NORRA SKÄRGÅRDEN

INGMARSÖ OCH BROTTÖ

När ryssarna den 13 juli närmade sig Ingmarsö och Brottö kom de med all sannolikhet norrifrån. Den stora galärflottan tog sig söderut från Kapellskär genom Blidösundet och delade upp sig längs vägen. När en gård eller by skulle brännas avdelades några galärer att ta hand om det, medan resten rodde vidare. Några av dem stannade vid Klintsundet mel­lan Västra och Östra Lagnö, men huvud­flottan fortsatte söderut över Gälnan mot Husarö, Äpplarö och mellanskärgården.

Märkligt nog undgick alla gårdar på Ing­marsö att härjas. Hur det ska förklaras att gårdarna fick stå kvar vet vi inte – byn var ju ett fett byte som låg tvärs över vattnet från Äpplarö, där gården härjades. Men den låg ganska långt in i Norrviken och kanske inte syntes, eller så ville inte ryssarna ge sig in i smala vikar där de kunde bli överrumplade av soldater eller stridslystna öbor. Det finns en lokal tradition som beskriver att öborna, som var duktiga sälskyttar, låg på klipporna längs den norra stranden med sina bössor och avskräckte ryssarna från ett besök.

Erich Jönsson, som var bonde på Brottö 1719, hade dessvärre inte samma tur som grannarna på Ingmarsö. Han brukade gården tillsammans med hustrun, vars namn vi inte känner, och drängen Jöns. För­modligen fanns det även barn på gården, liksom kanske någon åldring.

Efter galärernas ankomst vid Norsviken tog kosackerna i land sina hästar för att rasta dem. Sedan sprängde de i full fart upp till gården och tände eld på allt de kom åt. Hus, bodar, gistgårdar, sjövisten, lador och förråd sattes i brand, liksom höskörden och all lös egendom som kunde brännas.

Alla järnföremål slogs sönder till skrot. Värdeföremål och sådant som kunde användas ombord stals och om det fanns djur kvar vid gården rövades de bort eller slaktades på plats. Erich Jönssons gård var lagd i spillror och aska.

Det blev några hårda år för familjen och någon större hjälp fick de inte heller av kronan. Liksom de flesta andra som drabbades fick Erich några års skattelättnad för att kunna komma på fötter igen. Hans förluster beräknades till 337 daler silvermynt, vilket kanske inte säger så mycket idag. Men det kan jämföras med att en ko kostade ungefär tio daler smt och att det motsvarade en årslön för en bokhållare eller styrman.