Galärerna letade sig in i vikar och sund och rövade först allt som var användbart, värdefullt eller ätbart, sedan slogs allt som inte var brännbart sönder och slutligen satte man eld på byggnaderna. Den lokala traditionen berättar att alla föremål av guld och silver som fanns på ön samlades ihop och lades i en stor kittel som sedan sänktes i ett kärr i Tremaskogen. Kitteln har aldrig kunnat bärgas, trots många försök.

På Rånö finns bara en gård registrerad i förteckningen över ödelagda hemman, men av andra källor vet vi att det fanns minst fyra gårdar och torp på ön. Det verkar inte alltför osannolikt att även dessa brändes men inte har blivit registrerade. Dessutom brändes en gård på Norrön, som numera sitter ihop med Rånö, och ett på Aspö.

Totalt sett brändes eller ödelades närmare sjuttio gårdar, stugor och torp på dessa öar den 16 juli 1719, varav minst 65 på Utö. Därmed är Utö den plats i södra skärgården som drabbades värst av ryssarnas anfall och i hela skärgården var det bara Norrtälje som drabbades värre.

Även om ryssarna brände och ödelade öarna verkar de ha haft ett gott öga till dem på andra sätt. Det finns många stenugnar på öarna, i synnerhet på Rånö och Utö. Om det stämmer att ryssarna hade läger i skärgården under större delen av kampanjen så var nog dessa öar välbefolkade av ryska soldater mellan den 16 juli och början av augusti när flottan rörde sig norrut igen.

 
ÖDELAGT
Gruvområdet, bostäder, cirka 30, brända, 16/7
Gruvområdet, bruksgården, bränd, 16/7
Träma, 2 gårdar, brända, 16/7
Krokarna, 2 gårdar, brända, 16/7
Edesnäs, säteri med 3 gårdar, brända 16/7
Vänsviken, 1 torp, bränt, 16/7
Norrby, 1 gård, bränd, 16/7
Backbyn/Västerbyn, 2 gårdar, brända, 16/7
Underskog/Skogsby, 2 gårdar, brända, 16/7
Nederby, 2 (3) gårdar, brända, 16/7
Söderby, 3 gårdar, brända, 16/7
Stenvassa/Stentäppa, 2 gårdar, brända, 16/7
Byle, 2 gårdar, brända, 16/7
Stora Grundmar, 1 gård, bränd, 16/7
Lilla Grundmar, 1 gård, bränd, 16/7
Ramsvik, 1 gård, bränd, 16/7
Bakom, 1 torp, bränt, 16/7
Källviken, 1 torp, bränt, 16/7
Långviken, 1 torp, bränt, 16/7
Rävstaviken, 1 torp, bränt, 16/7
Lå(n)gtäppan, 1 torp, bränt, 16/7
Hamnudden, 1 torp, bränt, 16/7
Skräddartorpet, 1 torp, bränt, 16/7
Kapellet, plundrat, 16/7
Ålö, 4 gårdar, brända, 16/7
Rånö, 1 gård, bränd, 16/7
Norrön, 1 gård, bränd, 16/7
Aspö, 1 gård, bränd, 16/7
Nåttarö, 1 gård, bränd, 16/7
Rånö, 3 gårdar, ej belagt