NORRA SKÄRGÅRDEN

FÅGLARÖ, BETSÖ OCH ÄLGÖ

Öarna i Betsöfjärden undgick länge de ryska galärernas framfart. När flottan rodde in vid Söderarmsfjärden den 11 juli tändes vårdkasarna över hela skärgården och alla visste vad som var att vänta. Men den första anfallsvågen gick på östra sidan av Ljusterö, på säkert avstånd från de oroliga öborna i Betsöfjärden svepte galärflottan söderut och brände allt i sin väg.

Det var ingen trängsel på öarna direkt. Idag rymmer de hundratals sommarstugor, men 1719 fanns det egentligen bara en ordentlig gård, på Fåglarö. Den har en lång och intressant historia som sträcker sig ner i medeltiden. På de övriga öarna fanns åtminstone två eller troligen tre torp, ett på Betsö (Fåglarös betesö), ett på Älgö och sannolikt även ett på Mjölkö.

Alla låg under Margetelunds säteri som byggdes på 1600-talet av Gabriel Gustavsson Oxenstierna, bror till Axel Oxenstierna och en av landets mäktigaste män. Gården lades sedan ihop med Smedby och gick i arv inom släkten tills det till slut hamnade hos Elsa Sparre, som stod i begrepp att sälja hela egendomen när ryssarna gjorde entré.

Om öborna hade förhoppningar om att skonas från det ryska angreppet skulle de bli besvikna. En månad efter att de ryska galärerna hade passerat söderut på andra sidan av Ljusterö kom de tillbaka, på väg norrut, efter att ha bränt allt i sin väg ända ner till Norrköping. Den här gången valde en del av fartygen att ta den inre farleden längs Värmdös norra kust.

På kvällen den 15 augusti övernattade de på Vårholma alldeles norr om Skärmaräng på norra Värmdö. Där hade de mött den påhittige och mytomspunne Stefan Lövfing som spelade upp en teater för dem och därmed hindrade dem från att stiga iland på Värmdö. På morgonen den 16 rodde galärerna västerut och brände Johan Grönbergs torp och krog på Stegesundsön, inom synhåll för den svenska flottan vid Vaxholm, och norrut över Trälhavet, mot Margretelund och Betsöfjärden.

Ryssarna vågade sig inte iland på fastlandet eftersom det fanns svenska trupper förlagda vid Tuna, men i en maktdemonstration rodde några galärer hela vägen in i Täljöviken och fram till gården. Enligt lokalhistorikern Henning Loggert fanns den ryske chefsförhandlaren Andreij Osterman med ombord på en av galärerna och han sattes i land vid Tuna för att försöka förhandla med svenskarna och få dem att kapitulera. Han ska då ha förts till Huvudsta gård där han inkvarterades. Om han fick träffa någon svensk delegation eller hamnade bakom lås och bom framgår inte, men någon svensk kapitulation blev det i alla fall inte.

Att Osterman besökte Tuna sommaren 1719 för att påskynda förhandlingarna kan vara sant, men det finns flera versioner av hur och när det hände. Enligt författaren och lokalhistorikern E. Alfred Jansson gick det till på ett annat, men minst lika uppseendeväckande sätt.

Generaladjutanterna Sparre och Tessin ska ha varit ute på spaningsuppdrag med några slupar i trakterna av Sandhamn den 13 juli när de råkade på en rysk galär där Osterman fanns ombord. Sparre och Tessin ska då ha följt honom hela vägen till Tuna. Varför de svenska sluparna inte gick till anfall mot den ryska galären är en gåta. Det var ju den dagen som hundratals galärer brände hela mellanskärgården.

Det får vara hur som helst med Ostermans eventuella besök på Tuna, men när galärflottan den 16 augusti rodde över Trälhavet och in i Tunaviken, sökte fartygen igenom vattnen kring öarna i Betsöfjärden och fann sina byten. De officiella handlingarna visar att torpen på Betsö och Älgö skövlades och plundrades, men undgick att brännas ned.

Gården på Fåglarö drabbades hårdare och brändes ned till grunden. Allt talar för att även torpet på Mjölkö skövlades eller brändes, men det saknas uppgifter om detta. Enligt traditionen finns begravda ryssar på den lilla Ekholmen alldeles norr om Mjölkö och i så fall bör det ha varit öborna själva som slog ihjäl några av inkräktarna.

För de ryska mordbrännarna var plundringen och skövlingen av gårdarna i Betsöfjärden annars ingen stor sak, det gick nog ganska snabbt och galärerna drog vidare norrut. På kvällen lade de till vid öarna norrut i Furusundsleden och det sägs att de härjade och brände även där. Nästa dag skulle de slå till mot Östanå.

För bönderna i Betsöfjärden fick det ryska anfallet naturligtvis stor betydelse, deras gårdar blev helt förstörda, liksom alla deras verktyg, redskap, nät, båtar och andra ägodelar. Men som lök på laxen blev drängen på Fåglarö, Anders Jonsson, och hans hustru Karin Ersdotter dessutom anklagade av Elsa Sparre för att de hade försnillat de föremål som försvann när ryssarna brände gården.

På sommartinget 1720 krävde Sparres ombud, Willhelm Rancken, att fåglaröborna skulle bevisa att det var ryssarna som hade stulit sakerna och presenterade en detaljerad lista över förkomna föremål. Han krävde att drängen och hans hustru skulle betala för den förkomna egendomen även om den hade tagits av ryssarna eftersom de i så fall hade betett sig försumligt. Vid tinget 1721 blev Anders och Karin frikända.

BRÄNDA ÖAR