NORRA SKÄRGÅRDEN

GRINDA

Enligt Carl Gripenhielms skärgårdskarta fanns två gårdar på Grinda vid den tiden, den ena låg på höjden ovanför viken, ungefär där det nuvarande värdshuset ligger, möjligen något längre västerut på klippan. Kartan anger också att det fanns en andra gård några hundra meter längre västerut. Vi vet inte om Gripenhielms karta är fel, men det finns bara en gård registrerad på ön. Den andra var kanske ett torp.

På en lantmäterikarta från 1713 finns bara gården vid värdshuset, men lantmätare ritade sällan ut torpen, så det säger oss inte särskilt mycket. Däremot kan vi se odlingarna och vägarna på ön. De hade samma utbredning och sträckning som idag, bortsett från att det numera finns fler vägar.

Grinda låg under adelsfamiljer ända sedan slutet av 1500-talet, men av allt att döma var det en eländig liten gård som ofta hade svårt att betala skatten. Ön är stor men den odlingsbara jorden finns egentligen bara i den lilla dalen innanför Hemviken. Sommaren 1719 verkar bonden Jöran Johansson ha drivit gården och han delade odlingarna med Johan Ersson i Västra Tranvik på Ljusterö, som nyttjade ”Lindahlen”. Det var ängen nedanför dagens värdshus som kallades så.

Sommaren 1719 fanns även en 79-årig mansperson som likaså hette Jöran, med efternamnet Ersson, men vi har ingen uppgift om vem han var. Efternamnet antyder att han kan ha varit släkt med Johan Ersson i Västra Tranvik, kanske en bror, och möjligen bodde han i den västra stugan eller torpet.

Vårdkasarna tändes i hela skärgården den 11 juli. Om de båda Jöran hade något förstånd så körde de ut djuren i skogen, samlade ihop de få värde­saker de ägde och packade sig iväg tillsammans med familjerna om de hade några. Kanske gömde de sig i skogen eller tog båten till Viggsö där de hukade bland bergknallarna medan ryssarna brända grannöarna.

Den 13 juli rodde de ryska fartygen hela vägen till hjärtat av mellanskärgården. På kvällen stod hundratals byggnader stod i ljusan låga, liksom skogar och sädesfält. Brandröken låg tät i ett stråk från Furusund i norr till Gällnö, Stavsudda och Möja i söder.

Men galärerna kom inte till Grinda den kvällen, deras framryckning stannade vid Gällnö och Karklö, bara ett par kilometer från Grinda. Det skulle dröja ytterligare en månad innan de hemsökte ön. Den 15 augusti kom ryssarna förbi ön på väg norrut från sina aggressioner i södra skärgården. En mindre grupp tog Möjaleden västerut mot Saxarfjärden och Grinda låg mitt i farleden. Alla gårdens byggnader brändes ner till grunden och det som inte kunde brännas eller stjälas slogs sönder. Om det fanns en andra stuga brändes säkert även denna.

Allt var förlorat och vi vet att gamle Jöran Ersson dog på Grinda vid den här tiden. Om det hade samband med ryssarnas anfall vet vi däremot inte. Jöran Johansson var kvar på gården nästa år men vi inte om han sedan flyttade iväg någon annanstans eller om han stannade kvar och byggde upp gården igen. Det var ett hårt arbete och kanske kändes det särskilt motigt eftersom gårdens bärighet ändå var så låg.

Hur det än var med den saken verkar den gamla gården inte ha blivit uppbyggd, istället flyddates den längre österut. En karta från 1808 visar att det gamla läget ovanför viken var övergivet, gården låg istället längre in på ön vid det nuvarande lantbruket. Fler åkrar både norr och söder om gården hade då tagits upp och vi ser dem fortfarande när vi går från södra bryggan till den norra.

Nästan hundra år senare, 1906, köpte bankiren och häradshövdingen Henrik Santesson ön och byggde den vackra villa som idag är Grinda Värdshus, med samma läge som den ursprungliga gården. Henrik dog redan 1912, bara 51 år gammal och hans änka Alfhild sålde ön till Stockholms stad 1944. Tillsammans hade de dottern Greta som blev 101 år gammal och gick bort 1999.

BRÄNDA ÖAR