NORRA SKÄRGÅRDEN

SIARÖ

Av längderna att döma verkar inte de två gårdarna på Siarö ha haft särskilt många invånare. Den ena bru­kades av Erick Johansson – ibland även kallad Jansson – med hjälp av hustru, två söner samt drängen Pähr och pigan Margareta. Vi vet inte mycket mer om dem än deras namn och att de ägde en kajutbåt och två skötbåtar. På den andra gården bodde den ogifte Jonas Erichsson och Margeta Ersdotter, troligen hans syster. Till sin hjälp för gårdens skötsel hade de en dräng vid namn Jan.

Med sitt läge vid Furusundsleden låg Siarö vid sidan av ryssarnas framfart i början av härj­ningståget. De ryska fartygen höll sig längre österut, en bra bit från fastlandet, och brände gårdar i Blidösundet samt på Östra och Västra Lagnö. Men den 17 augusti kom de fruktade galärerna tillbaka, denna gång från söder i Furusundsleden. De närmade sig allt mer medan de härjade och brände gårdarna som låg på öarna i sundet, på Norra Ljusterö och inte minst det stora godset Östanå.

Till slut nådde de även fram till byn på Siarö och alla byggnader brändes ned till grunden: de båda gårdarna med alla sina ekonomibyggnader liksom båtsmanstorpet. Ryssarna tog med sig allt de kunde finna av värde och sådant de inte kunde få med sig slog de sönder eller brände. Åkrarna trampades ned, djuren slaktades, båtar stals eller sänktes och bryggorna slogs sönder eller brändes tillsammans med sjöbodar och fiskeredskap.

Värst drabbades nog Jonas Erichsson och hans förmodade syster Margeta Ersdotter. Deras öden är okända, de återkom aldrig till gården på Siarö. Även båtsmanstorpet övergavs utan vidare hänvisning till vad som hände med båtsmännen och deras familjer.

Erich Johansson och hans hustru blev där­emot kvar på ön efter anfallet, medan deras barn, drängen och pigan Margareta gav sig iväg. Senare samma år fanns det en ny piga på gården, Maria. De byggde upp en ny gård och 1721 övertog de även granngården där Margeta och Jonas hade bott. Då fanns det enligt längderna bara fem invånare på ön.

Den nya gården fick nog ett uppsving några år senare när Stockholms Fiskköpareämbete 1724 godkände hamnen för handel med levande fisk. Det innebar att skepparna på Stockholms sumpskutor fick köpa fisk på ön och att bönder­na i gårdarna i närheten tvingades frakta sin levande fångst dit. Det var en livlig handel stora delar av sommaren.

Se även Siaröboken bland Tidsbilder.

BRÄNDA ÖAR